Xavier Veilhan

Stockholm
Nyhet 04.09.18

Xavier Veilhan gör jätteverk i Stockholm

Xavier Veilhan, Vårbergs jättar (modell), 2018. Foto: Mattias Ek.

Det blir den franske konstnären Xavier Veilhan som gör Stockholms stads mest påkostade offentliga verk någonsin. Det offentliggjordes i torsdags förra veckan. Veilhans förslag kommer att uppföras i Stockholmsförorten Vårberg, och består av två vilande, monumentala betongfigurer i konstnärens karakteristiska, geometrisk stil, med vilken han nyligen omgestaltade franska paviljongen i Venedig 2017. Verket heter Vårbergs jättar och beräknas vara färdigt 2020.

Finansieringen på 16 miljoner kommer från Hagastaden, ett omfattande stadsbyggnadsprojekt som sträcker sig från Solna till innerstaden. Enligt Karin Ahlzén, projektchef vid Stockholms stad och medlem i tävlingsjuryn, flyttades pengar som var öronmärkta för konst och kultur i Hagastaden till motsvarande stadsbyggnadsprojekt i söderort – Fokus Skärholmen.

På frågan om varför de valt en så stor budget för en enskild gestaltning, menar Ahlzén att flera faktorer spelade in.

Xavier Veilhan. Foto: Diane Arques.

– Dels är det inte ett verk, utan flera. Det kommer att bli två skulpturer, på två olika platser i Vårberg. Men budgeten var också en markering och synliggörande av projektet och ökade nog attraktiviteten för internationella konstnärer att delta i tävlingen, säger Ahlzén till Kunstkritikk.

De övriga fyra förslagen gjordes av den danska konstnärsgruppen Superflex, Rosa Barba (Italien/Tyskland) samt Kristina Matousch och Ebba Bohlin från Sverige. De inbjudna konstnärerna valdes utifrån en öppen intresseanmälan där ett hundratal konstnärer anmälde sig.

Mårten Castenfors är chef för Stockholm Konst (som ansvarar för den offentliga konsten i Stockholm) och har varit ordförande i juryn, som också har inkluderat bland andra Moderna Museets vice-chef Ann-Sofi Noring och konstnären Anita Pritchard, boende i Vårberg. Castenfors menar att konstnärlig kvalitet varit främsta kriteriet, men att många aspekter har spelat in.

– Hållbarhet och säkerhet är viktiga i sådana här fall, men det var det vinnande förslagets estetiska dimensioner som fällde avgörandet. Men när jag som är van vid att arbeta med konst i det offentliga rummet ser på några av de andra förslagen i tävlingen, så är de väldigt fina, men har komplikationer som i vissa fall skulle bli svåra att hantera under längre tid, exempelvis elektronik.

Xavier Veilhan, som tidigare har utfört två mindre offentliga verk i Sverige, verkar själv oberörd av de förväntningar som hans vinnande förslag för med sig.

– Jag har gjort fler stora offentliga verk, men jag och mitt team har ändå behövt arbeta mycket med de sociala aspekterna för att ympa ihop mitt verk med den lokala miljön i Vårberg. Men baserat på min erfarenhet av att arbeta med offentliga konst så är det tydligt att vissa verk fungerar och andra inte. Och ofta märker man det först ett antal år efter att skulpturen har uppförts, säger Veilhan, vars verk, enligt juryns motivering, ska resultera i flera «naturliga mötesplatser» och «bli ett oföränderligt riktmärke i en miljö som ska genomgå kraftiga omdaningar».

Xavier Veilhan, Studio Venezia, i den franska paviljongen på Venedigbiennalen 2017. Foto: Giacomo Cosua.

  1. Innlegg fra I Lennartsdotter

    Älskar Frankrike … inget ont om konstnären, hans konstnärliga språk eller ambitioner men mon dieu … giv dessa platser en själfullare och mer komplicerad konst för de boende att respekteras för … det här ger mig en känsla och intryck av dekoration och opersonlighet utan vilja att träda in och känna platserna, mångfalden och djupet hos de människor som bebor områdena och dagligen skall möta dessa föremål och former, de skall givas något att bära med sig, men vad här? Jag tänker på ”fallna livlösa skyltdockor”
    Jag växte upp mina första småbarnsår i en miljö fylld av ”bra” konst av olika uttryck som jag mötte och stötte på i min lek och vardag som barn, de satte spår, kändes generösa, gav själfulla minnen att glida vidare på i livet, värdefullt. Det här känns som ”skrivbordsprodukter” svåra att överblicka i realiteten och på platsen, snygga på bild då man ser hela formen men man skulle behöva se dem från ovan för att känna något … med blicken liksom en drönare sväva över och på avstånd, utan att beblanda sig … i kontrast se tanken av ”Paradiset” Skulpturgruppen av Niki de Saint Phalle (och Jean Tinguely) … vilket dagligt möte …

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!