Lunds konsthall, Lund
Nyhet 26.06.14

Striden om Lunds konsthall

Goshka Macuga, {ITALIC}Noticeboard 2{ENDITALIC}, 2014. Foto: Terje Östling.

Goshka Macuga, Noticeboard 2, 2014. Ett collage av pressklipp från Lunds konsthalls snart 60-åriga historia. Foto: Terje Östling.

Mediebrus och medial tystnad. Striderna kring Lunds konsthall har varit långa – och många. I snart 60 år har universitetsstaden Lund och dess arkitektoniskt komplexa konstinstitution agerat omaka par, och trots att den första utställningen 1957 bar titeln Svensk nutidskonst, så är det just samtidskonsten som debatteras i dagens Lund.

Den aktuella debatten har flera rötter. En av dem är ett nytt verksamhetsuppdrag från 2012, som slår fast att konsthallen också ska visa «annan konst» vid sidan av samtidskonsten som har dominerat under Åsa Nackings snart tioåriga tid som konsthallschef. Dessutom ska en politisk referensgrupp från Kultur- och fritidsnämnden förhandsinformeras om institutionens programläggning.

Det var dock när konsthallen organisatoriskt skulle inkluderas i kulturhusprojektet Black Box White Box som debatten hettade till. I media gick Kultur- och fritidsnämndens ordförande Holger Radner (fp) ut med att Åsa Nacking inte längre skulle ha full beslutsrätt om konsthallens utställningar. Stadens kulturchef Torsten Schenlaer, liksom Nacking själv, tolkade däremot projektet annorlunda.

Debatten om konsthallens autonomi växte under våren, men de avgörande nämndbesluten lät vänta på sig. Först vid kommunfullmäktiges sammanträde den 12 juni togs finansieringen av Black Box White Box upp till beslut. Projektet nekades då önskat medel och lades på is. Efter sig lämnade det konsthallens hemsida i ny, kommunal design och med Lunds stadsvapen på framträdande plats. Under de grå pixlarnas diskretion stack frågan om vad Lund egentligen vill med sin konsthall allt mer i betraktarens ögon.

Nacksving

Åsa Nacking. Foto: Julia Lindemalm.

När Kunstkritikk ringer upp Holger Radner är han trots den uteblivna finansieringen fortfarande positiv till Black Box White Box. 

– Kultur- och fritidsförvaltningens förslag godkändes av en enig nämnd. Därför bedömer jag efter diskussioner med olika nämndsledamöter att det finns förutsättningar för att återkomma med projektet efter vissa förtydliganden, bland annat om ansvarsfrågan.

Black Box White Box skulle programläggas som en enhet, i vilken både konsthallen och ett nytt kulturhus på Öresundsvägen skulle ingå. Det var Lunds kulturchef Torsten Schenlaer som skulle bli huvudansvarig för projektet. 

– Det är kärnan till stridigheterna, menar Holger Radner och syftar på kulturchefens huvudansvar för projektet som organisatoriskt sett skulle innefatta konsthallen och därmed konsthallschefens programläggning och beslutsbefogenheter i stort.  

– Utan medel är Black Box White Box verkningslöst, säger Torsten Schenlaer och understryker för Kunstkritikk att han ännu står fast vid att det är Åsa Nacking som beslutar om konsthallens verksamhet och ingen annan. 

– Det finns ingenting i verksamhetsuppdraget som säger emot detta, menar han och förklarar att det var de olika tolkningarna detta som föranledde att han, trots ett motstridigt uttalande från Holger Radner, underströk konsthallschefens självständighet i ett uttalande i Sydsvenska Dagbladet i mars. 

Vid sidan av det obemedlade projektet Black Box White Box kvarstår i dagsläget den del av konsthallens verksamhetsuppdrag enligt vilket konsthallschefen ska informera en referensgrupp bestående av tre ledamöter i Kultur- och fritidsnämnden före beslut om konsthallens utställningar. Kunstkritikk har tidigare skrivit (här och här) hur denna formulering, tillsammans med projektet Black Box White Box, lade grunden till debatten om armlängds avstånd mellan de styrande och de utförande parterna i Lunds kulturliv. Även här var beslutsprocessen utdragen.

LKH_Former_i_tillblivelse_MG_8875

Optochromier av Eric H Olsson, från utställningen Former i tillblivelse, 2013–2014. Foto: Terje Östling.

Som ensam alliansmedlem var Zoltán G Wagner, Kristdemokrat och ledamot i Kultur- och Fritidsnämnden, kritisk till 2012 års verksamhetsuppdrag för Lunds konsthall. Det var hans röst som resulterade i att den nya strecksatsen om referensgruppen sågs över under en tvåårsperiod, men den 19 april i år bytte han sida och tillägget godkändes enhetligt av Kultur- och fritidsnämnden och gäller sedan dess som en del av konsthallens verksamhetsuppdrag från 2012.

– Jag ångrar att jag inte stod fast vid min reservation, säger Wagner till Kunstkritikk och förklarar att frågan nu inte kommer att tas upp igen innan valet, eftersom det bara skulle vara till nackdel för alliansen. Själv skulle han däremot gärna dra tillbaka sin röst. 

– Det får stå för honom, säger Holger Radner, understryker att referensgruppen endast informeras om konsthallens program och inte styr över det.

Vad konsthallen måste informera om är huruvida den följer den andra förändringen av verksamhetsuppdraget från 2012: att konsthallen ska visa «utställningar av samtidskonst och annan konst med internationellt, nationellt och lokalt perspektiv». Åsa Nacking själv har inget svar på vad «annan konst» innebär, och Radner menar att det som inte är samtidskonst kan betecknas som annan konst. 

– Varken jag eller Wagner sitter i referensgruppen, säger Radner, men jag vet att de utöver nämndbeslutet inte har några riktlinjer.

Holger Radner (Fp). Foto: Håkan Röjder.

Holger Radner (Fp). Foto: Håkan Röjder.

I gruppen sitter däremot Sven Ingmar Andersson, nämndeman i Kultur- och Fritidsnämnden. Han förklarar att gruppen har träffats ett par gånger om året, då Åsa Nacking berättat om konsthallens kommande utställningar. Där har utställningen I strömmen 2013 [en grupputställning med utgångspunkt i Hilma af Klints dagböcker] hittills noterats som uppföljning av det nya verksamhetsuppdraget. 

– Den rapport som därefter lämnades till nämnden föranledde inga ytterligare kommentarer, säger Radner, som inte anser sig ha upplevt någon konflikt kring definitioner av olika konstbegrepp.

– Jag förväntar mig inte att Åsa Nacking kommer att få några problem med den inriktning som finns för konsthallen, säger Sven Ingmar Andersson till Kunstkritikk, men understryker samtidigt att Kultur- och fritidsnämnden är överordnad referensgruppen och likaledes den beslutsfattande instansen i frågan. 

– Men, det är inte samma sak som att kultur- och fritidsnämnden lägger programmet i stället för konsthallschefen, understryker Holger Radner.

Jill Magid, {ITALIC}Article 12/The Spy Project{ENDITALIC}, 2007–2009. Från utställningen {ITALIC}Don¨t Embarrass the Bureau{ENDITALIC}, 2014. Foto: Terje Östling.

Jill Magid, Article 12/The Spy Project, 2007–2009. Från utställningen Don¨t Embarrass the Bureau, 2014. Foto: Terje Östling.

Ylva Gislén, föreståndare för Konstnärliga forskarskolan och gästprofessor vid Lunds universitet, är kritisk till konsthallens nya verksamhetsuppdrag. Hon menar att det i svensk kulturpolitik alltid har funnits en stark princip om ansvarsfördelningen enligt vilken politiker ger ekonomiska ramar och allmänt hållna direktiv, men att innehållsfrågor och kvalitetsbedömningar lämnas till de verksamhetsansvariga – på armlängds avstånd. 

– Det finns tecken som pekar på att den principen inte längre respekteras, säger Gislén till Kunstkritikk och nämner konflikerna kring Borås stadsteater hösten 2013. Då avgick teaterchefen Monica Wilderoth av samma anledningar som kritiken kring Lunds konsthall nu rör sig – ett övervägande fokus på det besökarantal som institutionens konstnärliga innehåll leder till. Gislén jämför lundapolitikernas position med sin egen roll som styrelseordförande för en konstnärlig verksamhet, den koreografiska plattformen MDT.

Jag skulle aldrig lägga mig i programläggningen på ett sådant sätt att styrelsen måste informeras innan formella beslut tas. I mina ögon innebär en sådan gång ett misstroende mot den verksamhetsansvariges förmåga att följa de allmänna riktlinjerna, trots att det är de konstnärligt kunniga som ska ges förtroendet att tolka och verkställa.

Gertrud Sandqvist, rektor för Malmö Konsthögskola menar däremot att det är rimligt att redovisa en programläggning för sina samarbetspartners eller uppdragsgivare. 

– Det inte är samma sak som att Kultur- och fritidsnämnden lägger programmet i stället för konsthallschefen, menar hon. Vad «annan konst» innebär vet hon dock inte, och hon är kritisk till den otydliga formuleringen.

 – Konsthallens uppgift är att ställa ut samtidskonst och kulturchefens uppgift är att stötta kulturverksamheten, säger Sandqvist och understryker att det är beundransvärt att Åsa Nacking trots den aktuella debatten har hållit uppe sin programverksamhet så länge. Lunds kommun borde istället vara tacksam över konsthallens bredd och komplexitet, menar Sandqvist.

Hilma af Klint, ur de ockulta dagböckern, 1917.   Från utställningen {ITALIC}I strömmen{ENDITALIC},2013. Foto: Terje Östling.

Hilma af Klint, ur de ockulta dagböcker, 1917. Från utställningen I strömmen, 2013. Foto: Terje Östling.

På frågan om det finns en annan intressegrupp än lundaborna som besöker eller på annat vis uppskattar konsthallen svarar Zoltán G Wagner att det ändå är från lundaborna som skattepengarna kommer. 

– Vi är glada att även de som inte bor i kommunen besöker konsthallen, men om de är fler än de besökande kommunborna så bör konsthallens uppdrag ligga på annan nivå än det kommunala.

I stället ser Wagner exempel på en fungerande lösning i Ystads konstmuseums inrättande av en mer traditionell museidel. Men Åsa Nacking står fast vid vad konsthallen ska visa. 

– Vi är inte ett konstmuseum, utan vi har en profil som riktar sig mot samtidskonst, säger hon och förklarar hur konsthallen också arbetar med externa curatorer för att bredda både utbud och uttryck.

På konsthallens nyöppnade utställning Tala till publiken: Goshka Macugas Gobelänger, visas för första gången nästan hela konstnärens produktion av maskinvävda gobelänger. För utställningen har Macuga tillsammans med den gästande curatorn Grant Watson valt ut verk som behandlar de institutioner som de ursprungligen gjordes för.

Goshka Macuga. Foto: Dan Kitwood/Getty Images.

Goshka Macuga. Foto: Dan Kitwood/Getty Images.

– Genom att lyfta frågan om institutionernas roll vill jag påvisa att det alltid pågår en dialog mellan konstnär, verk och plattform. Ingen plats är helt neutral, säger Macuga till Kunstkritikk och understryker hur ingenting heller riktigt går att etablera i en kommersiell institutionaliserad konstvärld där ekonomiskt stöd minskar och universitetsutbildningar kostar desto mer. Här menar hon att Lunds konsthall har gett henne större friheter än vad hon är van vid, både vad gäller tid, utrymme och ekonomi. 

– Jag fick möjlighet att göra ett nytt verk, säger Macuga och syftar på Noticeboard 2, ett collage av pressklipp om konsthallen där röster från 60-tal till 2000-tal visar att debatten kring konsthallen är långtifrån ny.

Även konstkritikern och tidigare chefen för Ystad konstmuseum Thomas Millroth framhåller att Lund har en historia av att motverka det konstnärligt nyskapande. Han nämner Jean Sellem och Marie Sjöberg, som på Galleri S:t Petri skapade ett rum för avantgardistisk och konceptuell konst på 70-talet. 

– Sellem och Sjöberg blev liksom Nacking aktivt motverkade, men exemplen är fler än så, säger Millroth och pekar på hur, redan år 1969, den legendariska affischen av Sture Johannesson till utställningen Underground på konsthallen drogs in, vilket ledde till att konsthallschefen Folke Edwards avgick och att konsthallen höll stängt i närmare ett år. 

– Och nyss mer eller mindre kastades konstnärerna ut ur ateljéhuset St. Lars, fortsätter han och menar att det idag nästan bara är Galleri Martin Bryder som finns kvar i gammal radikal humanistisk Lunda-anda. Ändå menar Millroth att det ur bråken ofta springer riktigt bra konst.

– Fast var är Lundakonstnärerna någonstans? I debatten har de varit väldigt tysta, påpekar han.

1LKH_Sheela_Gowda_MG_6222

Installationsvy från Sheela Gowdas utställning Open Eye Policy, 2013. Foto: Terje Östling.

Hur var det då med hemsidan, där konsthallens ansikte utåt plötsligt hade ändrats till en sida med ett mer anonymt utseende med kommunens logga på framträdande plats? Enligt Åsa Nacking förändrades den för att vara mer i enlighet med kommunens direktiv. 

– Man ville att konsthallen skulle ha en hemsida som för tankarna till «ett Lund», både vad gäller grafiskt uttryck och krav på tillgänglighet. Sådant är säkert bra för många kommunala verksamheter, men det är inte idealt för en konsthall, säger Åsa Nacking och förklarar att detta aldrig varit konsthallens önskan, men att de nu arbetar med en ny kontakt på kommunikationsavdelning som bättre förstår konsthallens verksamhet. Tillsammans arbetar de för att konsthallen ska få en särprofilering och ett eget uttryck. 

– Man har insett att det är viktigt för Lund att konsthallen får vara fristående, precis så som vi så klart tyckt hela tiden, säger Nacking.

Trots dess immaterialitet är konsthallens hemsida det mest påtagliga tecknet på den organisatoriska konflikt som har understrukit Lunds kulturpolitiska liv snarare än dess faktiska kulturliv. Ändå vill Holger Radner inte uttala sig i frågan. Åsa Nacking beskriver hemsidans nya design som en metod att framhålla hur alla kommunala verksamheter har en och samma avsändare: kommunen.

Thomas Millroth med hunden Asta. Foto: Ann Blom.

Thomas Millroth med hunden Asta. Foto: Ann Blom.

Thomas Millroth tror att konflikten i Lund främst beror på en svag kommunal ledning och en konsthallschef som tvingas huka sig. Att Åsa Nackings situation förvärras av att hon är kvinna betvivlar han heller inte. 

– Ledningen är och har alltid varit patriarkal.

Bakom de senaste årens konflikter ligger en medborgarundersökning från 2010, som ledde till en översyn av konsthallens organisation och huruvida denna följer sitt verksamhetsuppdrag. Av undersökningen framkom bland annat att 32 % av lundaborna var negativa till konsthallen, men också att besöksantalet per invånare var i snitt med Malmö konsthall och långt högre än exempelvis Liljevalchs konsthall och Göteborgs konsthall.

I höst väntas en ny medborgarundersökning, men Holger Radner understryker att de regelbundet återkommande undersökningarna avser hela eller delar av kommunens verksamhet och beslutas av kommunledningen. 

– Det är ingenting som Kultur- och fritidsnämnden beslutar om, poängterar Radner.

Översynen som följde på medborgarundersökningen 2012 genomfördes dock på uppdrag av Kultur- och fritidsförvaltningen och låg likaledes till grund för det nya verksamhetsuppdraget. För att exemplifiera orsakerna till revisionen av konsthallens uppgifter och befogenheter citerades Lars Nittve: 

«Kompromisslösheten måste balanseras av tillgängligheten.» 

Orden ska Nittve ha yttrat om Moderna Museet.

– Det är olyckligt att jämföra en konsthall med ett museum, framhåller John Peter Nilsson, chef för Moderna Museet i Malmö. Han menar att Lunds konsthall har riktat in sig på en frågeställning om vad moderniteten har lämnat efter sig, vilket uttrycks i en lågmäld estetik som diskuterar ett arkivtänkande. 

– Det är inte lätt att syssla med framtidskonst i en stad som bara ser till historia och till mätbara sanningar, säger Nilsson och efterfrågar i stället ett tydligare ställningstagande från Kultur- och fritidsnämnden om vad de egentligen vill med en sådan institution. 

– Vi vet ju var konsthallen står.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!