Organisationer med inriktning mot migration, konstnärligt utbyte och mänskliga rättigheter:

Artist Protection Fund: Ett pilotprojekt sprunget ur det 14-åriga programmet Scholar Rescue Fund, som ger hotade konstnärer plats på ett universitet eller på en konstinstitution utanför hemlandet.

CAMP/Center for Art on Migration Politics: En ideell galleriverksamhet i Köpenhamn för konstnärliga praktiker som diskuterar frågor om förflyttning, migration, immigration och asyl.

The Creative Resistance Fund: Stöttar hotade konstnärer med en stipendiesumma som möjliggör en utlandsresa eller täcker levnadskostnader. 

FreeDimension: Ett tioårig organisation som verkar för fri kultur, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Bjuder aktivister till konstrum för att med dessa resurser främja ett politiskt arbete.

ICORN : Ett internationell samordningsorganisation för fristäder som huserar författare, journalister och musiker. Sedan 2013 inkluderar fristadsbegreppet även konstnärer.

PEN International: Ett internationellt nätverk, grundat i Storbritannien 1921. Har idag 25 center i Europa, som med medlemskap och samarbetsorganisationer främjar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter för författare, konstnärer och musiker.

Safe Haven 2015–2017: Ett treårigt konfensprojektet med bas i Malmö och med syfte att förhandla fristadsbegreppet i relation till såväl institutioner, som fria plattformar. Bakom står Malmö stads kulturförvaltning och Safe Havens Malmö.

Silent University: Organisation grundad av den turkiske konstnären Ahmet Ögut, med syfte att lyfta kompetens hos akademiker som befinner sig i olika stadier av migration. 



Artikkel 26.10.16

Solidaritet i konstlivet

Bahar Yurukoglu, Pink Ice, 2014.

Bahar Yurukoglu, Pink Ice (stillbild), 2014.

Ett tvärsnitt genom dagens residensprogram visar att allt fler riktar sig till konstnärer som förflyttar sig inte av intresse, men efter behov. Ofta rör det sig om verksamheter som initieras genom direkt kontakt mellan konstnärer, och som vill förnya idén om internationellt utbyte i en tid av inskränkta demokratiska rättigheter. Parallellt finns sedan 2005 nätverket ICORN – International Cities of Refugee Network som erbjuder långsiktigt skydd för konstutövare som lever under hot som en konsekvens av sin konstnärliga verksamhet. De nya residensformerna vänder sig däremot till konstnärer från länder där de demokratiska rättigheterna inskränks, även om de inte nödvändigtvis lever under direkt hot eller riskerar att bli fängslade.

Förra veckan anlände fyra turkiska konstnärer till det konstnärsdrivna initiativet Kultivera i Tranås, som ingår i nätverket Nya Småland (läs mer här). Initiativet koordineras av Seher Uysal, konstnär och konstvetare verksam i Istanbul, som förra året besökte Tranås inom ramen för projektet Kultivera Asylum of Art, vilket samlade fem kvinnliga turkiska konstnärer kring frågor om yttrandefrihet, konstnärlig frihet och demokratiska strukturer. Trots tematikens likhet med en fristad, vill Seher Uysal understryka att hon sökte residenset på konstnärliga meriter. Samtidigt var situationen i hemlandet den primära orsaken till ansökan.

Seher Uysal.

Seher Uysal.

– Jag är inte i större fara än någon annan, och situationen i Turkiet påverkar mig primärt mentalt. I en ostadig vardag där regeringen inskränker de mänskliga rättigheterna genom högre säkerhetsuppbåd är situationen mycket sårbar, säger Uysal och betonar att det undantagstillstånd som den turkiska regeringen införde efter kuppförsöket i juli har aktualiserat värdet av förflyttning som en mänsklig rättighet.

VÄXANDE AVSTÅND MELLAN TURKIET OCH EU

Initiativet i Tranås är ett direkt svar på den instabila politiska situationen i Turkiet, och samlar nu de fyra konstnärerna Çağrı Saray, verksam vid Marmara University i Istanbul, Bahar Yürükoğlu, verksam i Washington, Zeynep Beler från Ankara och Amira Akbıyıkoğlu från Istanbul. Residenset finansieras delvis av Svenska Institutets program Creative Force, som stöttar demokrati- och yttrandefrihetsprojekt. Något som blir särskilt aktuellt sedan Turkiet nu lämnar det större, motsvarande EU-programmet Creative Europe, som enligt magasinet Variety hittills har finansierat kulturprojekt i landet med omkring 2,4 miljoner euro. Både nationellt baserade verksamheter och internationella samarbeten kommer att påverkas.

Att Turkiet nu lämnar Creative Europe ser Seher Uysal som ytterligare ett i raden av internationella samarbeten som på senare tid har avbrutits, en utveckling som hon ännu inte anar något slut på. Bahar Yurukoglu håller med henne. Efter den kommande månadens vistelse i Tranås kommer hon att resa vidare till Istanbul, och konstaterar att det nu är viktigare än någonsin att upprätthålla kontakter mellan länder.

Zeynep Beler, Heat/Shelter, 2014.

Zeynep Beler, Heat/Shelter, 2014.

– Att initiativ för organiserad internationalisering stryps, som det nu avbrutna EU-samarbetet, lämnar oss med organisering på gräsrotsnivå. Genom residensprogram och andra former av utbyten kan vi ännu göra anspråk på att ingå i en internationell konstvärld, säger Yurukoglu. De möten som ett residens möjliggör genom att samla konstnärer från olika länder – utan att det egna landet eller organisationen alltid står bakom detta – menar hon är nödvändiga för att få kunskap om andra förhållanden än de egna.

SOLIDARITET MED KOLLEGOR I UKRAINA

En annan grupp som arbetar lokalt med frågor om internationellt utbyte och mänskliga rättigheter är UNICORN – Artists in Solidarity i Malmö. Men kollegial solidaritet i fokus verkar de sedan två år tillbaka för att bjuda in konstnärer som inte anses kvalificerade som fristadskonstnärer – vilket skulle göra dem berättigade till ett tvåårigt tillfälligt arbetstillstånd – men som likväl är i behov av att under en period verka utanför sitt hemland. UNICORN verkar med knappa resurser, och bygger på att konstnärer, gallerier och grupper i Malmö själva upplåter sina resurser till den gästande konstnären.

UNICORNs första residens riktade sig sommaren 2016 till konstnärer från Ukraina. Valet av fokusland var även här ett direkt svar på en politiskt instabil situationen i landet. Till Malmö kom konstnärerna och aktivisterna Ganna Tsyba och David Chichkan, som stannade i en månad.

– Även en tillfällig frigörelse från den lokala eller nationella miljön möjliggör möten på en mer jämlik nivå, skriver UNICORN, som vill poängtera vikten av att konstnärer organiserar sig till förmån för varandra. Även om ett småskaligt utbyte som det i Malmö inte kan erbjuda mer än ett tillfälligt boende, så innebär det också nya kontakter och nya möjligheter till politisk organisering. Vidare förklarar de hur samtalen primärt berörde reaktionära rörelsers framväxt i Ukraina och Sverige

– Under en tredagarsperiod uppförde den gästande konstnären och politiske aktivisten David Chichkan en temporär mural på stadens allmänna grafittivägg, samtidigt som vi bjöd in till ett öppet samtal om vad det innebär att organisera sig i solidaritet, mot extremhögerns framväxt i Europa.

Marita Muukkonen och Ivor Stodolsky.

Marita Muukkonen och Ivor Stodolsky.

ÖMSESIDIGT UTBYTE, INTE ASYL

Sedan 2013 driver Marita Muukkonen och Ivor Stodolsky ett residensprogram för konstnärer, curatorer och kritiker inom ramen för den finska plattformen Perpetuum Mobile och delvis i samarbete med den snart tjugoåriga, finska Helsinki International Artist Program (HIAP). Under rubriken Artists at Risk (AR) samarbetar de med organisationer som PEN och ICORN. I gränslandet mellan fristaden som en inkörsport i ett nytt land, och residenset som en plattform för ett vidgat internationellt nätverk, understryker Muukkonen och Stodolsky att de som medverkar i Artists at Risk inte ska förstås som flyktingar eller asylsökande.

– En asylansökan skulle snarare försvåra konstnärens återresa. Istället utgör Artists at Risk ett rum för vila från situationen i hemlandet, som konstnären sedan återvänder till för att vidare arbeta med i förändringssyfte, säger Muukkonen och Stodolsky.

Vid sidan av samarbete med de i somras inställda biennalerna i Turkiet, har Perpetuum Mobile utvecklat ett lokalt samarbete med Atenbiennalen. Med motsvarande EU-finansiering som Turkiet nu lämnar har de också etablerat ett fristadsprogram i Berlin, och härnäst står ett liknande projekt i franska Provence på agendan. Samtidigt som den konstnärliga praktiken står i fokus för individer och organisationer som de samarbetar med, påminner Muukkonen och Stodolsky att en verksamhet som även riktar sig mot mänskliga rättigheter måste ha ett större nätverk än traditionella gästateljéer för konstnärer.

Installationsvy från Perpetumm Mobiles utställning Back to (the) Square One.

Installationsvy från Back to (the) Square 1, Forum Box, Helsingfors, 2014. Curatorer: Perpetuum Mobile.

– Detta inkluderar organisationer för mänskliga rättigheter, jurister, skolor och ibland även med psykologer. Det innebär att vi behöver rika lokala relationer i varje stad som vi verkar i. Dessutom är det viktigt att relationen med gästen inleds innan residens-perioden, och upprätthålls därefter, menar de och understryker att en period av vila för den gästande konstnären, curatorn eller forskaren inte bara handlar om frihet från hemlandets vardag. 

– Här kan det ingå att slippa tala om sin situation i hemlandet, eller att inte profileras som en konstnär från en särskild riskzon, säger Muukkonen och Stodolsky, som konstaterar att när det kommer till att förlänga en vistelse så har ett residens större begränsningar än en fristad. I sådana fall uppmuntras residenten att söka sig till andra utlysningar, eller att etablera kontakt med lokala nätverk eller andra residensprogram.

RESIDENSBEGREPPET UNDER OMFÖRHANDLING

Det är uppenbart att residensbegreppet är under omförhandling. Med en tilltagande instabil situation i Europa med närområden får konstnärliga utbyten en delvis annan innebörd. Även Konstnärsnämnden och Iaspis i Stockholm lyfter demokratifrågor och mänskliga rättigheter som aspekter som måste tas i beaktande när framtidens residensprogram utformas under de närmaste åren. Kvarstår gör frågor om hur dessa format förhåller sig till residensformens traditionella antagningskriterier. Ska nätverk ersätta den personliga biografin, ska konstnärskap premieras över säkerhet?

Bahar Yurukoglu.

Bahar Yurukoglu.

Att nyutexaminerade konstnärer från internationellt profilerade konsthögskolor engagerar sig i frågan är inte överraskande, då många residensprogram primärt riktar sig till en åldersgrupp under 35. Men även denna begränsning omförhandlas när tillgång till utbildning och utrymme för konstnärligt utövande inkluderas i diskussionen. Detta är också bakgrunden till den internationella tredagars-konferensen Recidencies Reflected, som anordnas av HIAP och Konsthögskolan i Helsingfors i november. Under de tre dagarna kommer koloniala rörelser under moderniteten att kopplas till samtida postfordistisk arbetsetik, för att till sist landa i frågan om hur mänskliga rättigheter institutionaliseras i dagens konstliv.

Ser vi på situationen i Turkiet så har internationella nätverk fått allt större betydelse, då mindre gallerier och plattformar har stängts ner eller fått sina statliga stöd indragna. I somras beslutades att de båda biennalerna i Çanakkale respektive Sinopale skulle skjutas på framtiden, sedan kuppförsöket ytterligare begränsade en redan hårt hållen konstnärlig verksamhet i landet. Biennalerna utgjorde viktiga kanaler för det ekonomiskt svaga turkiska konstlivet, och möjliggjorde internationella utbyten för grupper och individer som annars är beroende av dominerande kulturinstitutioner och universitet. Sedan sommaren har cirkulationen även på dessa större institutioner avstannat, och bland annat akademiker har hindrats från utlandsresor.

– När såväl arbetsförhållanden som yttrandefrihet står på spel, är det upp till oss konstnärer att alliera oss med varandra, framhåller Bahar Yurukoglu, från sin tillfälliga utsiktsplats i Tranås. Och klart är, vilket konferensen i Helsingfors också visar, att en diskussion om prekära arbetsvillkor i konstlivet inte längre kan bortse från de förhållanden som uteblivna demokratiska rättigheter innebär för många konstnärer idag.

Bahar Yurukoglu, Plexiberg (installationsvy från Arter, Istanbul), 2016. Foto: Ali Taptik / ARTER.

Bahar Yurukoglu, Plexiberg (installationsvy från Arter, Istanbul), 2016. Foto: Ali Taptik / ARTER.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!