150 Years of Art Education

Akademin Valand, Göteborg
Seminarer 08.10.15

Akademin är en del av konstlivet

Pål Hollender, Konfrontation, 1997. Verket ingår i utställningen Reconstrucing the Archive. Video Art at Valand 1985–2015 som öppnade under jubileumshelgen.

Pål Hollender, Konfrontation, 1997. Verket ingår i utställningen Reconstrucing the Archive. Video Art at Valand 1985–2015 som öppnade under jubileumshelgen.

I år firar Akademin Valand i Göteborg 150 år som konstutbildning. Efter många utbildningspolitiska kapitel är Göteborgs Musei Ritskola idag en konstnärlig institution vid Göteborgs universitet, och rymmer utbildning och forskning inom fri konst, fotografi, film och litterär gestaltning. Med helgens jubileumskonferens 150 Years of Art Education, 2–3 oktober, riktades blicken mot «ett år av samtal» kring den «kritiska utbildningens» konstnärliga och pedagogiska möjligheter. Senare i höst följer bland annat den första upplagan av forskningsbiennalen Parse, som äger rum i november.

Konferensens upplägg synliggjorde akademins traditionella strukturer och specifika rum för lärande, så väl som akademiska utanför- och innanförskap. Trots att dessa frågor hör samman med konstnärers relationer till utbildning och konstnärskap, dök endast ett fåtal från det fria konstlivet upp i skolans aula. I stället hade konferensdeltagarna en tydlig anknytning till kritisk teori eller pedagogik – antingen som anställda vid Akademin Valand, eller som forskare, curatorer eller utbildare vid andra konstnärliga institutioner eller högskolor i Sverige, Norden eller nordvästra Europa.

ÖPPNA KONSTUTBILDNINGEN

Konstnären Laura Hatfield var inbjuden i egenskap av alumnistudent, och presenterade den oavslutade dikten «A Cut Reel» av konstnären och forskaralumnin Matthew Rana. Hon motsade därmed den logik enligt vilken ett arbete avslutas – eller påbörjas – med den samtida utbildningens slutmål: examinationen. Rana fick tillfälle att skriva om sina egna metoder, samtidigt som Hatfield visade på en form för de alternativ som konferensen annars närmade sig på en mer teoretisk nivå.

Matthew Rana,  arbetsanteckningar för  A Cut Reel, 2010.

Matthew Rana, arbetsanteckningar för dikten «A Cut Reel», 2010.

– Vad kan historia göra för att öppna upp en sådan utbildningsstruktur?, frågade Hatfield och underströk, vid sidan om den konstnärliga praktikens anakroni, det särskilda värdet av internationella utbildningar idag.

För tio år sedan skulle frågan antagligen inte ha tagits upp lika akut. Med Bolognaavtalet från 2008 och dess likställning av ETCS-poäng, kursplaner och studieavgifter, ter sig nu akademins internationella verksamhet som en svår nöt att knäcka: hur uppnå en breddad och internationell elevkår vid en institution vars utbildningar kostar en förmögenhet för den utomeuropeiske studenten?

Hatfield talade utifrån egen erfarenhet, och denna högst aktuella utbildningspolitiska fråga ska komma att upprepas flera gånger under konferensen. Hur är det möjligt att finna nya vägar inom det rådande systemet?

INTERNATIONALISERINGENS PARADOXER

En konsekvens av Bolognaavtalet har varit att rörligheten mellan universitet i Europa har ökat kraftigt. Därmed har ett större antal utbildningar kunnat profilera sig internationellt, och allt fler studenter är idag inskrivna vid flera institutioner. Att det är få utomeuropeiska studenter som har möjlighet att ingå i denna ekonomiska flux, eller alls studera i ett EU-land är ett faktum. När alumnistudenten Kanchan Burathoki påtalade internationaliseringens paradoxer underströks även konstvärldens – och konstutbildningarnas – ihållande västerländska perspektiv.

– Min klass omtalades som en av de mest blandade på institutionen, men jag vill inte marknadsföra akademin i egenskap av min etnicitet, framhöll Burathoki och uttryckte en känsla av obehag inför att vara ett verktyg i en breddad rekrytering. Samtidigt menade hon att exotiseringen av hennes ursprung mötte en återvändsgränd när hon ombads att tydligare referera till en västerländsk kontext i sin masteressä.

– Fastän utbildningen är internationell, så kunde jag inte förhålla mig till den kontext som min konstvärld utgörs av, säger hon och påminner om faran med att tala om en konstvärld.

– Hur kan jag vara en viktig röst för programmet, samtidigt som jag inte får tala om mina egna referenser? Jag vill leva och arbeta i den nepalesiska konstvärlden, som är en av många.

Konferensen avslutades med en paneldiskussion med with Gabo Camnitzer, Kerstin Bergendal och Ram Krishna Ranjan. Moderator var Mick Wilson. Foto: Pia Räty.

Paneldiskussion med with Gabo Camnitzer, Kerstin Bergendal och Ram Krishna Ranjan. Moderator var Mick Wilson. Foto: Pia Räty.

Vad gäller marknadsanpassningen av konstutbildningarna, genom kurser i entreprenörskap och liknande, frågade alumnistudenten Andreas Engman vilka verktyg som en konstutbildning idag egentligen bör ge. Vidare diskuterades vilka möjligheter det finns för de studenter som inte intresserar sig för gängse karriärvägar. Annika Lundgren, professor vid Akademin Valand, underströk att akademin är en del av konstvärlden, och en plats där flera än det odefinierade vi:et kan inkluderas:

– Vi får inte förlora oss i den ständiga strävan mot professionalisering, sa hon och betonade att utbildningens form måste vara en konsekvens av studenternas behov, och inte tvärt om (som Burathokis exempel påtalade).

– Vi producerar inte studenter och vi måste motstå kraven på förutsägbara resultat, sa Lundgren, och underströk att platsen för samtalet är självvald, och att det därför finns ett ansvar att ständigt omformulera dess olika gränsdragningar.

Så, hur kan en institution för praktik och lärande uppfylla dessa önskemål?

OMFÖRHANDLA RAMVERKEN INIFRÅN

Maj Hasager, konstnär och ansvarig för Critical and Pedagogical Studies vid Malmö Konsthögskola, talade om ett dialogiskt utbildningssystem, i kontrast till bilden av studentens funktion som absorberande objekt inför det utlärande subjektet.

Mingel förekom.  Foto: Pia Räty.

Mingel förekom. Foto: Pia Räty.

– Här är studenterna de viktigaste lärarna, sa hon och betonade vikten av pedagogik som praktik och inte som ett verktyg för praktik. På frågan om hur Malmö Konsthögskola frångår detta ramverk enligt vilket studenter och utbildningar likväl måsta vägas och värderas, svarade Hasager att det handlar om att ha så öppna och flexibla mål som möjligt.

­

– Jag skulle förstås föredra gruppsamtal och gemensamma eller individuella kritiksamtal framför betygssystem, men då utbildningen sedan Bolognaavtalet erfordrar att studenten tar en viss mängd högskolepoäng för att alls få studera vidare, måste vi istället omförhandla dessa ramverk inifrån.

Katya Sander, konstnär och verksam vid Konstakademin i Köpenhamn, förespråkade en diskursiv utbildningsverksamhet framför ämnesmoduler med förutbestämda mål. Hon kallade det för en «etisk pedagogik», där studenternas tankeverksamhet skapar de rum i vilka den också äger rum. Således menade hon att även nya konstbegreppet och konstvärldar kan bli till, samtidigt som hon följde upp Burathokis inlägg genom att understryka att detta bara är möjligt utifrån en privilegierad position.

– Hur relaterar detta till de utbildningsverksamheter och initiativ som äger rum utanför akademin, frågade Gabo Camnitzer, alumni och undervisande i den nya modulen för kritisk pedagogik vid Akademin Valand.

På denna punkt hade konferensen kunnat ta en mer proaktiv form, och exempel på strategier och alternativ hade kunnat återfinnas såväl i talarstolen, som i publikskaran. I stället steg abstraktionsnivån, och platsen för samtalet – konstutbildningen – så väl som orsaken till konferensens tillkomst – konststudenten – upplevdes som alltmer avlägsna. Och mycket riktigt hade de flesta studenter vid det laget redan lämnat aulan.

Installationsvy från Reconstrucing the Archive. Video Art at Valand 1985–2015. Foto: Patrik Johansson.

Installationsvy från Reconstrucing the Archive. Video Art at Valand 1985–2015. Foto: Patrik Johansson.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!