Nyhet 10.10.14

Hot mot konstnärer

Joanna Rajkowska, {ITALIC}Carpet{ENDITALIC}, 2014. Foto: ICIA.

Joanna Rajkowska, Carpet, 2014. Foto: ICIA.

Allt fler svenska konstnärer lever under återkommande hot från inte sällan anonyma individer som beskriver samtidskonsten som «osund» eller «degenererad». Om det handlar nya numret av tidskriften Konstnären, som ägnas åt temat högerextremism och konst.

Till de konstnärer som på senare år har fått sina utställningar vandaliserade, eller själva blivit utsatta för hot eller misshandel av högerextremister, hör Makode Linde, Nathalia Edenmont, Dror Feiler, Joanna Rytel och Carolina Falkholt. I Konstnären vittnar en anonym konstnär om återkommande hot, trakasserier och attacker som har pågått ända sedan 1990-talet. Ändå har personen valt att varken offentliggöra eller polisanmäla detta, för att inte ge förövarna uppmärksamhet eller locka fram nya hot.

Konstnärens chefredaktör Anders Rydell har länge velat göra ett nummer om högerextremism och konst. I sin bok Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter (2013) skriver han om nazistisk kulturpolitik, och menar att det finns stora likheter mellan 30- och 40-talets, och dagens högerextrema rörelser.

– Både föreställningen om konsten och sättet att attackera konst har stora likheter, säger Rydell till Kunstkritikk och framhåller hur central konsten är i den nazistiska idévärlden.

– Få totalitära ideologier är så besatta av bildkonst som nazismen. Det är där man speglar sin världsbild, sina ideal. Angreppen på konsten är delvis därför en konsekvens av man anser att «degenererade» element har influerat den sanna konsten, säger han.

Anders Rydell. Foto: Natanael Johansson.

Anders Rydell. Foto: Natanael Johansson.

Till de senaste decenniernas nazistiska aktioner hör attacken mot den av Bjarne Melgaard curaterade utställningen Soft Core 1998, vandaliseringen av Per Wizéns fotocollage på Rooseum i Malmö 2003 och attacken mot Nathalia Edenmont utställning på Wetterling Gallery i Stockholm 2004. Bakom aktionerna stod Nationell ungdom, en organisation med rötter i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. I sin artikel «Kulturpolitiken avslöjar Sverigedemokraterna» framhåller Anders Rydell hur vandaliseringen av Andres Serranos utställning på Kulturen i Lund följdes upp och kommenterades av ledande Sverigedemokrater som Erik Almqvist och Björn Söder (idag andre vice talman i riksdagen) som beskrev Serranos konst som «sjuk».

För Rydell är företeelsen ingen nyhet, och han menar att subversiv kultur och konst har inte varit så hotad och ifrågasatt som den är idag sedan 1930-talet.

– Vi har levt alltför länge i tilltron att den fria, moderna konsten har segrat – men det är fel. I princip alla nationalistiska partier som just nu går framåt i Europa har ett program för att styra, begränsa och kontrollera konsten. I Ungern har detta delvis redan realiserats, säger Rydell och jämför med Sverige, där han tror att en Sverigedemokratisk kulturpolitik skulle innebära att en stor del av den svenska samtidskulturen skulle försvinna.

I Sanna Samuelssons reportage «Konst under hot» vittnar konstnärer som har blivit utsatta för direkta hot eller våldsaktioner om polisens ovilja eller oförmåga att utreda den här typen av brott. Det talas om allt från nedlagda förundersökningar till uteblivna förhör och ignorerade bevismaterial.

– Jag har polisanmält två gånger men det händer inget, så jag försöker trösta mig med att mer eller mindre alla som förkommit i media blir hotade, säger Joanna Rytel till Kunstkritikk, och förklarar hur hon inte tänker så mycket kring säkerhet, men att hon däremot försöker hålla sina personuppgifter skyddade – vilket inte görs i första taget.

– Det är ju inte så lätt att få skyddade personuppgifter. Ett tag blev jag inte godkänd och var på så sätt utan skydd. Myndigheterna förstod inte att hot han komma vilken dag som helst, så fort man medverkat eller förekommit i media, säger Rytel som känner hopplöshet men tillägger att det är bra att debatten kring antifeminism och hot mot konstnärer har kommit igång på allvar.

Joanna Rytel. {ITALIC}Geisha{ENDITALIC} (dokumentation av performance).

Joanna Rytel, Geisha (dokumentation av performance).

– Tidigare kunde folk fnissa och fråga om jag läst taskiga saker om mig själv på nätet. Nu förstår de att hatet inte är att leka med, säger Rytel som också ser ett samband mellan konstens mediala spridning och den ökade våldsbilden.

– På så sätt har de bättre koll på vad konstnärer gör, vilket leder till fler hot.

Enligt Ulf Haquinius, brottsoffersamordnare vid Stockholmspolisen, gäller det att polisen ska orka engagera sig i att knacka dörr eller jämföra bilder från tidigare incidenter. Men blir anmälningarna för många eller för vaga så brister uppföljningen, förklarar han i Konstnären, samtidigt som han betonar vikten av att ändå anmäla hot eftersom senare riskbedömningar baseras på tidigare anmälningar. Han förklarar: «När det väl händer någonting rejält, säg tionde gången, då har man stor nytta av att ha anmält tidigare. Har man inte anmält så saknar polisen den historiken.»

Anders Rydell är kritisk till polisens agerande, och betonar att polis, rättssamhälle och media måste vara de första att ta ansvar för att hoten mot konsten motverkas.

– Konsten bör försvaras främst av människor utanför konsten. Politiken måste vi hålla på armlängds avstånd, säger han till Kunstkritikk, och framhåller att konstnärer, till skillnad från journalister och politiker, ofta står ensamma och skyddslösa inför hoten.

Nyligen blev den polska konstnären Joanna Rajkowskas verk «Carpet» utsatt för flera sabotage under utställningen Motbilder i Göteborg. Verket, en 2,5 meter hög persisk matta i ull med drakmotiv, skulle enligt curatorn Anna van der Vliet symbolisera makt och mångfald på den annars homogena Götaplatsen i centrala Göteborg. Rajkowska, vars konst främst rör sig i det offentliga rummet, blev inte överraskad av händelsen, men däremot av dess bakgrund.

– Först tänkte jag bara lämna det vandaliserade verket som det var – det i sig hade varit ett uttalande, säger Rajkowska till Kunstkritikk. Men när nazistiska Svenskarnas parti skulle hålla torgmöte på Götaplatsen samma helg, var det svårt att tro att det inte fanns ett samband, säger Rajkowska.

– Det var en hård lektion om hur våldsamma och primitiva dessa människor kan vara. Det säger mycket om det svenska samhället och på så vis är verket meningsfullt.

Ändå menar Joanna Rajkowska att verket i sig inte är det viktiga. I stället ser hon det som ett element i stadens scenografi och i det offentliga rummet, där demokratins funktion ställs på sin spets.

– Offentlig konst visar här hur ett utrymme där det inte finns fastställd hierarki förhandlas; hur människor behandlar det och hur de positionerar sig i det. Det är där som den grundläggande politiken börjar, säger Rajkowska, som betvivlar att en ökad bevakning skulle förändra situationen.

Dror Feiler. Foto: Folkoperan.

Dror Feiler. Foto: Folkoperan.

Bara några dagar innan valet till Europaparlamentet i våras fick den för vänsterpartiet kandiderande konstnären och aktivisten Dror Feiler, som också driver utställningsplatsen Tegen2 i Stockholm, ett hakkors målat på sin ytterdörr. Händelsen är en av flera som polisen, trots polisanmälningar, har lagt ner. Feiler är inte förvånad.

– Min far flydde från trettiotalets Tyskland, och jag har vuxit upp med vetskapen om att förtryck och hot ofta riktas mot konst, litteratur och musik – och dess utövare, berättar Dror Feiler för Kunstkritikk. Han menar att konsten alltid påverkas av yttre påtryckningar.

– Oavsett jag gör avkall på min konstnärliga frihet – eller just inte gör det, så sker det i relation till de hot som jag eller min konst utsätts för. Även att fortsätta som vanligt är att påverkas.

Anders Rydell menar att den mediala diskussionen som nu pågår inte sällan fråntar konsten dess möjligheter. Inom rättspolitiken menar han däremot att hoten mot konstnärer inte tas på allvar.

– Jag tror det framför allt saknas kunskap om hur konst kan agera i samhället.

Direkt antirasistisk aktion menar Rydell inte är något som konsten kan avkrävas. Däremot föreslår han att man som konstnär kan engagera sig privat i den antirasistiska kampen mot nazismen, och samtidigt stödja kollegor.

– Hoten riktas ju ofta mot konstnärerna personligen, det är personliga tragedier det handlar om. Jag tror att sammanhållning är väldigt viktigt just nu.
Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!