Stockholm
Intervju 21.01.16

Bilden av romsk kultur måste reformeras

Timea Junghaus. Bilden visar verket No Title  (2013) av Dušan Marinkovic. Foto: Frida Sandström.

Timea Junghaus. Bilden visar verket No Title (2013) av Dušan Marinkovic. Foto: Frida Sandström.

Den ungerska curatorn och konsthistorikern Timea Junghaus besökte i helgen Stockholm på inbjudan av Iaspis och Moderna Museet, där hon föreläste om romsk representation i konsthistorien och samtiden. Föreläsningen ägde rum i anknytning till utställningen Ett gott hem för alla, som med utgångspunkt i Anna Riwkins och Björn Langhammers dokumentära skildringar från 50- och 60-talen tar fasta på majoritetssamhällets bild av romer i en tid då välfärdssamhället var under utveckling i landet

Junghaus är baserad i Budapest, där hon för närvarande avslutar en doktorandtjänst i film-, media och kulturteori vid Eötvös Loránd University. Hon är även konstnärlig ledare för Gallery 8 i Budapest, en institution med målet att bidra till att omformulera stereotypa bilder av romer och romsk kultur, och 2007 var hon curator och drivande part bakom den första romska paviljongen på Venedigbiennalen. I såväl forskning som i praktik vill hon, med stöd i en mängd feministiska, postkoloniala och vithetskritiska teoretiker, föreslå ramverk inom vilka romer och romsk konst kan betraktas på nya sätt.

Föreläsningen inleddes med en film av konstnären Selma Selman, där en kvinna håller blicken fäst vid betraktaren, samtidigt som hon berättar om de olyckor som genom tiderna har förknippats med den romska kvinnans blick: att bli förtrollad, insjukna eller dö.

Anna Riwkin, bild ur serien Zigenarväg, 1954. Bilden visas i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

Anna Riwkin, bild ur serien Zigenarväg, 1954. Bilden visas i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

– Selma Salmen är ett exempel på hur det går att konstruera nya romska kvinnoidentiteter, men också på vikten av att påminna om historien, säger Junghaus, som i sin föreläsning också lyfte fram den Malmöbaserade konstnären Dušan Marinkovic, som har kopierat sin farfars tatuering från ett koncentrationsläger på sin egen arm. Junghaus berörde även Sveriges rasbiologiska förflutna, och med hänvisning till samtida kapitalism, rasism och patriarkala strukturer uppmanade hon åhörarna att reformera sin existerande vokabulär för hur de definierar och representerar romsk kultur.

HISTORISK OMFÖRHANDLING OCH SAMTIDA FÖRTRYCK

Konstnärliga uttryck som på olika vis kommenterar romsk erfarenhet har blivit allt mer etablerade, men Junghaus betonar att konstnärer med romsk bakgrund ännu är underrepresenterade i samtidskonsten. Hon framhåller också hur västerländska arkiv idag innehåller enorma mängder fotografier av romer, som uteslutande är arkiverade och märkta med namnet på etnografen eller fotografen. Detta har skapat en genealogi som tar lång tid att omförhandla, och hon ägnar därför en stor del av sin föreläsning åt den historiska bakgrunden till dagens förtryck av romer i Europa.   

– Vi måste alltid utgå från den romska befolkningens ursprung i Indien, för att förstå romernas plats i konsthistorien, säger Junghaus och kartlägger den västerländska konsthistorien som sedan 1400-talet har avbildat romen som en ful och lömsk främling, eller som lättåtkomliga föremål för sexuella tjänster. Detta visuella förtryck pågår än idag, påminner hon, och exemplifierar med hötorgsmåleri från Budapest 2015, där porträtt av lättklädda romska kvinnor säljs bredvid marknadens fruktstånd.

– Dagens stereotyper formades i en medeltida, västerländsk ideologi, enligt vilken romerna var de andra så snart de kom till Europa, betonar hon, och förklarar att romer under 1800-talet hade blivit en lättåtkomlig motsvarighet till asiatiska och afrikanska primitiva. I bildarkiven går det att se hur Europa under denna tid skapar sina egna «svarta».

– Konstnärer behövde inte åka till Aix-en-Provence eller Haiti för att hitta billiga modeller, istället kunde de vända sig till lokala romska läger i Rumänien, Bulgarien eller Ungern, säger Junghaus, och liknar exploateringen av en folkgrupp som än idag är mycket stigmatiserad vid det koloniala förtrycket av folk utanför Europa. Den romska diasporan har sprungit ur detta fysiska, symboliska och epistemiska våld, och Junghaus väljer ordet kolonialism utan epitetet «-post», då förtrycket av romer är högst aktuellt än idag.

Anna Riwkin, bild ur serien Zigenarväg, 1954–55. Bilden visar Allan Demetri, en lärare och Monica Kaldaras i en utomhusskola i Malmö, 1954, och ingår i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

Anna Riwkin, bild ur serien Zigenarväg, 1954–55. Bilden visar Allan Demetri, en lärare och Monica Kaldaras i en utomhusskola i Malmö, 1954, och ingår i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

– ­Vi romer rör oss mellan länder och i utrymmen markerade av kapitalistiska makter, samtidigt som forskning och kulturell verksamhet om romer äger rum i västerländska huvudstäder, dit vi sällan har tillträde, betonar Junghaus. Hon menar därför att det är särskilt viktigt att med teoretiska verktyg identifiera den västerländska diskrimineringen som en direkt förklaring till de problem som romer möter idag – om den så sker inom ramen för akademin eller i politiska rörelser.

– Utan de postkoloniala teorierna som motargument kan diskursen om «zigenarproblemet» fortsätta verka, säger hon.

STATSLÖS I EN NATIONALISTISK KONSTVÄRLD

2010 stängde den ungerska regeringen alla platser för romsk kultur, samtidigt som det spenderas stora summor på romska projekt runt om i Europa, i samband med utställningar eller kulturevenemang – men sällan i rum initierade och drivna av romer. Junghaus menar att Gallery 8 i Budapest är en viktig institution just för att den drivs av både romska och icke-romska konstnärer och tänkare, och dessutom ligger i kärnan av den romska gemenskapen i stadens åttonde distrikt.

– Gallery 8 har en social roll och fungerar som en plats för att visa och samtala om konst, berättar Junghaus för Kunstkritikk efter föreläsningen.

– Inbjudna curatorer fungerar som länkar till den samtida, internationella konstscenen. Det finns inga andra platser i Europa som fyller den funktionen, fortsätter Junghaus, som med erfarenhet från den första romska paviljongen på Venedigbiennalen berättar att det inte är enkelt att anpassa sig till en struktur som förväntar sig en nationalstat med finansiella och strukturella resurser. 

Björn Langhammer, bild från 1 maj-demonstration ur serien Rom sam, 1963-66. Bilden ingår i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

Björn Langhammer, bild från 1 maj-demonstration ur serien Rom sam, 1963-66. Bilden ingår i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

– Utan en «nation» var arbetet med paviljongen ett enormt projekt, som möjliggjordes genom ett samarbete mellan flera verksamma konstnärer och teoretiker – och förstås, finansiärer, berättar hon. En av de medverkande var den ungerska konstnären Omara (Mara Oláh), som vid öppningen tackade en av finansiärerna genom att räcka över sitt glasöga, eftersom de var det värdefullaste som hon hade. Junghaus presenterar händelsen, som inte var planerad, som en performance och en kommentar till den stundtals absurda situation som medverkan i Venedig innebar.    

Bristen på finansiärer är skälet till att det har varit svårt att upprätthålla arbetet, och Junghaus berättar att det dröjde till 2011 innan den nästa romska paviljongen gick att se i Venedig. Hon ser den romska paviljongen som en kritik av Venedigbiennalens nationsfrämjande logik, då den föreslår ett transnationellt alternativ till Europa, och betonar vikten av att idag omförhandla den existerande kunskapen om romsk kultur, som ofta har producerats utan medverkan av någon med romskt ursprung eller erfarenhet. Ett sådant konstaterande är välkänt i Sverige, men ändå är det många i föreläsningspubliken som överraskas av att romer ännu inte har tillgång till det material som en gång producerats om och kring deras släktingar. Ett gott hem för alla är ett exempel på detta, men Junghaus menar ändå att utställningen behövs.

– Arkiven ingår redan i samlingarna och därför måste vi gå in i arkivet, även om det kan vara våldsamt och traumatiskt. Det finns en oändlig mängd material som vi inte har fått tillgång till, och detta måste synliggöras även om det innebär risken att falla in i det didaktiska, säger hon.

Timea Junghaus. I bakgrunden ett bildmontage med hötorgskonst från Budapest. Foto: Lena Malm.

Timea Junghaus. I bakgrunden ett bildmontage med hötorgskonst från Budapest. Foto: Lena Malm.

I Moderna Museets fall menar Junghaus att utställningen är framtagen utifrån ett etiskt perspektiv, vilket möjliggör den omförhandling av arkivet som hon förespråkar. Museets intendent Fredrik Liew har curaterat utställningen tillsammans med författaren Lawen Mohtadi, och i anslutning till fotografierna visas olika scener ur dokumentären om Katarina Taikon, som Mohtadi har regisserat tillsammans med journalisten Gellert Tamas.

– Ett gott hem för alla är ett bra exempel på hur ett arkiv kan användas på ett konstruktivt vis, men självklart finns det praktiker utan en så tydlig historisk anknytning som också måste få ta plats i dessa rum, säger Junghaus.

ETT NYTT EUROPEISKT INSTITUT FÖR ROMSK KONST OCH KULTUR 

Risken att all konstnärlig verksamhet av romer ska förväntas vara biografisk eller på andra vis förhålla sig till romsk kultur och historia menar Junghaus inte är särskilt stor.

– Jag ser en mängd personer som identifierar sig som romer, men som inte talar utifrån det romska arvet eller arbetar utifrån ett biografiskt perspektiv, säger hon, och betonar samtidigt att det  inte är ovanligt att romer med tillträde till västerländska institutioner betraktas som ett undantag från de «verkliga» romerna på gatan, inte minst i länder som Ungern.

Björn Langhammer, Romska barn vid svarta tavlan, 1964. Bilden visas i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

Björn Langhammer, Romska barn vid svarta tavlan, 1964. Bilden visas i Ett gott hem för alla på Moderna Museet.

– Jag själv ingår i denna «elit», men jag måste säga att jag aldrig har lämnat den romska gemenskapen, trots att jag nu är konsthistoriker och driver ett konstgalleri. Jag bor kvar i Ungern och galleriet som jag driver ligger i ett romskt område. Där kan jag praktisera min tro på medieringen av konst och dess potential som länk mellan samhällsgrupper.

Samtidigt menar hon att den svenska kultursektorn – än så länge – har en mycket större förmåga att ge rum än vad hon upplever sig ha i södra Europa.

– Men även ni måste börja tänka på vad det skulle innebära att inte ha detta stöd. Den svenska högern växer, och snart kanske det är ett minne blott, säger hon och uppmuntrar de museianställda att vända sig till de europeiska initiativ som redan finns.

– I deras arkiv går det att finna flera relevanta konstnärer, som inte bara talar utifrån en romsk subjektivitet, men utifrån ett radikalt europeisk perspektiv. Att inkludera dessa i ert arbete kommer mycket snart att bli naturligt även för er, och ju förr det händer, desto bättre.

I förbifarten nämner Junghaus att det under våren kommer att instiftas ett europeiskt romskt institut för konst och kultur, finansierat av Europarådet och utvecklat av ett femtontal romska forskare och aktivister. Det lutar nu åt att det öppnar den 8 april, datumet för den romska nationaldagen.

– Vi vet ännu inte var det kommer att etableras, men det kan ske både i Berlin och i Venedig. Där kommer vi att utbilda allmänheten om den existerande konstnärliga produktion som förekommer inom ramen för den romska diasporan.

Det har tidigare skrivits ett trettiotal koncept för romska center eller institut, föreslagna av både romer och icke-romer. De har dock aldrig blivit av, eftersom de inte har förväntats vara finansiellt gångbara.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!