Anna Livion Ingvarsson har varit chef för Gävle Konstcentrum sedan 2009, men blir nu en i raden av konsthallschefer i Norden som på senare tid fått sparken på oklara grunder. Det var för två veckor sedan som Livion Ingvarsson kallades till möte med chefen för kulturförvaltningen i Gävle, Kajsa Ravin, och blev informerad att hon skulle omplaceras. Sedan dess har Livion Ingvarsson varit tjänstledig i väntan på ett slutgiltigt beslut om sin framtid. Även Kajsa Ravin har nu sjukskrivits, och Johan Öholm är ställföreträdande förvaltningschef för kulturen i kommunen. Han vidhåller att det handlar om ett internt personalärende.
– Det här är enbart en arbetsmiljöfråga som går att relatera till chefskapet och Anna Livion Ingvarsson. Det pågår en utredning och idag kan jag inte säga mer, men det rör sig inte om kulturpolitik, säger Öholm till Kunstkritikk.
Gävle Konstcentrum har under Livion Ingvarssons tid som chef fått en väl upplyst position i konstlivet med flera uppmärksammade projekt, däribland utställningar med Marie-Louise Ekman och det ryska kollektivet Chto Delat (läs Kunstkritikks recension här). Livion Ingvarsson har även under flera år arbetat för kommunens fristadsprojekt, som nyligen gav den syriske konstnären Issa Touma en kreativ fristad under två års tid. Det var det första initiativet av det slaget i landet, något som kommunen nu skyltar med som ett prestigeprojekt.
Anna Livion Ingvarsson berättar för Kunstkritikk att hon är skärrad och fortfarande i chock över att hon nu tvingas sluta.
– Kommunen har gjort en bedömning på grunder som jag inte delar. Just nu kan inte jag heller säga så mycket eftersom frågan är sekretessbelagd, berättar hon.
Att Gävle konstcentrum stått inför stora utmaningar är inget hon sticker under stol med.
– Gävle Konstcentrum har på senare år varit bärare av frågor som är stora och svåra, som den om fristadskonstnärer. Det har varit roligt men också utmanade på många sätt. Som chef har jag satsat på att skapa en hög konstnärlig profil och samtidigt göra det lokalt förankrat, genom samtal och diskussioner, samarbeten, pedagogiska program och arbete med den offentliga konsten.
– Vi har efter en budgetminskning dragit ned på antalet utställningar, samtidigt som vi har ökat kvaliteten på besöken. Jag är verkligen jätteledsen om jag inte lyckats få med hela personalen i detta, säger Livion Ingvarsson självkritiskt.
I kontrast till förvaltningschefen Johan Öholms försäkran att det inte finns kulturpolitiska motiv bakom Livion Ingvarssons tvångsförflyttning, så har ledamoten i kultur- och fritidsnämnden Kiki Larson (MP) framhållit att hon ser utställningsprogrammet som problematiskt och inte nog förankrat lokalt. «Vi har ett rikt konstliv i regionen», säger hon till lokaltidningen Arbetarbladet där hon framträder som öppet kritisk till satsningar på nationella eller internationella konstnärer. Att Livion Andersson nu tvingas sluta hoppas hon ska innebära en nystart för Gävle konstcentrum.
Anna Livion Ingvarsson framhåller i sin tur att Gävle konstcentrum under hennes tid som chef har haft ett stort antal lokalt förankrade projekt blandat med internationella och svenska utställningar. Hon menar också att hon redan tidigt mötte politiskt och konstnärligt motstånd från delar av staden, och hon beskriver hur hennes tid som chef präglat hennes syn på konstens knäckfrågor.
– Konst är något livsviktigt. Kultur är ett sätt att hantera tillvaron där du kan pröva olika tankar och perspektiv. Det är genom konsten vi hör ihop med samhället. Det var först genom arbetet med konstnärlig yttrandefrihet, och genom mötet med människor på plats i Gävle som jag verkligen började förstå allvaret i allt detta, säger Livion Ingvarsson till Kunstkritikk.
I en utredning från 2015 konstaterar Statens Kulturråd att svenska politiker i högre grad än tidigare tenderar att har synpunkter på specifika utställningar, och på senare år har styrningskonflikter som den i Gävle brutit ut i Uppsala, Allingsås, Lund, Kalmar, Göteborg och Karlstad. I Västerbotten har det gått så långt att regionen har strukit begreppet «armlängds avstånd» ur sin kulturplan. Konsekvenserna av en sådan radikal förändring av en klassisk kulturpolitisk princip återstår att se. Klart är att konflikten i Gävle inte är ett isolerat fall, utan kan ses som del av en ökad politisk styrning av kulturinstitutioner både i Norden och internationellt.
