WATA don PASS; Looking West.

Lilith Performance Studio, Malmö
14. mai 2015
Kritikk 21.05.15

Väntan realiserar verken

Odun Orimolade, Spirits at the Ball, 2015. Foto: Petter Pettersson.

Odun Orimolade, Spirits at the Ball, 2015. Foto: Petter Pettersson.

WATA don PASS; Looking West på Lilith Performance Studio i Malmö är en samlingsperformance där de fyra medverkande konstnärerna förhåller sig till varandra genom besökarens kropp. En kropp som i rörelsen från ett rum bär med sig erfarenheten av det förra. Sett till hur de olika rummen besöks i förhållande till logistik snarare än till en formulerad dramaturgi, ter sig varje persons upplevelse individuell inte bara vad gäller dess egen tankevärld, utan även i förhållande till hur den får tillgång till de fyra verken, som besöks i slumpmässig ordning. Arrangemanget är ett samarbete mellan Lilith, Center for Contemporary Art i Lagos i Nigeria och Oslo Kunstforening, och konstnärerna beskrivs som representerande den «starkt framväxande performancescenen i Västafrika.»

Bernard Akoi-Jacksons Untitled: «How to usher the [an]African fully into [His]tory…» inleds med ett kösystem, där besökaren förses med en enkät. Det tar flertalet försök att utföra verkets många instruktioner, men de båda «gränsvakterna» låter mig till slut passera, trots många felaktiga svar. Iklädd skuldens mantel ställer jag mig i kö till en nittiotalsremake av Fritz Langs Metropolis i rummet innanför. Även här, en lång väntan. Vad gör de där vid borden? Papper, instruktioner och pekpinnar. Minnen från arbetsförmedlingen och mitt livs sista försök till incheckning på Ryan Air gör att jag inte skäms över att misslyckas med uppgiften att sortera papperna i föreskriven ordning. Ändå känner jag skuld över att jag inte är van vid detta pappersarbete, eller möjligen över att jag är alltför van. Kvalen får mig hur som helst att göra fel ännu en gång, och de i salen cirkulerande motsvarigheterna till flygvärdinnor – som för övrigt talar svenska, engelska eller norska – skakar åter på huvudet. Min kropp bär en röd overall och det gör även de sju andra som sitter i rader omkring mig; alla med en kvadratisk arbetsyta, en hög med papper och ett tidtagarur framför sig.

Bernard Akoi-Jackson, «Untitled: How to Usher the [an]African fully into [His]tory…», 2015. Foto: Petter Petterssson.

Bernard Akoi-Jackson, Untitled: «How to Usher the [an]African fully into [His]tory…», 2015. Foto: Petter Petterssson.

När mitt arbete slutligen godkänns och jag får klä av mig det röda hölje som både sammanlänkar och separerar mig från de andra, så öppnar jag det i instruktionerna omskrivna brevet. Det är ett «letter of disappointment», undertecknat av Akoi-Jackson och riktat till alla arbetande och arbetslösa, till alla medborgare, deltagare och konstnärer: «Democracy, Occasions, Bureaucracy». De tre orden står även skrivna i rött på väggen bakom oss.

Nog är brevet en besvikelse, och i nästa rum skriver jag «reproduction» på väggen med en spritpenna. Jag uppmanas alltså att skriva, och i skenet av projicerade sopor över en hög med småskräp i rummets hörn sopar Christian Etongo aska över golvet. Mönstret i askan skapar likt de metodisk utplacerade snäckorna organiska rörelser, där besökarna undrar vart de ska ta vägen. På väggarna har människor skrivit «kapitalism dödar», «frihet åt alla» eller «Leve Afrika». Orden tycks riktade till det för några av oss föregående verket snarare än till det nuvarande. I det tidningsbeklädda rummet skriker röster som för länge sedan har lämnat det, ungefär som i ett kommentarsfält på andra sidan en skärm. En liknande passiv närvaro praktiseras av Etongo själv, som fortsätter att sopa som om vi besökare inte fanns. Inte heller Akoi-Jackson talar med besökarna, och när flygvärdinnorna till slut godkänner mitt pappersarbete hänvisas jag till hans koboltmålade kropp, som vördnadsfullt sågar upp och serverar mig en bit choklad, att svälja ner med lite sprit gjort på socker. Kobolt, kakao och socker. Produkter vars blodbestänkta import besökarna skriver av sig ansvaret för i det tysta tidningsrummet intill.

Konstruktiv är inte rätt ord för WATA don PASS; Looking West, som låter besökaren konfrontera sin egen skam utan att möjliggöra alternativ. Jag menar inte att konsten bör vara skön, men däremot att det finns något motsägelsefullt i former som enbart och uttryckligen riktar sig till en västerländsk publik, som jag själv.

Christina Etongo, Probo Koala, 2015. Foto: Petter Pettersson.

Christina Etongo, Probo Koala, 2015. Foto: Petter Pettersson.

För min vän, som har erfarit migration, har verken dock ingenting med flyktens byråkratiska knivseggar att göra, och hennes dotter tycker helt enkelt att det är tråkigt. På samma vis som modern inte passar in i den mall som jag förväntas känna skuld inför, sätter dottern sig på tvären i de utrymmen mellan att vara och inte vara människa som verken förutsätter vara trådsmala trösklar. Men de är snarare stora hålrum i vilka dottern, Kira, leker med den förväntade upplevelsen. Overallen är för stor och hon kan ännu inte läsa särskilt bra. Kanske är det ändå här som verken faktiskt lyckas, när de oförutsett får en oplanerad besökare. En liten kropp som inte har lust att vänta på menyn i Taiwo Aiyedogbons rekonstruktion av en «afrikansk restaurang» i verket African Time: «Have you ever tasted African food before?», frågar Aiyedogbon. «Jag… tror det» svarar jag generat, men Kira är ärlig: «Nej, vad är det?». Något liknande sker i Odun Orimulades verk Spirits at the Ball, där vi bredvid de dansande andarna ikläds guldfärgade Ku Klux Klan-dräkter och står still. Alla utom Kira som tar av sig de gyllene skorna och går ut.

I kösystemet ökar betraktandets intensitet, och det är i väntan på att ta del av Aiyedogbons verk som det blir som mest effektivt. Ingenting händer, den beställda maten kommer inte och i stället undersöker jag och mina bordskamrater våra armar. Den stämpel som Akoi-Jackson gav oss förklarar placeringen vid restaurangborden. Vi är nomader, de andra är diplomater. Och här kommer maten. Men den är till dem. Vi serveras väntan, och i det stora glapp som ovetskap utan hot eller restriktioner innebär, hinner jag för första gången under kvällen tänka över min framtid, där jag enligt Kiras mamma också har erfarenhet av migration, eftersom jag är en del av den.

Taiwo Aiyedogbon,  African Time, 2015. Foto: Petter Pettersson.

Taiwo Aiyedogbon, African Time, 2015. Foto: Petter Pettersson.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!