Here We LTTR: 2002–2008

Tensta konsthall, Stockholm
23. mai - 27. september 2015
Kritikk 01.07.15

Ursinne, agitation, gemenskap

LTTR #2, Listen Translate Translate Record, New York 2003.

LTTR #2, Listen Translate Translate Record, New York 2003.

Kärt barn har många namn. «Lesbians To The Rescue», «Listen Translate Translate Record», «Lesbians Tend To Read» och «Lacan Teaches To Repeat» betecknar alla förkortningen LTTR, tidskriften med bas i New York mellan 2002 och 2008. Nu har redaktörerna Emily Roysdon, Ginger Brooks Takahashi, K8 Hardy och Ulrike Müller skrivit sin egen historia i en utställning på Tensta konsthall.

Utställningsformen är skapad tillsammans med arkitekten Sara Brolund de Carvalho, och utgår från tidskriftens fem nummer som presenteras på fem olika sätt med arkivmaterial, filmer, fotografier, T-shirts etc. Utställningen inkluderar också en «Läs- och mötesplats» uppbyggd av lastpallar och inredd med kuddar med tryck i tidskriftens stil. Just blandningen av det råa och do-it-your-self-aktiga hos lastpallarna och det mjuka, färgglada och språkligt lekfulla tycks genomgående för allt som LTTR har gjort. Typiskt är hur uttrycket «Positively Nasty» tillsammans med en tecknad hand som gör v-tecknet återkommer både på kuddarna i «Läs- och mötesplatsen», och samtidigt utgör titeln på ett av tidskriftens nummer.

LTTR #1, Lesbians to the Rescue 2002.

LTTR #1, Lesbians to the Rescue, 2002.

Såtillvida skriver LTTR in sig i en klassisk queertradition, där något som är negativt betecknat vrids ur led, utnyttjas progressivt och rent av uppbyggligt, samtidigt som den stiliserade formen skapar ett kritiskt avstånd till uttrycket. Ett annat exempel på detta är formuleringen «Rage thinking» som också presenteras i en kuddformation, denna gång i lila och orange. Här handlar det inte om ett skällsord, utan om ta sig an både tänkandets ursinne, ursinnestänkandet och försöket att tänka i tidskriftens form när en i själva verket är ursinnig.

Here We LTTR: 2002–2008 är alltså ett självhistoriserande projekt, och för att skriva in sig själva i historien på sina egna premisser har LTTR i samband med utställningen också låtit digitalisera samtliga tidskriftsnummer, samt skapat en ny hemsida tillsammans med designern Sara Kaaman. Utställningen kan på det hela taget ses som ett viktigt exempel på hur en samtida konsthall kan arbeta med institutionalisering och historisering tillsammans med de som stått bakom själva objektet, i det här fallet en tidskrift och dess närmiljö.

Men om vi sätter samarbetet snarare än objektet i centrum så blir det uppenbart att utställningen också är en förlängning och en utveckling av LTTR, lika mycket som en tillbakablick. Genom ett performance- och samtalsprogram knyts LTTR till andra svenska och europeisk aktörer med liknande intresse, vilket både ger en bild av en internationell gemenskap och utgör ett sätt att bygga vidare på kontakter och nätverk som redan är etablerade. Here We LTTR: 2002–2008 måste dessutom ses som en logiskt utveckling av Tensta konsthall, som glädjande nog arbetar både efter det gamla paradigmet att göra konstinstitutionen mer tillgänglig och användbar för sin närmiljö, och just med att låta grupper som LTTR göra bruk av institutionens möjligheter.

Display LTTR nr. 3. Foto: Jean-Baptiste Beranger.

Display LTTR nr. 3. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

På LTTRs hemsida står det att «LTTR is dedicated to highlighting the work of radical communities whose goals are sustainable change, queer pleasure, and critical feminist productivity». LTTR ryggar alltså inte för att strategiskt bekräfta retoriken hos dagens målbeskrivningssamhälle. I Tensta har detta gjorts genom att låta det stora utställningsrummet ha en öppen planlösning, där LTTR presenteras som del av en «radical community» med tidskriften som ett sammanhållande kitt.

Tidskriftens nummer presenteras i vitriner och på podier, ibland uppslagna på en slags hängande hylla, likt en gunga mitt i rummet. Snarare än att uppmana till koncentrerad läsning uppmuntrar installationen till ett översiktlig läsande av respektive nummer och av LTTR i dess helhet. Detta är en utställning som å ena sidan förmedlar en viss stämning, å andra sidan skildrar en DIY-verksamhet som finner sig själv allt mer etablerad. Dessutom gör utställningen det möjligt att komma i kontakt med de specifika material som LTTR arbetade med. Här finns också en produktiv spänning mellan att rama in och därmed omvandla något marginellt, som kvitton, till något värdefullt – som om LTTR skulle ha lika stor hjältinnestatus som Jeanne d’Arc – och att faktiskt ge betraktaren en inblick i produktionsvillkoren. Visst lever utställningen upp till målet att «förmedla en känsla av den sociala energi och den ekonomiska uppfinningsrikedom som var och är LTTR». Men hur det faktiskt var ekonomiskt möjligt att ägna sig åt LTTR avslöjas egentligen inte.

LTTR #4 Do You Wish to Direct Me? 2005.

LTTR #4 Do You Wish to Direct Me?, 2005.

Jag hade gärna sett att kopior av de digitaliserade numren fanns upptryckta i utställningen, även om detta, å andra sidan, skapar en längtan efter att gå in på hemsidan och läsa vad som faktiskt har publicerats. I utställningen finner jag mig själv mest skumma igenom namnen, för att se vem som har publicerat sig i tidskriften och vilka namn jag känner igen. Jag konstaterar att det tidigt fanns en nära koppling till Riot grrrl, och att tidskriften senare började arbeta med en äldre etablerad generation, där Mary Kelly är det kanske mest framträdande namnet.

Ett typiskt exempel för material i LTTR är en modifikation av Guerrilla Girls ikoniska affisch THE ADVANTAGES OF BEING A WOMAN ARTIST. I svart tusch är «WOMAN» överstryket, och utbytt mot «Lesbian». I frasen «Working without the pleasure of success», är «success» utbytt mot «sucking dick». Helt överstruken är naturligtvis frasen «Having more time to work after your mate dumps you for someone younger». Ersättningsord: «Fuck you».

Vad är då den huvudsakliga effekten av det geografiska och kulturella avståndet mellan New York och Tensta? Min första tanke är att utställningen skriver in sig i föreställningen om New York som ett populärkulturellt Mecka, där allt och alla tänker in bilden av sig själv som del av sitt eget varumärke, och där presentationen av LTTR först och främst bekräftar suget efter ständigt nya FAB FOUR-konstellationer. Jag märker detta också hos mig själv, när jag förgäves letar på nätet efter någon form av dokumentär eller TV-intervju med de självfabricerade stjärnorna, themselves.

Min andra tanke är att Here We LTTR: 2002–2008 bara använder fan-utställningens stil och utnyttjar den för att berätta något viktigt. Något om hur det går att göra livet möjligt, tillsammans, med andra. Läst så är utställningen inget mindre än ett agitationsprojek som inte räds att själv bära glorian i kampen för en mer queerfeministisk och transig relation till konst, som trots allt fortfarande är djupt marginaliserad. Men att utställningen sker på en konsthall innebär inte att den först och främst bör ses om en representation av något marginellt. Lika mycket kanske den faktiskt bör ses som ett glatt hopp rakt in i det universella.

Installation Here We LTTR: 2002–2008. Foto: Jean-Baptiste Beranger.

Installationsvy Here We LTTR: 2002–2008. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!