Verket invigdes 2018, och är producerat av Statens konstråd för Akademiska Hus. Curator: Peter Hagdahl.



A Tree Reflected (Malus sylvestris)

Henrik Håkansson

Stockholms Universitet/Frescati, Stockholm
Mini 28.11.18

Trädets färd mot självmedvetande

Henrik Håkansson, A Tree Reflected (Malus sylvestris), 2018. Foto: Anna Fyrsten.

Det första man lägger märke till när man närmar sig Henrik Håkanssons offentliga installation A Tree Reflected (Malus sylvestris) (2018) i universitetsområdet Frescati i Stockholm är verkets skala: den är omänsklig. Fyra stora glasväggar står uppställda i en korsformation, likt ett växthus med felvända väggar. I korsets nav är ett träd planterat: en vildapel, Malus sylvestris. Den är ännu ganska kortvuxen och löven har fallit av. Formationen tornar upp sig på en kulle ovanför promenadvägarna vid Arrheniuslaboratorierna, som hyser Stockholms Universitets institution för ekologi, miljö och botanik.

Henrik Håkansson, A Tree Reflected (Malus sylvestris), 2018. Foto: Anna Fyrsten.

Varför omänsklig? Därför att glasväggarna påminner om helfigursspeglar, men anpassade till trädets dimensioner, inte en människas. Glasen är klädda i eller behandlade med något som gör att de alternerar mellan att vara reflekterande och transparenta, beroende på synvinkel och på hur ljuset faller på dem. De är envägsspeglar, men det är svårt att bli riktigt klok på hur de fungerar: ibland ser jag igenom dem, ibland inte, utan tydlig logik. Effekten är hur som helst dubbel: transparensen gör att dessa stora, närmast klumpiga, skrymmande objekt samtidigt öppet införlivar sin omgivning (de stora glasväggarna är i detta avseende lite som Stora glas); speglingen gör att jag själv, betraktaren, viks in i kompositionen, blir en oundviklig, eller åtminstone svårundviklig del av verkets erfarenhet – samtidigt som bilden alltid är rubbad, störd av semitransparens och reflektioner.

Verket planterar sig rätt tryggt (nästan för tryggt) i en kultur av begrepp, former och tekniker vi känner igen från den amerikanska postminimalismen och jordkonsten. Den serie av motsättningar verket sätter i spel är alla förgreningar på Dan Graham, Bruce Nauman och Robert Smithsons konsthistoriska släktträd: reflektion-transparens, identifikation-annanhet, permanens-entropi, natur-kultur. Ett återkommande problem för flera av dessa konstnärer var frågan om det mänskliga subjektets formation i en ny, hypermedialiserad bildkultur. Med sina speglingar, splittringar och fördröjningar iscensatte Graham och Nauman ett tillstånd där jaget aldrig var exakt identiskt med sig själv, där självet alltid var på jakt efter sin egen spegelbild, där det vid subjektets nollpunkt bara fanns skillnad och distorsion. Människan kunde inte längre vara historiens subjekt, dess illusion om herravälde kunde bara upprätthållas genom att dess inre motsättningar trängdes bort.

I Håkanssons A Tree Reflected är det istället trädet som är huvudpersonen, medan människan är en bifigur, en vag, spöklik spegling bland grenar och växtlighet. Som om verket uttryckte en förhoppning om framträdandet av ett nytt historiskt subjekt: i takt med att vildapeln växer upp, förbi, över de stora glasväggarnas reflektioner, i takt med att konstnärens strukturer åldras, undermineras av rötternas utbredning och övertas av grenverk och mossa – i takt med allt detta, kommer trädet att nå självmedvetande. Innebär det också att trädet kommer att bli självreflexivt, nå kritisk insikt om sitt medvetandes egen konstitutiva splittring? Där det står upprest på kullen bredvid laboratorierna påminner Håkanssons verk lite om en Stonehenge-grupp, med sin enkla, närmast elementära komposition, likt ett tempel för någon eko-kosmisk ritual.

Henrik Håkansson, A Tree Reflected (Malus sylvestris), 2018. Foto: Anna Fyrsten.

  1. Innlegg fra ILennartsdotter

    Kommer då Malus Sylvestris ”Vildapelträdet” att få växa i sin egen frihet och takt, det kan bli upp till 10m högt med vidväxande låg krona … eller kommer Vildapeln att återkommande bli tuktad och beskuren för att passa in i formen liksom idén om det perfekta designade konstverket?
    Finna sig splittrad inför insikten om förlusten av friheten att växa vilt till pris av upplyftandet och den ofrivilliga konstanta speglingen av sig självt liksom en annan Narcissus, det är frågan … *;* Time will tell

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!