Its Content Manadshment System

Caspar Forsberg

Johan Berggren Gallery, Malmö
12. mai - 10. juni 2017
Kritikk Artikkel på Engelsk|24.05.17

Söndersmulad, vikt och eländig

Caspar Forsberg, Its Content Manadshment System (detalj), 2017.

I Its Content Manadshment System, Caspar Forsbergs första separatutställning på ett kommersiellt galleri, fylls rummet från golv till tak av hundratals handskrivna lappar. På lapparna finns en mängd spetsfundiga slogans, brutna aforismer, vardagliga iakttagelser, listor samt hänvisningar till TV-serien Transparent. Här förekommer ett stort antal beskurna kartongbitar vagt påminnande om skumgummimattor som kan monteras ihop, bredvid material som gips, CD- och DVD-fodral, isolerad koppartråd och tomma ballonger. Flera fristående assemblage i gul kartong som bildar ett nätverk av förstorade sidblad har fått en framträdande plats i den före detta butikslokalen som utgör Johan Berggrens nya galleri i Malmö.

Merparten av utställningens texter är nedtecknade med versaler med blyerts på en mängd olika ytor – A4-papper, pappersbitar och post-it-lappar samt grovhuggna spånskivor – och utgörs av vardagligt, språkligt restmaterial som är för fragmenterat eller banalt för att ha ett värde, eller kanske ens uttala. 

Caspar Forsberg, Its Content Manadshment System (detalj), 2017.

Skenbart naiva fraser som «PLAYING AROUND / WITH APPEARANCE / IS NOT JUST FUN_/ I THINK / IT MAE BE GOOD / FOR THE BRANE TOO» framträder i kantiga språkbubblor eller molnliknande kluster som för tankarna till 8-bitarsgrafik. På annat håll hittar vi utsagor som befinner sig någonstans mellan frispråkiga bekännelser och badrumsklotter, som «I JUST / DO THIS / COZ CANT / AFFORD SHRINKE / AS SOON / I MAKE / SOM BUCKS / WIL STOPPE». Andra textbaserade verk som GOD WANT GAY (2017), liksom mindre briccolageskulpturer som THIS IS ME NOW (2016) – en dildo som hålls upprätt av reparationstejp och ett stearinljus – väger i någon mening upp utställningens mer upproriska utsagor, som tenderar att tillägna sig ett vitt manligt ungdomsspråk. Ett av verken förmanar till och med besökarna för att de tänker som vuxna.   

Trots verkens puerila narcissism och upptagenhet vid tabun, så förefaller de mindre investerade i dagbokens modus och mer som sprungna ur praktiker som bloggande, twittrande eller till och med nättrollande: stängda kommunikationskretsar där meddelande riktas till ens följare eller «vänner» (i nättrollens fall i syfte att provocera). Faktiskt verkar Forsberg – vars konstnärliga produktion även omfattar webbsidan realruns där besökare kan ladda ner skannade 3D-versioner av skulpturer – ha lappat ihop en röst hämtad ur olika digitala miljöer som nätforum, katt-memer och TV-spel.

Caspar Forsberg, Its Content Manadshment System (detalj), 2017.

Inte desto mindre är detta innehåll knappast organiserat i konventionell mening. Den slarviga och osammanhängande installeringen hålls samman av en röst, men också av en bräcklighet. Genom sitt ängsliga uttryck lyckas Forsbergs framställning fånga den ömsesidiga subjektifieringen och avsubjektifieringen som ett förhållande mellan innehåll och form: krossad, vikt och underordnad samtida former av förvaltning. 

På så sätt är det lockande att tänka detta som en biopolitisk utställning. Verken kan läsas som symptom på det överskott som livet producerar under semiokapitalismen. Ett verk aviserar konstnärens villighet att byta sina verk mot varor och tjänster som en träsåg, mintgröna strumpbyxor och programmeringskunskaper; ett annat gör en smula mer genant reklam för konstnärens massagetjänster. Livet och konsten förenas i en pervers blandning av optimism och utmattning. Som de många kuverten, ballongerna och förslutningsbara miniplastpåsarna vittnar om, så finns det också en somatisk kompensation för denna underordning i form av missbruk. Eller som Forsberg själv undrar: «IS THIS / TYPICALLY / HUMAN / OR / TYPICALLY/ ADDICT?».

På ett kommersiellt galleri innebär kanske denna frågeställning en form av varumärkning, snarare än att den skulle spegla en överlevnadsstrategi. Inte minst i en kontext som är så intimt förknippat med varumärket hos en viss skola: 60 % av galleriets konstnärer har nyligen studerat vid Städelschule i Frankfurt am Main. Men i kontrast till pengamässiga överväganden så framstår verken som påtagligt o-kommersiella, som om Forsberg i själva verket «trollade» galleriet. Hans utställning är för stum för att skapa gester, för eländig för att skapa livsstil. Den övertygar, inte trots sina egenheter och motsägelser, utan på grund av dem.

Caspar Forsberg, Its Content Manadshment System (detalj), 2017.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!