Here it Comes. Works and Collaborations

Simone Forti

Index, Stockholm
5. september - 15. november 2015
Kritikk 07.10.15

Rörelse mellan kroppar

Simone Forti, Sleepwalkers, 1968/2010. Foto: Jason Underhill

Simone Forti, Sleepwalkers, 1968/2010. Foto: Jason Underhill

«Samarbete är inte en metod för praktik – det är en praktik», säger den italienska dansaren och koreografen Simone Forti i samband med öppningen av Here it Comes. Works and Collaborations på Index i Stockholm. Forti beskrivs som en «nyckeperson i 60-talets minimalistiska dans», och ingick i kretsen kring Merce Cunningham Studio i New York, tillsammans med koreografer som Trisha Brown, Yvonne Rainer och Steve Paxton. Index utställning kan beskrivas som en retrospektiv i miniatyr – med en strävan att röra sig i flera kroppar, rum och språkligheter, liksom mellan institutioner – vilket gav öppningshelgen karaktären av en exposé över den flerdisciplinära samproduktionens anatomier.

Utöver det som visas i utställningsrummet – Fortis skisser, texter, video-dokumentationer, liksom installationen Onion Walk och trä- och danskonstruktionen Slant Board, från 1961 – ägde mer tillfälliga koreografier rum på olika platser i staden. Allt i form av mer eller mindre etablerade samarbeten mellan Forti och några av de många aktörer som hon har omgivit sig med genom åren. Oetablerade dansare hade genomgått en workshop med Forti, för att under vernissageminglet på Index genomföra två av henne «danskonstruktioner» från tidigt 60-tal, där rörelserna ställs i relation till skulpturala element i rummet. På Moderna Museet visades Fortis pågående arbete News Animations, i samarbete med den israeliska koreografen Batay Schachter, och på plattformen Weld presenterades Fortis samarbete med författaren och förläggaren Fred Dewey och konstnären Jeremiah Day i form av en koreografiskt sammanvävd läsning av rörelser och poem.

Simone Forti, Slant Board, 1961. Installationsvy Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Simone Forti, Slant Board, 1961. Foto: Johan Wahlgren.

Som utställningens undertitel pekar mot är arbetet och samarbetet i det närmaste synonyma i Fortis konstnärskap. Men vem ryms i ett samarbete? Vem medverkar i ett performance? Utifrån den frågeställningen skulle ett oidentifierbart antal subjekt kunna vara del av utställningen, som istället inriktar sig på ett snävare urval av Fortis samarbeten genom åren, som de med La Monte Young och med Charlemagne Palestine, vilka presenteras genom arkivmaterial eller skisser. Samtidigt pekar Fortis arbete i en delvis annan riktning. Med tydliga scores för hur en koreografi har gjorts eller skulle kunna göras har hon sökt sig bort ifrån den enskilda aktörens oersättlighet, och istället intresserat sig för hur rörelse är något som pågår oavsett vem som utför dem, var det sker eller när. Den som inte tog sig till öppningshelgen riskerar dessvärre att missa många av de knytpunkter och länkar mellan olika praktiker som jag vill påstå att Fortis verksamhet bygger på, även om en mängd spår också kan avläsas i det material som visas i utställningen.

I en fjärdedel av Index gallerirum ryms det pågående samarbetet mellan Forti, Jeremiah Day och Fred Dewey. Men installationen är rumsligt avskild från den övriga utställningen, och tycks följa en egen curatoriell logik. Här visas filmessän Notifications från 2014, där Day rör sig inför ett minnesmonument, ackompanjerad av existentiella frågor i en parallellt rullande textprojektion, liksom Days fotografier The Book in Fred Hampton’s Appartment (2007), Deweys utdrag från George Orwells Homage to Catalonia samt ett antal av Fortis karaktäristiska blyerts- och bläckteckningar, alla från 2013.

Simone Forti, Here It Comes. Works and Collaborations, installationsvy, Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Simone Forti, Here It Comes. Works and Collaborations. Installationsvy från Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Jeremiah Day är en av många som har influerats av Fortis skrivande, men det är också den enda länk som går att se mellan trion och resten av utställningen, där Fortis argumentation för koreografins förmåga att fortsätta mellan aktörer och objekt framgår på ett tydligare sätt. Här kan betraktaren låta blicken vandra från foto- och videodokumentationer, över instruktioner och ögonblicksskisser av ännu inte utförda koreografier till skrivna reflektioner i kataloger och anteckningsblock som ligger uppslagna i montrar. Här kan en också – i enlighet med Fortis syn på skissen och den beskrivande texten som en egen koreografi, och rörelsen som en pågående handling – ta del av de danskonstruktioner som uppfördes under öppningshelgen.

Simone Forti, Onion Walk, 1961. Installationsvy från Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Simone Forti, Onion Walk, 1961. Foto: Johan Wahlgren.

På väggen hänger skisser ur serien Animal Movement från 1968 och 1982. Bilderna föreställer djur bakom galler och Forti har själv liknat sitt betraktande av djuren med hur hon omförhandlar det traditionella kontraktet mellan åskådare och aktör under en scenföreställning. Men sker omförhandlingen under pennan, eller i kroppsrörelsen? Frågan lämnas obesvarad i det vita gallerirummet, vars statiska förutsättningar talar för representation och bevarande, snarare än för en fortsatt omförhandling av rörelse. Här finns också danskonstruktionen Huddle från 1961, som enligt Fortis instruktion består av uppåt nio personer sammanslutna i en hukad cirkel där deras ryggar, nackar och huvuden bildar ett tak över vilket var och en klättrar för att sedan åter ansluta till konstruktionen på motsatt sida. Verket är typiskt för hur Fortis strukturer inte åtskiljer subjekt eller materialiteter, utan i stället understryker en gemensam tillblivelse genom konstant, intern omförhandling.

Här bör också nämnas Fortis «avlärande» av mänskliga rörelser, som jag skulle påstå är essensen av hennes konstanta rörelseskisser – vilket medium de än utförs i. Rörelsen, och därmed skissen, äger inte bara rum i en kropp – den är också en förutsättning för perception, vilket enligt Forti själv beror på vilka verktyg eller förhållanden som vi har närhet till. Frågan är därför vilka verktyg eller förhållanden som besökaren får tillgång till på Index. Vad innebär det att den sluttande träskivan i Slant Board står oanvänd bredvid dokumenten och skisserna under en stor del av utställningen? Vad betyder de nedhängande repen som inte greppas tag i, träsluttningen som inte bestigs av fötter?

Koreografi som stelnar till objekt för representation är inte längre koreografi, därför får den besökare som vill ansluta till rörelsen helt enkelt fästa blicken vid skisserna som beskriver Slant Boards användning. Samtidigt är omformuleringen en nödvändighet, vilket förklarar Fortis fortsatta aktivitet i en åttioårig kropp. Som bäst framträder hennes syn på medias politiska agens i en av blyertsteckningarna ur sviten News Animation Drawings, från 2012, där orden «economy» och «ecology» står skrivna i den spruckna formen av en liggande åtta.

Simone Forti, Here It Comes. Works and Collaborations, installationsvy från Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Simone Forti, Here It Comes. Works and Collaborations. Installationsvy från Index 2015. Foto: Johan Wahlgren.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!