Enact

Behjat Omer Abdulla, Sara Anstis, Rachel Barron, Bianca Basan, Rose Borthwick, Andreas Engman, Josefine Östberg Olsson, David Arnar Runólfsson, Ylva Bengtsson, Maria Buyondo, Hannah Giles, Malin Griffiths & Klara Källström.



Göteborgs Konsthall, Göteborg
29. april - 22. mai 2016
Avgang 05.05.16

Färdiga konstnärer

Maria Buyondo,

Maria Buyondo, An Attempt To Make a Perfect Play, 2016.

Det mest generella som kan sägas om Valands masterutställning Enact på Göteborgs Konsthall är att de tretton konstnärernas verk framstår som kompletta. Verken tycks utgöra totala system i sig själva, formellt färdiga och distinkta, och de störs inte av grupputställningens potentiella brus. Både det personliga och det politiska ryms, med en tonvikt på sammansatta verk.

Detta är tredje året som de två inriktningarna fotografi respektive fri konst ställer ut tillsammans, och det finns inga skarpa skiljelinjer i utställningen. Många av verken är «summan av undersökningar» – kanske naturligt som slutprodukt av en studieperiod – men de presenteras ändå som fullbordade helheter, inte sakliga redovisningar av en process. Den inbjudna curatorn Alida Ivanov har formulerat ett tematiskt ramverk som utgår från ett sociologiskt perspektiv, enligt vilket tillvaron är som ett spel där verkligheten tolkas och omtolkas baserat på samspelet med andra. Som en förlängning av detta beskrivs utställningen som «ett mikrosamhälle, som omfattar personer i konstant interaktion med varandra och sig själva».

De utställda verken förklaras i kortfattade beskrivningar av varje konstnär i informationsbladet. Det återstår att se hur inramningen utvecklas med det publika programmet, med guidade visningarna på olika språk och en katalog som kommer lagom till finissagen. Men till en början är den institutionella rösten lågmäld och tilliten till konsten hög.

Andreas Engman, The Institute for Potentiality and Actualization. Taxidermy of Speculative Gestures – a 21-day conference, 2016.

Andreas Engman, The Institute for Potentiality and Actualization. Taxidermy of Speculative Gestures – a 21-day conference, 2016.

Flera av konstnärerna understryker att mycket i livet har en mening som aldrig aktiveras eller kommer fram i enskilda ögonblick, eller för enskilda individer. Frågor om meningsbärande kopplas till minne i Hanna Giles ljusboxinstallation med tillhörande ljudspår, och hos den mest klassiska fotografen i sällskapet, Malin Griffiths, vars skickliga serie färgfotografier i stort format, The I in You, är en meditation över barndomens natur och minnets förgänglighet. I ett av fotografierna har hon lagt sitt ansikte över sin dotters, som en bild av det paradoxala i att det aldrig helt går att föra samman, men inte heller separera, föräldern från barnet. I flera av bilderna förekommer blommor som jag anar har en specifik betydelse, men där meningen undflyr och förblir privat.

Klara Källströms installation The Last of the Lucky uppehåller sig vid skiften och tynande perioder. Under en resa till Kuba 2014 kom hon över vad som uppgavs vara de tre sista filmrullarna i landet, av märket Lucky. Filmen hade gått ut 1994 och de framkallade fotona är brusiga och rödfläckiga, det ser nästan ut som stenskott på ytan. De stora bilderna med motiv som den obligatoriska femtiotalsbilen är tryckta på stora rullar med tidningspapper från Göteborgspostens nyligen nedlagda tryckeri på Hisingen. Att dokumentationen av denna falnande epok görs genom bleknande medier med begränsad hållbarhet understryker problemet med att förutsätta ett tydligt före och efter, och den presumtiva nostalgin för det som varit innan det ens har upplösts.

gkh-valandenact-pressbild-06_26440346020_o

Hanna Giles, The Nature of Memory, 2016.

Mest visuellt omedelbara, och med vissa formella likheter i termer av verkens gråskala och storlek, är David Arnar Runólfsson och Behjat Omer Abdullas fotografier respektive teckningar. Arnar Runólfsson vann 2016 års Hasselblad naturfotostipendium med ett projekt som undersöker miljöeffekterna av ett stort vattenkraftverk på Island. Här visas de stora fotografierna av isländska glaciärer tillsammans med en utsiktsplats komplett med skyltar med citat om glaciärer ur isländsk litteratur. Det är som om skönheten i bilderna måste dämpas av en påminnelse om den potentiellt destruktiva kulturen.

Som ekon av de svartvita naturbilderna tvärs över rummet framstår Omer Abdullas storskaliga kolteckningar From a Distance, med närbilder på hav, svärta och två barnansikten. På ett litet bord ligger tryckta kort som beskriver en fruktansvärd historia om en mamma vars tvillingsöner dog under flykten över Medelhavet, och hur förloppet har antagit formen av en vandringssägen genom Europas flyktingläger. Det är som om det inte riktigt är möjligt att uttrycka omständigheterna kring deras död explicit. Informationen måste ligga separat, för varje besökare att plocka upp och läsa, och sedan inse innebörden i vad de har sett.

Installatiosvy

Enact (installationsvy), Göteborgs konsthall.

Flera av verken är sammansatta installationer som fungerar som system för oavhängig kunskapsproduktion, uppbyggda av en serie ledtrådar som leder vidare till nästa ledtråd, djupare in i verken. Andreas Engmans installation och dagliga konferensperformance The Institute for Potentiality and Actualization. Taxidermy of Speculative Gestures – a 21-day conference understryker kunskapsproduktionen som tema, men utmärker sig genom att vara mer spekulativ än redovisande. Installationen frammanar en kontorsmiljö med arkivskåp, gröna växter och överstrykningspennor. En verk som är uppbyggt på ett liknande sätt är Rose Borthwicks Conviciton and Validation, där hon i text och filmat material redogör för möten med en grupp amerikanska mormoner i Göteborg. Bland annat har hon intresserat sig för deras uppsökande verksamhet, som hon jämför med sina egna erfarenheter att engagera främlingar för ett konstprojekt.

Det är svårt att vara introvert eller kräva en mer avgränsad eller större plats i en utställning som denna. Rachel Barrons arkitektoniska respons med textiler i starka färger som hänger ner från taket, och metallvinklar som markerar golvets geometri, förlorar på det öppna utställningsrummet där verken själva fungerar som rumsavdelare. Detta är den enda gången jag föreställer mig hur en separatutställning med en av konstnärerna skulle se ut.

installationsvy

Enact (installationsvy), Göteborgs konsthall.

Om jag saknar något i utställningen är det en mer intensiv tonvikt på materialitet. Den som kommer närmast är Sara Anstis installation In a green shade med stora blyertsteckningar som ligger hoprullade och utrullade på en plattform av plywood i utställningens första rum. Nakna kroppar sammanvävda i botaniska landskap spiller ut i rummet i form av krukväxter och en tofs av konstnärens hår. Det är som en kombination av arkiv och kärleksfullt naturrum. Konsthallen med sitt artificiella ljus och slutenhet är ingen plats för levande växter och med tiden kommer delar av verket att dö, och idyllen luckras upp.

I Maria Buyondos film om sin mormor, An Attempt to make a Perfect Play, framstår skapandet som en livsmotor, för båda parter. Verket är ett exempel på en berättelse räddad från förgängelse, men utan sentimentalitet. Liksom många av de andra praktikerna finns det en stark betoning på bild, med långa, genomtänkta tagningar där mormoderns ansikte och kropp dominerar.

Jag är inte säker på vad som kvalificerar en «ung konstnär» idag, men oavsett ålder så framstår Valands masterstudenter som en etablerad och professionell samling konstnärer. De tycks genomgående självsäkra och drivna av en ärlig vilja till meningsskapande i sina verk. Det curatoriella fungerar som ett löst ramverk, men understryker samtidigt hur frågor om kunskapsproduktion också framträder i verkens undersökande element. Huvudvikten ligger vid en öppen, installationsbaserad form, även om fotografiet av förklarliga skäl är ett återkommande inslag i utställningen. Det dokumentära slår igenom på flera vis, ibland med utgångspunkt i jaget och konstnärsrollen och ibland genom att åberopa en ekologisk eller politisk verklighet. Framförallt så kommunicerar de olika verken på sina egna meriter, vilket gör att helheten fungerar mycket väl som en utställning.

Sara Ansti, In a green shade, 2016.

Sara Ansti, In a green shade, 2016.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!