Adam Haugbak, Agnes Gry, Amalia Bille, Anna-Sara Åberg/Sara Sjödahl/Ebba Westerberg, Anastasia Savinova, Anna Gustavsson/Erik Torstensson/Christian Hüls,  Annika Lundgren, Annikki Walhöö, Attila Urban, Benedikte Esperi/Fanny Kivimäki, Anna Hulth, Anna Svensdotter /Berit Jonsvik, Babybaby, Björn Erik Haugen, Carina Fihn, Caroline Nordell, Clara J:son Borg, Christin Wahlström/Lovisa Johansson, Dan/Klara/Rakel Fröberg, Daniel Djamo/Farina Gersman, Daniel Slottnes/ Sara Rönnbäck, Elias Björn, Elina Flyrin, Elin Wikström, Emelié Sterner/Sebastian Rudolph Jensen, Fröydi Laszlo/Ilona Huss Walin /Karin Blixt, Fia Adler Sandblad, Gülbeden Kulbay, Hanna Hilmersson Landgren, Hanna Storm, Helen Goodwill,, Helena Marika Ekenger, Henrik Persson, Ieke Trinks, Jan Matsson, Jimmy Offesson, Joan Low, Johan Zetterqvist, Johanna Valero, Julia Boström/ Camilla Johansson, ,Jonas Sørensen, Justyna Scheuring, Katti Lund, Kristina Marić, Krystallia Sakellariou, Leif Skoog/Johan Sunesson,  Lerin/Hystad, Linnea Jardemark/Marika Sanaksenaho, Lina Karlsson/Maja Östebo, Lisa Larsdotter Petersson, Ludic Collective, Maitane Midby, Marie Bergquist, Marie-Louise Stentebjerg/ Jonathan Bonnici/Ida Elisabeth/ Santi Rieser, Markus Samnell,  MASU-Mattias Gunnarsson/Susanne Westerberg, Mauritz Tistelö, Merituuli Holm, Michelle Collins/Anna Gustavsson, Miranda Lindström Kruse/ Kristoffer Appelvik Lax/Rasmus Doughbjerg/Christina Gratorp, Nadja Itäsaari/Louise & Henke, Oda Sander , PALS, Paul Wiersbinski/Mariana Nobre Viera, xRita Nettelstad/Anton Göransson, Rita Nettelstad/Hannah Tolf, Rita Winde, Sandra Božić/Dragan Strunjaš, Sanna Linell, Sara Collier, Sara Dehi, Sara-Lo af Ekenstam/Jimmy Herdberg, Sara och Yngve Lännerström, Sara Tirelli, Sara Tjäder, Sophie Erlandsson, Stina Force, Tringa Gashi/ Aron Ageli, Ulla Mogren/Cop Shiva/Swati Parashar, Yasu Alsuhaili, Yilei Li & Ylva Frick.



13Festivalen

Konstepidemin, Göteborg
4. januar - 6. januar 2018
Kritikk 10.01.18

Performance utan politik

Markus Samnell, Mundo Podrido: A performance-installation poem, 2017. Foto: Sandra Östberg.

I helgen ägde den tredje upplagan 13festivalen rum på konstnärsdrivna Konstepidemin i Göteborg. Bakom det ambitiösa arrangemanget stod Jill Lindström och Anna Carlson, och mångfalden av uttryck visade hur performancekonst idag är en genre med en rad olika format. Samtidigt bidrog en avsaknad av inramning eller positionering av festivalen till en bild av performancekonst som apolitisk och historielös, begränsad till att endast handla om det som sker i nuet.

Flera av verken utgjordes av en aktion eller handling. Amalia Billes målade hastigt av besökarna i sin aktion Drop-In Portrait, medan Mauritz Tistelös instruktionsverk började i foajén och uppmanade besökare att låna en väska och sedan hänga tillbaka den. Iförd löparskor och en medeltida skuren klänning sköt Sanna Linell pilar mot en egenritad darttavla med ord som «homosexuell», «gift» och platser som «i parken» och «hemma». Här fanns även durational pieces, längre aktionskonst, som Leif Skoog och Johan Sunesons A Temporal Modular Mystery Play, i vilket konstnärerna utomhus byggde konstruktioner av tillgängligt material.

Linnea Jardemark & Marika Sanaksenaho, Geflux3, 2017.Foto: Kristin Rode.

Andra verk var mer teatrala. Till exempel Michele Collins och Anna Gustavssons revyartade och Gertrud Stein-inspirerade Tender Buttons, och Sophie Erlandssons poetiskt teatrala dansmonolog. Här fanns också deltagande konst i Abramovic-tappning, som Katti Lunds The Order of Things Part 2. The Agent is Present, liksom nyare format som föreläsnings-performance, som på senare år har framfört av konstnärer som Rabih Mroué och Walid Raad. Jag tänker på exempelvis Annika Lundgrens Winter is Coming, där hon läste upp en text om amerikansk spiritualism samtidigt som bilder på högerpopulister visades på väggen bakom.

Flera av verken gränsade mot det teatrala och hade kunnat visas på en teaterscen, men presentationsformatet var, liksom de två tidigare upplagorna av festivalen, hämtat från en klassisk performancekontext med historiska föregångare som Allan Kaprows 18 Happenings in 6 Parts från 1959 eller det som brukar räknas som tidernas första happening på Black Mountain College 1952, där olika händelser och aktioner pågick simultant.

Ludic Collective, Inversion, levels I–VI, 2017. Foto: Estrella Rydman.

Fördelen med presentationsformatet var att det möjliggjorde en generös inkludering av konstnärer. 13festivalen har lyckats väl med att skapa en tillåtande miljö där svenska och internationella konstnärer visas parallellt. Ett inkluderande program utan större curatoriell inramning kan ses som en vilja att behålla den funktion som performancekonst historiskt har haft, som en plats för konstnärer att visa ännu ofärdiga verk. Rita Nettelstad och Anton Göranssons multimediaperformance Ljudet av Hjärnan var ett första försök till samarbete mellan konstnärerna, och en chans att testa nya idéer.

Baksidan var att det blev omöjligt att se allt eller få en överblick. Istället för att placera festivalen i en samtida politisk kontext betonades endast att alla verk var performativa och utgjordes av pågående handlingar. Detta är knappast unikt för 13festivalen, utan något den har gemensamt med exempelvis den stora performancebiennalen Performa i New York, som gång på gång presenterar performance som en evig genre, utan historisk kontext. Det är en idé om performance som i värsta fall kan framstå som naiv, eller rentav sentimental.

Camilla Johansson och Julia Boström, Den förspillda vreden (delprojekt), 2017. Foto: Elinor Kärnestam & Joel Heirås.

Detta sagt, så visades flera verk som gav intryck av att vara både historiskt medvetna och politiskt relevanta i samtiden. Linnea Jardemark och Marika Sanaksenahos enkla och roliga rekonstruktioner av andra konstnärers verk visade tydligt hur denna konstform handlar om så mycket mer än nuet, och i Clara J:son Borgs The Chase to be Among fick upplästa texter politisk kropp genom ett abstrakt dansföreläsningsformat. Sandra Božić och Dragan Strunjaš postdramatiska realityteveserie-performance var lika roligt som konstnärligt spännande.

Ambitionen med 13festivalen är att etablera en internationell scen för performancekonst i Göteborg. Med tanke på de få men ihärdigt kämpande platserna för performance som finns i staden, så kan arrangemanget bara ses som en vinst för regionen. I en tid då konsten professionaliseras, förpackas och varufieras är det viktigt med verksamheter som är inkluderande och prövande i sitt format. Frågan är om detta går att kombinera med ett tydligare ställningstagande i programmet, och i presentationen av enskilda verk. Nästa års upplaga får visa.

Gülbeden Kulbay, Isolation and contact, 2017. Foto: Elinor Kärnestam & Joel Heirås.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!