Ilona Huss Walin, Thomas Dahl

Thomas Dahl
Pennvässblomma – en upptäckt av det oförutsägbara utifrån det förutsägbara
Galleri 54

Ilona Huss Walin
En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där
Galleri Box



Galleri 54, Galleri Box, Göteborg
12. november - 12. desember 2010
Kritikk 24.11.10

Nya bilder av disciplinsamhället

Fra Ilona Huss Walin, En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där. Skuespiller Jonathan Silén hermer religionslæreren. Foto: Ilona Huss Walin.

Galleri Box och Galleri 54 tillhör Göteborgs mest uthålliga konstnärsdrivna gallerier. Sedan några år tillbaka ligger de bara 100 meter från varandra i stadsdelen Linnéstaden, och fem minuter från en annan mini-institution: Galleri Mors Mössa.

I en stad med få och svaga institutioner, nästan inga kommersiella gallerier med ambitioner, och ett generellt ointresse för samtidskonst från både kommun och kapital, är betydelsen av småskaliga initiativ svårt att överskatta.

Innan Galleri 300kubik var tvungna att lägga ner på grund av en dramatisk hyreshöjning, var området helt klart på väg att bli det mest vitala icke-kommersiella galleristråket i Sverige. Många är de yngre konstnärer som gjort sina första viktiga utställningar här.

Fra Ilona Huss Walin, En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där. Skuespiller Viktoria Folkesson hermer formingslæreren. Foto: Ilona Huss Walin.

Nu har situationen förändrats, och efter ett drygt år med tämligen ojämna program, har jag i ärlighetens namn frågat mig var ambition och omdöme tagit vägen. Desto gladare blir man därför när man just nu besöker Box och 54, för att kolla in Ilona Huss Walin respektive Thomas Dahl, två konstnärer som jag är säker på kommer att hänga med många år framöver.

Ilona Huss Walin är den mer erfarna av de båda. För ett par år sedan gjorde hon en skruvad uppsättning av Hamlet, med enbart råttor i rollbesättningen (Rat export Hamlet). Nu är hon tillbaka med ytterligare ett videoprojekt som tematiserar det teatrala. Denna gång är det undervisningens värld som står i fokus – en synnerligen aktuell fråga i ett land som privatiserat skolan snabbare än något annat land på senare år.

Ilona Huss Walin, En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där. Foto: Ilona Huss Walin.

Ilona Huss Walin har följt en religionslärare och en bildlärare när de undervisar på en av Göteborgs många privata grundskolor. Hon har sedan låtit varsin skådespelare studera hennes videodokumentation av undervisningen. På galleri Box visas nu hur dessa skådespelare spelar lärarna i deras egna skolsalar, tomma på elever.

Galleriets väggar är fyllda med citat från både skådespelarna och lärarna. Att lyfta fram citat på det här viset påminner om redovisningar av kvalitativa forskningsmetoder inom samhällsvetenskaperna. Då används det ofta för att styrka ett vetenskapligt resultat. Men här finns ingen överordnad berättelse som ska föras i bevis. Effekten blir istället att man som betraktare tvingas fundera över vad som egentligen skiljer de teatrala aspekterna av utbildning från utbildningsaspekterna av teatern.

Thomas Dahl, Pennvässblomma – en upptäckt av det oförutsägbara utifrån det förutsägbara, installasjonsfoto.

Filmerna blir också en fascinerande fallstudie över hur disciplinering och motstånd faktiskt ser ut i praktiken idag. Ämnesvalen är centralt av flera skäl. Både religion och konst är utsatta för ett extremt hårt ideologiskt tryck just nu, och i vår tid då den helt missvisande uppdelningen mellan flumskola och kunskapsskola propageras av regeringsmakten, skär Huss Walins reflektion rakt in i en samtida situation där allt sker i elevens namn, samtidigt som både eleven och läraren själva får allt mindre att säga till om vad gäller strukturen för lärandet.

Ett implicit löfte med all form av modern utbildning är att eleven ska lära sig sätta sina egna gränser – att bli både kreativ och autonom. Trots att just självständighet ses som något beundransvärt, så råder det knappast något tvivel om att det dominerande idealet är underkastelse och likriktning.

Thomas Dahl, Pennvässblomma – en upptäckt av det oförutsägbara utifrån det förutsägbara, detalj.

Att självständighet och underkastelse inte nödvändigtvis är motsatser blir dock tydligt i Thomas Dahls utställning på Galleri 54. Dahl har helt enkelt i klassisk konceptuell mening satt upp ett tydligt regelsystem för hur han spenderar sin tid. Med förstoringsglas i höger hand och blyertspenna i den vänstra har han med minimala triangelmönster skapat monumentala triangelteckningar. När man närmar sig mönstret utan förstoringsglas tappar i alla fall jag fokus helt. Allt Dahl kommit att tänka på under arbetet har han skrivit ner på postitlappar med samma aviga teknik, vilket han presenterar på en gallerivägg. Anteckningarna ger ett alldagligt intryck, men illustrerar samtidigt det lågmälda nöjet att faktiskt inbilla sig saker, under djupt koncentrerat teckningsarbete. Och trots denna synnerligen banala praktik, så lyckas utställningen faktiskt få mig uppleva Dahls ansträngning, som närmast utrotningshotad. På en av postitlapparna står det «pennvässblomma», och på väggen mittemot finns ett litet foto på just en blomma med en penna i sig som vuxit upp ur en kompost. Det blir smått naturlyriskt.

Thomas Dahl, Pennvässblomma – en upptäckt av det oförutsägbara utifrån det förutsägbara, detalj.

I galleriet står också själva komposten, fylld med pennväss och pennstumpar, material från Dahls eget ekosystem. Men de självklara kopplingarna till Robert Smithsons entropikonst, med dess spel med olika tidsbegrepp, är inte utställningens styrka. Istället är det just som manifestation för det tillsynes onyttiga självlärandets disciplin, som Dahl övertygar.

Missförstå mig inte, detta handlar inte om en idealisering en meningslös arbetsinsats av en manlig självupptagen konstnär, även om denna läsning ligger nära till hands. Ärligt talat tror jag det faktiskt handlar om att vi i dagens situation, när alla har kravet på oss att vara kreativa, profilerade och professionella och våga tänka om funktionen av klassiska frågor om frihet.

Frågan om makten över tid och rum är en av dem, i en tid löften om befrielse från alla former av läroanstalter ersatts med dogmen om livslångt lärande under ett så kallat kvalitetssäkrande utvärderingssystem.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!