Clarissa Siimes, Mattias Olofsson, Gerd Aurell, Mia Rogersdotter Olofsson, Sandra Wasara-Hammare, Alexander Svartvatten, Fanny Carinasdotter, Ida Hansson och Helena Wikström.



What Could Not Be Expected in the Country of Eternal Light

Göteborg
27. april - 27. mai 2018
Mini 02.05.18

Naturen kommer tillbaka som ett monster

Helena Wikström, The bubble floats before – the shadow stalks behind​ (stillbild), 2018.

I år firar konstnärsdrivna Galleri Box i Göteborg 20 år genom att bjuda in olika självorganiserade initiativ att göra utställningar i deras lokaler. I What Could Not Be Expected in the Country of Eternal Light har Umeåbaserade Galleri Verkligheten tagit Mary Shelleys Frankenstein som utgångspunkt för en utställning som förlägger romanens upplysningskritik till konstnärernas västerbottniska hemmiljöer. Denna exploaterade baksida av det svenska modernitetsprojektet hör även till samtidskonstens periferi, en position varifrån Verkligheten vill frammana andra drömmar än de som möjliggörs av marknadsekonomin och städerna. 

I galleriets första rum hänger Fanny Carinasdotters (f. 1978) landskapsfotografi av en miljöfarlig depå med sulfidjord intill Sandra Wasara-Hammares (f. 1986) ljudverk, som placerats innanför ett transparent tyg i samma halvstormiga färgton som himlen i fotografiet. Ett slags vaggvisa tycks vilja besvärja den naturens mäktighet som Carinasdotter framställer som en restprodukt av människans förehavanden. Denna uppfordrande didaktik går igen hos Gerd Aurell (f. 1965) som med kaffe på rispapper har återgivit en taxonomi över oönskade arter som giftbesprutades på 1970-talet. I verket ingår en intervju med en gammal skogvaktare, vars ånger över att inte ha trotsat företagsledningen står i kontrast till verkets förhoppning om att upplysa betraktaren och mana till handling.

I stort skulle utställningen ha tjänat på en upplysningskritik som speglades mer drömmande, som i Clarissa Siimes (f. 1984) Vittra där ett tunt lager kol flyter ovanpå vattnet i en glaslåda. I två ytterligare lådor har kolet sjunkit till botten under det att vattnet avdunstat så den förskjutna kolcykeln konkretiseras i ett drömskt tillstånd mellan optisk förstoring och förfall.

Kritiska perspektiv skymtar ibland i sidoställningen av verk, som i kopplingen mellan industrins och konstens naturbesvärjelser. I det inre rummet visas Ida Hanssons (f. 1978) tvåkanalsvideo Rädda Pandora med kasserade köttbitar som konstnärern syr ihop och försöker blåsa liv i. Hanssons monstruösa sammanfogande går igen i två videomontage av Alexander Svartvatten (f. 1978) respektive Mattias Olofsson (f. 1973). Men hos dem utgör bilderna en friktionslös helhet som tillrättaläggs av sentimentala narrativ om monster, demonstranter, ursprungsbefolkningar, naturexploatering, flyktingar och rasism. Det som räddar denna självorganiserade utställning är att den spretar, och därmed inte helt måste underkasta sig det i överkant docerande narrativet.

Installationsvy från Galleri Box med verk av Fanny Carinasdotters (i bakgrunden) och Sandra Wasara-Hammares (i förgrunden). Foto: Hendrik Zeitler.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!