Trädgård vatten rum

Clara Gesang-Gottowt

Johan Berggren Gallery, Malmö
24. februar - 31. mars 2018
Mini 06.03.18

Minnesbilder

Clara Gesang-Gottowt, Solrosor II, 2017.

En kvinna skrev nyligen till en frågespalt i tidskriften The Paris Review och ville ha en dikt som passar med upplevelsen av att känna djup samhörighet med naturen, men samtidigt vara medveten om den egna lyckan eller olyckans obetydlighet. Poesirådgivaren rekommenderade den amerikanske poeten Ross Gay. Själv kom jag att tänka på den svenske författaren Lars Gustafssons rader «Lycka över allt som rör sig i vårnatten / vind från avlägsna fält, rakt genom / detta stora ur som vi bebor».

Clara Gesang-Gottowt (f. 1985) gick ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 2013, och är numera verksam i Lund. I hennes måleri tycker jag mig se Gustafssons «rakt genom», i synnerhet i de två största målningarna i hennes utställning på Johan Berggren Gallery i Malmö. De framstår som ett par – Solnedgång respektive Himmel och hav (2017) – där elementens specifika expansion, vattnets djup och luftens räckvidd, genljuder i färgernas dis. 

Utställningen har ett reducerat uttryck som framhäver Gesang-Gottowts speciella teknik, där varje duk bygger på en fängslande kombination av antytt djup och synlig yta. Måleriet har en tunn kvalitet, som kommer av oljefärg som gnids in, löses upp och skalas bort. Motiven är universella: himmel, äng och hav. Där Gustafsson anger exakt tid och plats för sin dikt («Cambridge, april, 1980»), saknar Gesang-Gottowts målningar namngiven geografi. På samma sätt är de tidlösa. Tiden är en faktor enbart i så mån att det verkar röra sig om övergångar mellan dag och natt, eller om årstider på väg mot vila eller tillblivelse.

Den enda akrylmålningen i utställningen, Sol (2017), är en nära kvadratisk duk med ett orange klot som mättar hela bildytan. Kanske är det en effekt av mediet att vi här konfronteras mer med en idé om solens representation och det omöjliga i att titta rakt mot den. I övrigt tycks Gesang-Gottowts måleri i hög grad definieras av sina egna parametrar, utan att hänvisa till kulturella eller historiska referenser. Det framstår även som icke-kroppsligt: processen finns där att beskåda, man vill nästan dra fingret över det tunna membranet av färg för att känna vävens trådar där under, men den måleriska gesten betonas inte i lika hög grad som hos andra naturlyriska målare i samma generation. 

Kvinnan med poesifrågan i The Paris Review var ute efter något som speglar en känsla av ödmjukhet. Det finns en vördnad i Gesang-Gottowts måleri, men jag läser den inte som ett uttryck för en idé om människans obetydlighet, utan som kortlivad och kopplad till ett minne. Det börjar bli en självbedräglig ynnest att betrakta naturen som evig, vilket Gesang-Gottowt tycks vilja visa genom att måla himlen och havet som minnen som kommer tillbaka till oss från det förflutna.

Clara Gesang-Gottowts, Solnedgång & Röd äng, 2017.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!