Charles Roka

Charles Roka

Haugar Vestfold Kunstmuseum, Tønsberg
31. mai - 7. september 2003
Kritikk 27.08.03

Måla så det blir likt! – om skiftningarna i den röda kjolen.

Haugar Vestfold Kunstmuseum i Tønsberg har arbeidet aktivt i promoteringen av den selverklærte kitschkunstneren, Odd Nerdrum. Denne sommeren går de til kildene og presenterer en utstilling med “kitschprinsen”, Charles Roka. Vi sendte Tommy Olsson for å anmelde den første museumsutstillingen av Roka noensinne.


Kan man tänka sig att hon kanske utslungade en förbannelse över honom för att han inte ville, eller kunde, betala henne?
Den prostituerade zigenerskan i Marseille som skulle bli Charles Rokas kommersiella lycka, men hålla honom utanför konstinstitutionerna till fyra år efter sin död – med undantag av ett slags förnedrande entartete kunst-liknande spektakel om kitsch på Galleri F-15 så långt tillbaka som 1982, för övrigt samma år som han lägger ned produktionen. Och så som förbannelser, när dom slår in, ofta visar sig ha en slags naturligt ironisk slagsida, bar också denna i sig sin egen motsats?
Det är överhuvudtaget något Faust-liknande över Charles Roka´s öde. Ett intryck som förstärks hundrafalt när man står på Haugar omgiven av ett större antal representationer av sigøynerpiken. Jag ser på henne och försöker förstå. Hon ser tillbaka på mig från alla håll. Gäckande och flirtig. Ovillig att så där utan vidare lämna ut några hemligheter. Självsäker, som masskulturella ikoner gärna blir efter ett par år. Nästan alla jag känner har ett förhållande till henne. Hon är sedan länge ett samlarobjekt för nostalgiker, och Fretex har konsekvent höjt priset på reproduktioner av henne sedan slutet av 80-talet.

Hon vet varför jag är här. Hon vet att jag kommer att ha få svar på mina frågor när jag reser tillbaka till Oslo. För är det något den här retrospektiva utställningen avföder mer än något annat så är det frågor, massor av frågor.

Jag väljer snabbt att bortse från dom uppenbara spekulationerna om vad som utmärker kitsch, eller var den fina linjen mellan begreppen egentligen går. Dom senaste 20 åren har bjudit på stadiga omvärderingar av redefinitioner, och – bara som ett exempel ur högen – en konstnär som Jeff Koons har med sina aktiviteter medvetet gått in för att radera så mycket som möjligt av skillnaden och definiera en expanderande gråzon mellan begreppen. Efter att Odd Nerdrum så att säga konverterade till kitsch har det också på många sätt mist sin funktion som nedsättande beteckning av en “folklig” konst kontra en “elitistisk”. Eller, sagt med andra ord; ingen är längre på allvar speciellt intresserad av att upprätthålla en sådan gräns.

Men det är lätt att se att en målare som Charles Roka skulle få problem i en tid där en sådan skiljelinje var ett obönhörligt faktum. Tekniskt virtous och fast förankrad i en tradition där kolorismen utgjorde ett illusionsnummer valde han att ägna sig åt familjeporträtt, studier av barn, och givetvis sin livslånga besatthet av den mörkhåriga skönhet som med tiden skulle komma att hänga i så många hem att hon blev ett begrepp i sig själv.

Kitsch eller inte, den dag i dag baktalar gärna bildkonstnärer varandra, och Gud nåde den som har framgång och säljer mycket; i det fallet har sorgligt lite förändrats. Men Roka verkar heller inte ha haft några ambitioner att göra karriär inom en avgränsad samtidskonst-kontext. Hans måleri är just måleri; det liknar något, det avbildar något, men det gör nästan aldrig anspråk på att uppfattas som akut och angeläget. Till det är motiven helt enkelt alltför anspråkslösa. Det går gärna i hundar, ungar och nakna kvinnor. Bilder av ett behagligt, tillbakalutat liv som vid första anblick vore lätt att i bästa fall förkasta som utslag av eskapism, i värsta fall som alstren till en gubbsjuk hobbymålare.
Men det personliga tilltalet ligger ändå där sublimt förankrat i själva utförandet. Det lönar sig att se noga på hans bilder. Notera till exempel hur många färger han använder sig av för att mana fram det blonda ostyriga håret på ett barn som klappar en kanin. Ett motiv som i sig, ärligt talat, är av ganska begränsat intresse så länge som det inte är ens eget barn. Ändå går det inte att slita ögonen från den vägg som täcks av bilder på barn som tumlar runt på en gräsmatta. Ofta med en kanin eller hund. Färgerna är helt otroliga. Så totalt olikt något annat, och i nästan överrumplande samklang med den idyll som avbildas. En idyll så komplett i avsaknad av mörka undertoner att den blir obehaglig i sig själv.

Eller ta sigøynerpikens röda kjol – den är och förblir röd nästan utan undantag – lägg märke till vecken, som oftast utmärks av vilda, breda streck i oblandat vitt, och se sedan på alla andra färger han använt sig av i det röda, alltid utfört med ett maner som, om man isolerade det partiet av målningen, inte ligger speciellt långt ifrån en tysk s.k. “häftig” 80-tals-expressionism. Ändå vildare är bakgrunden; ofta dämpad i färgerna, men utförd med en frenesi som nästan helt upplöser det antydda rummet där hon befinner sig. Faktum är att hon själv, målad med nästan ömsinta, försiktiga penseldrag, befinner sig i våldsam kontrast till allt annat innanför ramen. Som om hon vilar halvt sittande, halvt liggande, i ett oberäkneligt hav av färg – delvis lutande sig ut ur bilden, delvis på väg att sjunka in i den ilsket applicerade koloriten.

Charles Roka var inte en dålig målare, och även om det känns fel att omnämna en man vars bilder haft sådan fenomenal spridning som outsider, så innebar kitsch-stämpeln och utestängandet från institutionerna att han måste ha känt om än aldrig så lite ren indignation där han envist fortsatte att köra sitt eget löp. Den här utställningen innebär väl delvis ett försök till upprättelse, men är betydligt mer intressant för dom frågor om den individuelle konstnärens villkor den avföder. Det är också ett strålande tillfälle att på nära håll studera den genuina besatthet som manas fram i den röda klänningens vilda penselföring.
Hon måste ha varit mycket vacker.

  1. Innlegg fra Roland Jansson

    Jag har en sån där målning som han har gjort på mitt sommarställe, den hänger på “dasset”. Vad kan den vara värd? Är det bästa att värdera den hos Boukowski’s kvalitetsauktioner eller skall man ta kontakt med Andrén-Schiptjencko eller vad fan de nu heter?

  2. Innlegg fra Hanne Hultin

    Om 20 år til vil han være en av de som nevnes flest ganger i forbindelse med 50-tallet, og endelig da vil han få den plassen han fortjener!

  3. Innlegg fra Leif Nilsson

    Ett stort tack för den fina texten om Roka.
    Han var en konsnär som såldes av oss över hela
    Sverige och Världen från 50 talet till än idag.
    Intresset av hans målningar ökar mer och mer
    för varje dag.
    KURT SVENSSONS KONSTHANDEL
    Gamla stan Stockholm

  4. Innlegg fra lennart svahn

    fin-fina bilder och fin-fin text!
    kan man få en lika belysande text om de gråtande barnen kanske?
    eller roger dean som gjort de där fräsiga omslagen till YES 70-talsplattor!

    odd nerddrum är väl för övrigt en s.k “fantasykonstnär” han oxå?

  5. Innlegg fra Kåre Høgaug

    Charles Rokas motiver/malerier mener jeg kan kalles kitsch, Nerdrum derimot er på langt nær på høyde med Roka. Det virker som om ON vil bruke begrepet kitsch som kunstnerne på slutten av 1800-tallet brukte impresjonisme. Odd Nerdrums malerier ligger et sted langt fra det som kan kalles kitsch.

  6. Innlegg fra Jon Bjørn Østrem

    Ingen dårlig maler, men denne type kunst kaller jeg kitsch

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!