Visitation Reformation

Bill Viola

Uppsala konstmuseum, Stockholm
1. september - 5. november 2017
Kritikk 07.09.17

Kyrkan är inte att leka med

Bill Viola, The Tempest (stillbild), 2005.

Det finns all anledning att inte ta lätt på Bill Violas utställning i Uppsala domkyrka och på Uppsala konstmuseum. Inte så mycket för Violas skull, utan för tendensen att kyrkan börjar visa samtida konst. En del skulle nog hävda att det är en naturlig utveckling, eftersom det vi idag kallar samtidskonst uppstod parallellt med de monoteistiska religionernas återkomst som en politisk faktor efter Berlinmurens fall, och tycks ha utvecklats i symbios med nyliberalismen under samma period. Det i sig borde vara nog för att dra öronen åt sig. Men jag vet ju av erfarenhet att konstvärlden aldrig gör det: finns det en ny finansiär, oavsett om det är reklambranschen eller akademin, så välkomnas den. Få områden i samhället underkastar sig en ny dominerande kraft så beredvilligt som konsten. Ja, hela fältet besjälas av en vilja till lydnad och reglering, självmedvetandet är progressivt även när utvecklingen är reaktionär.  Så, kort sagt, när en domkyrka visar samtidskonst och ärkebiskopar skriver katalogtexter, då fruktar jag det värsta.

Bill Viola, Air Martyr, 2014.

Bill Viola etablerade sig på 1980-talet med sina postmoderna videoloopar, och var sedan framträdande när samtidskonsten började intressera sig för det sublima. Hans verk uppfattades som meditationer över människans kamp mot övermäktiga naturkrafter. Ser man tillbaka kan det faktiskt te sig som om det från början till slut har rört sig om andlighet, men det kan nog vara en missuppfattning. Det starkaste verket i utställningen, som är en del av reformationens 500-årsjubileum, är Observance (2002) som visas på Uppsala konstmuseum. Mot svart fond syns ett led av djupt berörda människor. En och en går de fram mot kameran, och tittar på någonting lågt placerat utanför bild. Om man tänker sig folk som går fram till kistan under en begravning, så får man skepnaden. Fast känslouttrycken varierar för mycket för den situationen, och människorna bär inte heller begravningskläder. En del är kontorsklädda, andra ganska casual, en hel del bär starka färger. Man förstår inte mycket mer än att man får se den sista blicken på någonting, gång efter annan. Det är ganska vackert, ett poetiskt verk om det man aldrig mer kommer att få se. Det är dessutom ett något äldre verk än merparten av de som visas i domkyrkan.

Hur ska jag skriva om det som visas där? Hur ska jag få det att framstå som så dåligt som det faktiskt är, utan att läsaren tror att jag överdriver eller på annat sätt är orättvis? Varje beskrivning riskerar att uppfattas som en smädelse. I The Encounter (2012) ser man två kvinnor som går på varsin sida av skärmen, mot kameran. De är långt bort, de går i öknen. I bakgrunden anar man träd, där finns ett berg. Kvinnornas gång, visst rör de sig i slowmotion? Videon är 19:19 minuter lång, inga klipp, ingen kamerarörelse. Bara vandringen mot kameran och tillbaka. Det enda som händer är att när kvinnorna närmar sig kameran ser man att den ena har något i handen. En telefon? Det verkar ju osannolikt. Kvinnorna vänder genom att byta plats med varandra, och möts då i mitten av bilden. Det är ett kort, lätt erotiserat möte, då den ena kvinnan ger den andra det hon har i handen. Så vänder de åter, halva videon är kvar att se.

I anslutning till verket finns en text skriven av Viola själv: «Två kvinnor påbörjar en resa från var sin ände av livet. Vid resornas skärningspunkt, under ett kort möte, stärks banden dem emellan och kunskapens mysterium överlämnas i stillhet från den äldre kvinnan till den yngre.» Det är alltså Viola, inte jag! Så här platt är det. Tänk er nu den texten i en visuell gestaltning som liknar mode- eller reklamfoto fast 100 gånger längre än ni är vana vid. Jag vet inte om man kan tala om pekoral som en bildkonstgenre, men det här verket väcker verkligen frågan. Och sådan är utställningen, verk efter verk.

Bill Viola, Ablutions (installationsvy från Uppsala domkyrka), 2002. Foto: Magnus Aronson.

Viola är som besatt av slowmotion, viket märkligt nog får mig att tänka på den kristna sången. Tydligen stämde de cittrorna i dur förr i tiden, «Härlig är jorden» går i dur. Det hjälper inte, sångarna får ändå fram att de sjunger i jämmerdalen, och denna hyllning till jorden spelas på begravningar. Det är dur-falsarier. Violas slowmotion gör något liknande: det ser ut som att den är där för att försköna, men i själva verket ska den bara förlänga plågan, gnugga in tomheten i såren.

En kitschig utställning är ju inte mycket att rya om. Men samarbetet mellan konstmuseet och kyrkan är ändå oroväckande. Få saker i världshistorien har varit så fördärvsbringande som monoteismen. Den är ju dessutom principiellt konstfientlig med sin gud som den enda skapande kraften och förbudet mot avgudar. För allt som oftast visar ju konsten tillvarons storhet, sprider kärlek för saker och människor, kort sagt, skapar avgudar. Att konsten inte låter sig förenas med kristendomen beror på att det finns för mycket kärlek i den, i konsten alltså. Lyssna till Kierkegaard som var en stor kristen religionsfilosof, och som tog fasta just på hatet som den väsentliga delen av kristendomen. Redan i sina berömda pseudonyma skrifter behandlar han hatet mot föräldrarna som «den största möjliga subjektiva passionen» som kristendomen fodrar. Senare, när han skriver i eget namn, blir det där kärnpunkten i det nya testamentets budskap: «hata sig själv… hata fader, moder, hustru, sitt eget barn».

Detta borde vara nog för att folk ska förstå att kristendomen inte är att leka med. Men jag vet att ingen kommer att lyssna på mig, utan avfärda Kierkegaard som extremist. Ok, men se på församlingarna. I åtminstone hundra år har de mest progressiva krafterna i varje generation lämnat kyrkan. Det leder till att de reaktionära människorna får allt mer inflytande för varje generation, vilket nog kan komma att visa sig i det nära förestående kyrkovalet, den 17 september. Idag är reaktionärerna inte längre ljusskygga, utan går öppet ut och hotar med guds vrede om inte Gay Pride ställs in – kristen kärlek! Nej, våra statliga konstinstitutioner borde absolut inte ge sig i lag kyrkan. Vi måste slå vakt om det sekulära samhället!

Bill Viola, The Encounter, 2012 (installationsvy från Uppsala Domkyrka). Foto: Magnus Aronson.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!