Marie-Louise Ekman

Moderna Museet Stockholm, Stockholm
17. juni - 17. september 2017
Kritikk 27.06.17

Konstnären som kopierade sig själv

Marie-Louise Ekman, Striptease, 1973.

Hon sitter med benen brett isär, naken och vacker, med sitt kön uppslaget som en bok, omgiven av tre män som interagerar glatt med henne. Alldeles intill ser man en liten vit hund med textskylten «Lycka» i käften. Men bubblan sluts och strax nedanför sitter samma kvinna ensam på en stol, i en tom lägenhet, med ett vinglas på bordet. Allt var bara en dröm.

Att gå genom Marie-Louise Ekmans retrospektiva utställning på Moderna Museet är som att vandra genom en psykoanalytisk nöjespark. Snoppar viras runt halsarna likt boaormar, bröst springer omkring på kycklingben, julgranar talar, en kvinna ligger med huvudet i ett mangelbord, en annan kvinna suger av en snopp som sticker ut från TV-n och på en bild längre bort ger Picassos gråtande kvinna och Kajsa Anka en avsugning av en snopp som kommit på villovägar. Jag har nog aldrig sett så många snoppar samlade på ett och samma ställe, för att inte nämna alla dockhus och små rosa dagisbänkar, som skänker utställningen en absurditet jag sällan skådat.

I en sal längst in får man ta del av Ekmans privata kuriosakabinett där älskare och vänners hårlockar ligger i glasboxar, intill en uppstoppad lama som stirrar arrogant på besökarna och en lika uppstoppad skogshare med en blond peruk. Här och där skruvas den euforiska freak-show temperaturen ner till förmån för en allvarligare «diskbänkssurrealism», där bilder av oönskad avföring och kroppslig förfall får spela huvudrollen. Men här finns också sorgen, skuggspelet, de förlorade nära och kära, döden, som skänker utställningen en välbehövlig svalka, liksom lerfigursfåglarna som bär ett par uppstoppade fåglar på sina ryggar i en ömsint sista likfärd där konsten än en gång vunnit över döden.

Produktionsbild från filmen Barnförbjudet, 1979. Foto: Carl Johan De Geer.

I den kultförklarade filmen Barnförbjudet (1979), som jag faktiskt inte hade sett förut, blir jag som hypnotiserad av konstnärens karnevaliska upp-och-ner vändning av barn- och vuxenvärlden. Jag kan verkligen förstå varför den blivit så älskad, för barnens inre världar blir här äntligen tagna på allvar, men också förlöjligade på ett befriande sätt, för hur ofta vågar man i konsten och populärkulturen skratta åt barn?

Barn är heliga och det har också våra Dramatenskådespelare varit i många år. I den genialiska metafilmen Den dramatiska asylen (2013) som Ekman spelade in under sin tid som chef för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, lyckas hon göra en briljant satir av både sig själv och sina skådespelare. Dramatens desakraliserade gudar får i den här doku-fiktiva filmen spela ut sina groteska, undertryckta jag, på ett sätt som gör att de framstår som både större och mindre än vad de är, men också mycket sannare. Maskerna faller och betraktaren förvandlas till en voyeuristisk lilleputt som får åka in och ut ur skådespelarnas psyken i en fartfylld lyxig intimitet som bara en extremt skicklig teaterregissör kan uppnå. Skådespelarna framstår som bortskämda, narcissistiska barn, som bara vill ha mera, mer betalt, mer erkännande, men framförallt mer kärlek.

Marie-Louise Ekman, Målande fågelbarn och Striptease, 2015–16.

En av höjdpunkterna är när Jonas Malmsjö (Sveriges i särklass snyggaste skådespelare) kommer in med bar överkropp och en peruk som är allt annat än sexig, fullkomligt hög på sig själv och börjar prata budget, sex och en rad andra saker, samtidigt som han hela tiden försöker komma in i en roll som för tankarna till John Malkovichs sagolika tolkning av Valmont i Farliga Förbindelser, i hopp om att kunna förföra sin chef. 

Men den verkliga höjdpunkten är när Marie-Louise Ekman (spelad av Ingela Olsson) ligger avsvimmad på golvet och teaterensemblen brakar samman, oförmögna att agera utan sin marionettförare. Mest oroliga är de över hur det ska gå för dem, ifall hon försvinner. Filmen är 4 timmar lång, så museivakterna får nästan tvinga mig ut ur rummet när det blir stängningsdags, men till min stora glädje upptäcker jag i efterhand att alla 50 avsnitt ligger ute på DramatenPlay, vilket förvandlar hela teatern till ett interaktivt dockhus.

Installationsvy Marie-Louise Ekman, 2017 Foto: Åsa Lundén.

På kvällen sitter jag på en krog med två killkompisar och pratar om Ekmans utställning som vi såg kvällen innan, under Modernas Museets uppsluppna filosofinatt, där filosoferna bokstavligen ställdes mot väggen, i en brokig skara som utöver glansnumren innehöll allt från väckelsepredikanter på speed till bortkomna dammsugarförsäljare. Hur klarade sig Ekmans konst i en sådan miljö? Den ene kompisen är stormförtjust. Den andre är skeptisk. «Marie-Louise Ekman har alltid kopierat sig själv. Hur radikalt är det?», frågar han. «Vaddå?», svarar den andre. «Hade det varit bättre om hon hade kopierat andra?»

När jag sitter hemma på min kammare och bläddrar genom utställningens fantastiska katalog, tittar på alla bilder som får blicken att åka runt som en flipperkula över sidorna, förundras över den erotiska pellefantestetikens dolda mörker och läser alla kloka texter, tänker jag på den enorma lättheten som kännetecknar Marie-Louise Ekmans konst. Vissa människor får ligga ett helt liv på divanen innan de finner sin egen historia, men Ekmans verkar alltid ha haft en Autobahn-tillgång till sitt undermedvetna. I målningen Mamma pappa ser man en barnbjällra ligga på en strand inför två röda väggar med textskyltarna «mamma» respektive «pappa», på var sin sida. Väggarna öppnar upp mot en horisont där ett palmträd står och vajar löftesrikt om frihet. Nästan var och varannan bildscen bär på en dubbel, underliggande verklighet. I ett vardagsrum där en kvinna står lojt och speglar sig i en liten handspegel, medan en man sitter på en stol och röker en cigarett längre bort, har kvinnans underkropp fördubblat sig och satt sig på en stol strax intill mannen, vars arm har fått ytterligare ett huvud, så att han kan fortsätta röka i sin ensamhet och slicka på hennes kön, samtidigt. Så praktiskt! Tänk om alla komplicerade eller lustfyllda möten kunde klaras av på det här enkla sättet.

Produktionsbild från filmen Hello Baby, 1976.

I seriebildsmålningen Livet och döden (1971), som skildrar en mans förvandling till en liten hund, (ja, det kan inte vara lätt att vara man), har en kvinna sex med den lilla hunden i slutet och får till på köpet ett barn med honom. Eller är det jag som övertolkar? Hunden kanske bara gosar med henne, och i den sista bilden där hon går på gatan med magen i vädret och den lilla hunden i kopplet, är det någon annan som gjort henne på smällen? Det är omöjligt att veta, och det är precis denna ovisshet som gör Ekmans bilder så starka.

Jag kan inte komma på någon konstnär som har haft ett friare och elegantare förhållningsätt till livet och konsten än Marie-Louise Ekman. Ibland kan hennes pop-surrealistiska bilder förefalla en aning begränsade i sin storslagenhet. Jag hade önskat se dem överförda till verkligheten. Bokstavligen. Som i fallet Väntsal (1976), där en gigantisk kvinna med litet huvud ligger i ett utställningslikande rum, omgiven av massa människor och djur. Är det Moderna Museets legendariska Hon-utställning som Ekman refererar till? Eller är det bara en drift med konstvärlden, som för det mesta liknar en enda stor väntsal för evigt erkännande? Ekman själv behövde inte vänta så länge. Hon blev en ikon redan på 70-talet, inte minst tack vare filmen Hello Baby (1976), som hon skrev och spelade huvudrollen i. Det är en av mina absoluta favoritfilmer, som faktiskt förändrade mitt liv när jag var purung, för den gav mig modet att våga bli mig själv. De feminister som under 70- och 80-talen ansåg att Ekman passiviserade kvinnan genom att göra henne till ett a-politiskt sexobjekt har sedan länge tystnat.

Marie-Louise Ekman, Fiskbullar i hummersås, 1968.

De som hävdar att vår sexfrigjorda tid har gjort Ekmans konst mindre radikal borde se sig omkring. Hur fria är vi egentligen? Hur många människor lever inte dubbelliv i rädsla för att erkänna sina sanna begär? Och hur fri får kvinnan vara idag? Blir hon inte ofta bestraffad med stämpeln narcissist, diva eller egoist, när hon tar för sig? Ekman har alltid varit befriande självupptagen samtidigt som hon hela tiden slagits med det svenska dockhemmet och den heliga treenigheten mamma-pappa-barn. Men i den klassiska målningen Striptease (1973), där en kvinna klär av sig kvinnodräkten, till förmån för en apa som i sin tur förvandlas till en fågel som flyger iväg, är det mänskligheten som kläs av inpå bara märgen. Dagens post-antropocentriska konstnärer och filosofer som tror att man kan tänka bort människan helt och hållet har mycket att lära sig av Ekmans lyckliga metamorfoser. För att inte nämna hennes chosefria förhållningssätt till Picasso, Dali, Olle Baertling osv., som hon laborerar med som om de vore modellerar lerfigurer, vilket de i mångt och mycket också är. En sann konstnär lyckas alltid göra de stora små, och de små stora. Det är där konstens politiska möjlighet ligger, i förmågan att kasta omkull maktrelationer. I den bemärkelsen är Ekman en av vår tids mest radikala konstnärer. Hon är dessutom stor nog för att slippa jämföras med andras konstnärskap, för, ja, Marie-Louise Ekman behärskar konsten att kopiera sig själv som ingen annan. De som vill kopiera henne, gör bäst i att kopiera sig själva.

Installationsvy Marie-Louise Ekman, 2017 Foto: Åsa Lundén.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!