Manifesta 8

Lene Berg, Loulou Cherinet, Thierry Geoffroy

Spania



Manifesta, Cartagena, Murcia
9. oktober 2010 - 9. januar 2011
Kritikk 18.10.10

Konsten att fly konstfängelset

Utstilling i Prision de San Anton. Foto: Sinziana Ravini.

Så var det dags för Manifesta igen. Den nomadiska, otursförföljda biennalen som dyker upp vart annat år, likt en ambulerande cirkus i Europas mest problematiska områden. Den här gången slog den sig ner i sydöstspanska Murcia och Cartagena – apelsinlundarnas och de arkeologiska fyndens städer. Och hur ser det ut? Som vanligt är det en journalistisk och politiskt korrekt konst som gäller. Pressfolket kuskas runt likt lydiga får från en venue till en annan. Varje kväll kulminerar i spektakulära performances som ser ut som en blandning mellan flower power och friskis och svettis aktioner, människor som står, hoppar, kryper och rör sig i färglada kläder. Årets stora fokus är «kollektivet» – konstvärldens heliga gral par excellence. Men som Boris Ondreička, en av Manifestas curatorer erkänner över en kopp kaffe: «Varje utställning är ett forcerat kollektiv. Och vi är egentligen inte intresserade av kollektiv utan av individer».

Men låt oss titta lite närmare på Manifestas politiska ambitioner. I år har Manifestas ledning bestämt sig för att skapa en dialog mellan regionen, resten av Spanien, övriga Europa samt Nordafrikanska kulturer. Inga dåliga ambitioner med andra ord. Och som om detta inte var nog, har man istället för att bjuda in tre curatorer, valt att bjuda in just tre curatorkollektiv: Alexandria Contemporary Arts Forum, Chamber of Public Secrets och Tranzit.org. Det är med andra ord som upplagt för konflikter.

Tekst fra Thierry Geoffroys prosjekt. Foto: Sinziana Ravini.

För det visar att vissa curatorgrupper har privilegierats framför andra och att konstnärerna har fått olika arvoden. Vissa av dem har finansierat sina verk själva, men i katalogen står det att det är Manifesta som står för produktionen. Den allra största skandalen, enligt mitt tycke, är att man arrangerar en biennal som skall handla om relationen mellan Europa och Nordafrika, för att sen knappt bjuda in några Nordafrikanska konstnärer. Thierry Geoffroy har i St Anton Prison, en av Manifestas venues upplåtit några celler åt afrikanska konstnärer som kan tänka sig att ställa ut där. Det är en välvillig ghettologik som är minst sagt förminskande. Och vad gäller den så kallat politiska konsten, så lyckas den bara informera oss om saker vi redan vet – att en ny mur håller på att uppstå mellan Spanien och Nord Afrika och att integrationen av den Nord Afrikanska befolkningen på den spanska kusten är så gott som obefintlig.

Debatt organisert av kuratorgruppen The Chamber of Public Secrets. Foto: Sinziana Ravini.

Mest upprörd blev jag över en debatt organiserad av curatorgruppen The Chamber of Public Secrets där man försökte komma åt det hala begreppet «konstnärlig kvalité», samt undersöka huruvida det finns några universella estetiska värden, genom att låta en konstnär, den norske Anders Eiebakke, presentera sitt konstnärskap inför publiken som mer eller mindre frivilligt fick leka tribunal. Arrangörerna sprang omkring med kameror, pennor och papper, och ställde korkade och respektlösa frågor för att hetsa fram oneliners. Och medan börsmarknadstempot ökade och ökade, blev publiken argare och argare, inte minst på samtalsformen. Själv satt jag mest undrade hela tiden huruvida jag hade hamnat i en teaterföreställning som parodierade konstvärlden, eller en konstvärld som hade blivit en parodi på sig själv.

Det slutade förstås med att ingen blev nöjd. Publiken kände sig utnyttjad, konstnären kände sig förringad och arrangörerna fullkomligt missförstådda. De ville enligt egen utsago bara hitta ett annat sätt att prata om konst på. Men att tala om konst är en konst som varken teve-studion eller rättegångsformen är lämpad för.
Årets Manifesta är till stora delar en besvikelse. Vi får förvisso besöka arkitektoniskt och politiskt intressanta platser som fängelser där fångarna flyttats till «effektivare fängelser», förfallna posthus, casinon och obduktionsteatrar. Men konsten lever inte riktigt upp till byggnaderna.

Loulou Cherinets film. Installasjonsfoto: Sinziana Ravini.

Det finns förstås undantag. Till höjdpunkterna hör en nyproducerad, oerhört poetisk, svartvit film av den svenska konstnären Loulou Cherinet som handlar om en man som reser genom sina minnen. En annan pärla är den Kairobaserade konstnären Sherif El Azmas film som handlar om ett oförlöst begär mellan tre personer som tycks komma från en svunnen kolonialtid. Lika förförisk är Lene Bergs återiscensättning av Man Rays mystiskt försvunna film om baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven, som här får sitt kön rakad av en ung kostymklädd man. Den svartvita filmen och den successiva håravklädningen får hennes kropp att så småningom se ut som en levande antikskulptur. I ett genompolitiserat sammanhang där var och varannan konstnär ser ut att ha lyfts in för att bocka av de lokala problemen, är det en ren fröjd att se på konst som inte tycks ha någon som helst anknytning till biennalens påklistrade agenda att göra.

Lene Berg. Foto: Sinziana Ravini.

Vilken curatorgrupp är det som sticker ut ur mängden? Det är utan tvekan Tranzit.org. Deras katalogtext är den allra skarpaste och mest självutlämnande och deras Paviljong 1 och 2 hör till de absolut tajtaste utställningarna inom Manifesta. Här kan man ta del av Kajsa Dahlbergs kusliga vykortsinstallation som sammanställer svenska turisters vykort från Israel skickade mellan år 1911 och 1999. (I katalogen står det att det är återvändande israeler som skickat korten, vilket är helt och hållet fel.) Här finns också ett nytt verk av Tris Vonna-Michell som tagit sig an Paviljongens arkitektoniska narrationer. Liksom Neïl Beloufas exotiska sciencefictiondokumentär där en svart man, som säger sig vara den sista levande människan på jorden, berättar om att han har fått ett barn med en ko och att han kan resa vart han vill och göra vad han vill med hjälp av inbillningskraften. Här finns också ett drömskt verk av Otolith Group, som omtolkat Turners övernaturliga slavskeppsmålning genom att filma ett solnedsgångssprakande hav. Då och då fryser bilden till och vågrörelsernas ljusreflexer fövandlas till mystiska tecken. Som om havet skrev fram sin historia. En voicoversjungande kvinnoröst återberättar stämningsfullt om skeppets historia, men efter ett tag blir det på gränsen till översentimentalt. Även bra konstnärer kan göra halvdåliga verk ibland.

En annan konstnär som inte riktigt håller måttet den här gången är Ryan Gander som visas på posthuset. Han har sammanställt en fläktinstallation och en suddig diabild i ett mörkt rum. Det finns säkert en intressant, bakomliggande historia som kan lyfta det hela. Jag går till katalogtexten och läser om verket. Nej. det blev faktiskt inte så mycket bättre av historien.

Under en eftermiddag, efter att ha uthärdat en timme på ett arkiv i utkanten av Cartagena, bestämmer jag och mina vänner att fly manifestacirkuset som vid det här laget hade allt mer börjat kännas som ett konstfängelse. Kollektiviteten är som bäst när de är självorganiserad och konsten bör ju få människan att komma närmare den så kallade «verkligheten». Vi åker ner till havet. Och väl där, framför de kluckande, skimrande vågorna tänker jag, med risk för att låta sentimental: Det finns saker som varken konstbiennaler, rundabordsamtal eller katalogtexter kan producera, och det är känslan av total frihet.

Fra Manifesta 8. Foto: Sinziana Ravini.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!