Louise Adelborg, Kjersti Austdal, Anastasia Ax, Margot Barolo, Anders Boqvist, Andreas Blomqvist, Gunnel Boman, Daniel Boyacioglu, Sahar Burhan, Erika Canohn, Christer Chytraéus, John Cooper Clarke, Henrik Ekesiöö, Siri Elfhag, Leif Elggren, Klas Eriksson, Åsa Ersmark, Anders Fager, Joakim Forsgren, Ann Frössén, Felix Gmelin, Mikael Goralski, Barbro Hedström, Cora Hillebrand, Jan Håfström, Mats Lindström, Susanna Jablonski, Daniel Johnston, Anders Kappel, Yoshiaki Kaihatsu, Evelina Kollberg, Ari Luostarinen, Dorinel Marc, Jan Moszumanski, Helena Mutanen, R. Mutt, Ulf Olsson, Blinky Palermo, Pascal, Cilla Ramnek, Viktor Rosdahl, Amit Sen, Linda Shamma, Nils Sjögren, Marja-leena Sillanpää, Merzedes Sturm-Lie, Peter Svedberg, Alan Vega, Ulla Wiggen & Martin Ålund.



Secondhand Daylight

Kummelholmen, Stockholm
6. juni - 9. juli 2017
Kritikk 23.06.17

Konspirationsteorier plus liv

Verken i Secondhand Daylight presenteras utan konstnärsnamn och titlar. Foto: Ari Luostarinen.

Kummelholmen heter en ganska ny utställningslokal i stockholmsförorten Skärholmen. Det är en gammal panncentral som elbolaget Fortum köpte enbart för att strypa konkurrensen. De lade omedelbart ned den och sålde byggnaden för 1 svensk krona till konstsamlaren Jan Watteus och konstnären Torbjörn Johansson, som nu upplåter den för konstutställningar – så visst kan kapitalismen ibland gynna konsten! Där visas nu Second Hand Daylight, som är den femte i en rad utställningar med delvis samma konstnärer under den gemensamma rubriken Kosmisk kastrering. Ett 50-tal konstnärer medverkar, inräknat de tre curatorerna Joakim Forsgren, Christer Cythraéus och Mikael Goralski.

Utställningen möter en som ett enda sammanhållet verk. Det finns inga verklistor som knyter de olika bidragen till någon upphovsman, och det tänkte jag respektera i min recension: allt är som facetter av samma kristall. Det fungerar anmärkningsvärt väl. Lokalen är ganska stökig, för att inte säga skräpig. Det är upplagt för den där schablonartade erfarenheten att man inte riktigt kan veta vad som är konst och vad som bara har blivit kvar i lokalen. Men i det här sammanhanget blir effekten inte alls att man tänker på konstbegreppets vaghet och gråzoner, utan tvärtom att verken framstår som spår av det liv som har försiggått där. På ett ställe sitter ett märkligt järnsmide – en symbol för ett hemligt sällskap, eller en gammal bortglömd dynasti? Hela huset andas en ordning som man inte riktigt kan urskilja, än mindre förstå, men som man anar.

Verken i Secondhand Daylight presenteras utan konstnärsnamn och titlar. Foto: Ari Luostarinen.

I den här miljön utvecklar man en uppmärksamhet som känns igen från konspirationsteorier. Utanför lokalen ligger metallsfärer, gjorda av två eller tre korsande cirklar, som genast leder tankarna till världsomspännande nätverk. Där finns också ett slags smiley som får en att tänka på en djävlig mördarclown. I ett hörn ligger en pärlplatta som återger fantombilden av Olof Palmes mördare – Palmemordet är ledigt det främsta svenska objektet för konspirationsteorier. Namnet Algernon har klottrats i blyerts på en vägg – omöjligt att veta om det är en del av utställningen eller inte. Tills man kollar upp namnet. Algernon var omstridd utredare av Boforsaffären, en svensk skandal kring vapensmuggling på 80-talet, som dog i Stockholms tunnelbana efter ett möte med Nobel Industrier. Enligt lokföraren föll han baklänges, som om han hade blivit knuffad. Dödsfallet kopplades även till Palmemordet; Stasi påstods ha ett finger med i spelet.

Mike Kelly har en gång sagt att en konstnär inte kan låta bli att intressera sig för konspiration-steorier, eftersom de är konst fast utan konst. Bruno Latour har å sin sida påpekat att konspirationsteorins medel är exakt desamma som det kritiska tänkandets, fast utan den rätta, vetenskapliga subjektiviteten, vilket förklarar både varför de är svåra att komma åt och varför det kritiska tänkandet självt måste förändras och uppdateras. Konspirationsteorierna utgör på så vis en av utmaningarna för det kreativa intellektet i samtidens civilisation.

Verken i Secondhand Daylight presenteras utan konstnärsnamn och titlar. Foto: Jan Watteus.

Både i det största rummet, nere i källaren, och på den översta våningen, finns verk med ett stort vitt kors. Den ena är ett broderi, hängt mitt emot ett annat textilverk: en duk som skadedjur har börjat äta på och efterlämnat ett hål i form av ett hakkors. Plötsligt dånar Hitlers röst ur en dammsugare, som jag först trodde bara var ett kvarlämnat objekt. Nazismen låter sig inte städas undan. Snokar man lite i broderiet med korset får man reda på att dess upphovsman på 30-talet stod i nära förbindelse inte bara med den svenska adeln utan med ledande tyska nazister. Hon har beskrivit sin verksamhet som en trohet till två linjer, den svenska, nationalistiska, linjen och den kristna. Hon var aktiv i Edelweissförbundet och hängav sig där åt seanser, meditation och bön. Denna sumpmark till människa är genom sina porslinsskapelser för Rörstrand en integrerad del av den svenska kulturen som än idag lyfts fram i tidningar som Sköna Hem och liknande. Inte undra på att man i hörnet av samma lilla rum hittar en bönpall med en metallställning av ett slag som finns i grillkiosker. I ställningen vilar ett korvbröd med en tub smärtstillande medel i. Den här kopplingen mellan auktoritär högerextremism och vördnad för den kristna traditionen är återigen vår huvudvärk som vi ber om ett botemedel mot. Det går nog inte att säga att det är temat för utställningen, men definitivt dess klangbotten.

Den påverkar allt, tror jag. I rummet bredvid finns en modell av elektriska stolen gjord av matt-trasor. Sätter man sig i den hör man ur anordningen som sluter sig kring ens huvud en röst: «Är du nöjd med ditt liv? Får du den bekräftelse du förtjänar? Vad gör dig unik? Vad får dig att gå upp på morgonen?» Men de där frågorna, som skulle vara värda att grubbla över, perverteras av någonting, kanske av tonläget, situationen, eller av det faktum att man även här inne kan höra Hitler hålla tal. Frågorna känns krävande, som i en anställningsintervju ungefär: man förväntas inte besvara dem eftertänksamt och uppriktigt, utan bara upprepa den rådande marknadsdoktrinen och genom att bevisa sin tanklöshet göra sig anställningsbar.

Verken i Secondhand Daylight presenteras utan konstnärsnamn och titlar. Foto: Jan Watteus.

Utställningens största rum är mörkt och belyst enbart av det blinkande skenet från en saftblandare. Ett störande ljud kommer från några flimmrande ljusrör vars läten förstärks ut i lokalen. Mittemot sitter en stor målning med ett orange och svart mönster som signalerar auktoritet. På golvet mellan dem finns en stor duk med ett stormigt hav. En bit bort står en belyst trädgårdsstol av plast, dess skugga påminner om en döskalle. Den fanns med på ett foto på övervåningen också. I ett angränsande rum finns ett kranium märkt med R. Mutt, inte långt ifrån ett podium med en potta. Det ligger ett fiskedrag i den. Det kanske inte låter så, men hela den här vandringen är bland det mest bisarra jag har sett. På den tredje väggen hänger några mörka monokromer, mest för att fånga upp skenet från saftblandaren, tror jag, och vid på den motsatta väggen står en uppblåsbar R2-D2 bredvid en stor målning av en sådan där vit buss som Folke Bernadotte använde för att rädda skandinaver från koncentrationslägren 1945. Bussarna lär dock även ha utfört transporter för det tyska SS och dealat med Gestapo angående judars eventuella närvaro i transporterna. Bussen på väggen går i riktning mot det vita korset på svart botten som hänger ett stycke bort.

Hur R2-D2 hänger ihop med bussarna och fiskedraget i pottan vågar jag inte ens försöka utreda, men man känner lukten av solkig historia dold i mörkret. När man går där känner man sig extremt omsluten och mitt i det hela. Frånvaron av namn och utställningstext får allting att solidera sig med vartannat som en enda massiv deg. Det är lite klaustrofobiskt, och som erfarenhet inte helt omärkt av paranoia. Samtidigt är det genom de enskilda verken så fruktansvärt mycket liv, och faktiskt också så mycket lust, samlat här. Det är kort sagt så väldigt mycket konst i utställningen, och då menar jag inte antalet verk, utan mycket av det där som inte finns i konspirationsteorier, åtminstone inte i sin rena form. Bortom illusionen att verken är tecken på ett liv som funnits där, så är utställningen uttryck för konsten som livsföring långt bort från all märkvärdighet som omgärdar konstlivet.

Verken i Secondhand Daylight presenteras utan konstnärsnamn och titlar. Foto: Ari Luostarinen.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!