Sebastiaõ Borges, Axel Burendahl, Nils Ekman, Daniel Fleur, Martine Flor, Anna Skov Hassing, Maxime Hourani, Alexandra Hunts, Jonna Hägg, Ellinor Lager, Eli Maria Lundgaard, Emil Palmsköld, Joana Pereira, Rasmus Ramö Streith & Joakim Sandqvist.



Årsutställning

Konsthögskolan i Malmö, Malmö
10. mai - 20. mai 2018
Avgang 18.05.18

Koncentrationen i ateljén

Joakim Sandqvist, Resolution Test Chart (jaquardväv), 2018. Foto: Kristian Kimbré.

Istället för en avgångsutställning i traditionell mening har Konsthögskolan i Malmö en «årsutställning». Arrangemanget har karaktären av ett öppet hus där besökaren passerar pentryn med torn av odiskade kaffekoppar för att nå fram till verk av skolans närmare 80 studenter. Det finns några större projektrum som det går att ansöka om att få visa i, med de flesta av presentationerna sker i studenternas ateljéer, utspridda över fem våningar.

Det finns en bredd på skolan som är svår att sammanfatta, men jag slås av en genomgående rumslig talang där allt från video, ljud och måleri har installerats på smarta sätt som maximerar de begränsade förutsättningarna. Kanske har det att göra med att detta är den sista utställningen i den gamla skolbyggnaden på Föreningsgatan, en samlad ansträngning för att lämna ett varaktigt avtryck. Efter sommaren flyttar hela Malmö konsthögskola till nya, tillfälliga lokaler i väntan på att det om ett par år ska byggas ett gemensamt campus för hela den konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet.

De 15 MFA-tvåorna har även separatutställningar under våren och sommaren. Vissa har alltså redan haft sin examensutställning, medan andra är mitt uppe i förberedelserna. Jag kommer främst att ta fasta på det som MA-tvåorna visar i årsutställningen, som i de flesta fall tycks vara utsnitt ur deras examensprojekt.

Alexandra Hunts, Carbon 14 (fotografi, detalj ur installation), 2018. Foto: Christine Antaya.

NATURENS EVIGA KRETSLOPP

Masterstudenters arbeten präglas av en sensibilitet som griper både framåt och bakåt i tiden. Maxime Houranis VR-verk med övergivna urbana scener visas inuti en komplicerad huvudbonad som ser ut att komma från medeltiden. Eller om det är en en skyddsdräkt för framtidskatastrofer. Alexandra Hunts projekt Carbon 14 intresserar sig för organiska material och för en form av samtidighet. På väggarna sitter små bilder skapade med grafitpulver på genomskinlig tejp, bland annat ett porträtt av blyertspennans uppfinnare Nicolas-Jacques Conté. Ett stort fotografi av bränt trä har också likheter med ett porträtt som tycks blicka tillbaka på betraktaren. Hunt låter material och ämne gå in i varandra på ett sätt som skapar rundgång och förstärker idén om naturens ändlösa kretslopp.

Även Eli Maria Lundgaards fängslande videoessä The Earth is Moving Because it is Alive står evigheten att finna i jorden: «Vi begraver en kropp på 180 cm djup, på 700 meters djup finns instängda gruvarbetare, på 150 000 meters djup skapas diamanter». Mot detta ställs en bild med två händer som krafsar i sanden. Videon visas på storbildsskärm i Lundgaards examensutställning i ett av konsthögskolans nya gallerier vid Möllevången. Skärmen omges av sandfyllda keramikkärl, som återkommer i hennes ateljépresentation på skolan. Om man böjer sig ned och lyssnar utstöter de ett viskande, krafsande ljud.

Det kritiska intresset för jorden och naturen återkommer hos flera av studenterna. En tendens som hakar i detta är engagemanget för skiftningar mellan det analoga och digitala. Detta låter kanske som det gamla vanliga, men jag upplever det som nytt. Istället för att undersöka digitaliseringens estetik och effekter är det som om utgångspunkten har skiftat: från en plats där det framstod som nödvändigt att granska ny teknik och nya livsbetingelser till ett förhållningssätt präglat av hybridisering, simultanitet och avvisande av hierarkier.

Eli Maria Lundgaard, Traveller (keramik, detalj ur installation), 2018. Foto: Kristian Kimbré.

Det betyder inte att det saknas ett ifrågasättande av tekniken. Jonna Häggs kraftfulla installation behandlar den globala bidöden genom att föra samman ljud, film och installation på ett sätt som framstår som perfekt avvägt. Den svartvita filmen Controllers gestaltar krälande bidrönare (patenterade av Walmart) och matchar helhetsupplevelsen i rummet. Ett enormt ark av aluminiumfolie, Aluminium Field, vibrerar i vinden från elektriska fläktar.

DET DIGITALA SOM HANTVERK

Mest explicit i behandlingen av relationen mellan digitalt och analogt är Nils Ekman, som visar 3d-renderingar tryckta på speglar och projicerade som en filmskulptur på väggen. Ett verk som jag har tänkt på mer än något annat sedan jag såg utställningen är en del av en snäcka på vilken Ekman har tryckt en bild av samma snäcka, något bredvid det ursprungliga, ryggradslika mönstret. Trycket är lite blekt och flagnat, men ändå svårt att särskilja från snäckans eget mönster. Ett besynnerligt eko uppstår mellan det naturligt förekommande och människans syntes. Snäckans placering på en piedestal hyllar dess självständiga existens som samtidigt undermineras av konstnärens ingrepp.

Nils Ekman, Untitled (grafiskt tryck på snäcka), 2017. Foto: Christine Antaya.

Joakim Sandqvists arbeten är gjorda i en digital jaquardvävstol, samma teknik som Miriam Bäckström använde till sina stora textilverk på Marabouparken tidigare i år. Men istället för att översätta fotografier till textil har Sandqvist själv lärt sig att skriva kod till vävstolen. Han visar två verk, ett som föreställer ett underligt diagram över en kameras upplösning och ett som visar gradienten orange-blå. Båda behandlar seendet på ett teoretiskt plan, med de är också ovanliga och tilltalande i sitt uttryck. Den orange-blå väven tycks inkorporera döda pixlar i programmeringen, som ofullkomligheter i en vacker solnedgång.

Daniel Fleurs pixliga måleri har redan visats i flera i galleriutställningar. Bland annat har han gjort ett projekt baserat på några av Carl Fredrik Hills teckningar som är så sköra de ofta bara kan ses som små bilder i det digitala inventariet. Här ställer Fleur ut en enda duk i monumental storlek. Det större formatet och friare motivet tycks passa hans sensibilitet. Ytan består av små kvadrater som glesas ut mot de vita kanterna, men målningen inordnar sig ändå som en landskapsbild med vad som ska läsas som ett svart uppåtsträvande terräng och en virvlande grönblå himmel. Den uppbrutna figurationen anspelar på det som är hopplöst lågupplöst i dagens bildvärld, men också på idén om den ofullbordade målningen.

Daniel Fleur, (…) (akryl på duk), 2018. Foto: Kristian Kimbré.

SKRIVA MED OBJEKT

Martine Flors installation On Representations of Lack (A Pool Shape Named ’Liberty’) utgår från formen av en populär poolmodell. Den oregelbundna lilla dammen är utklippt ur ett glansigt tyg slängt på golvet. Lågt på väggen lyser en liten projektion som listar alla URL: er där order «desire» förekommer, kanske en blinkig till Kenneth Goldsmiths försök att skriva ut hela internet, inte minst med poolen som en illustration av känslan att «simma i information».

Flera av installationerna har karaktären av scenografi, rummet som rum. Rasmus Ramö Streiths verk är uppbyggt med rekvisita som blivit över från en filminspelning: ett litet miniatyrhus i vitt fäst på väggen, en hopsnickrad trappa som inte leder någon vart och delar av en docka i människostorlek. Emil Palmskölds presentation är något mindre absurd men lika mystisk: ett skrivbord med två plastfingrar, några verktyg och en kamera, foton av brasor på väggarna. Dessa presentationer tycks syssla med att skapa en allmän stämning, något som antyder ett avbrutet narrativ som implicit sätter betraktaren i centrum.

Ellinor Lager, We Are Dark Matter in Drains (installationsvy), 2018. Foto: Kristian Kimbré.

Motsatt effekt finns i Axel Burendahls installation av några felfritt vikta vita t-shirts. Detta framstår mer som en minimalistisk teaterscen som jag av misstag vandrat in i, och som står och väntar på att skådisar i bar överkropp ska skynda in, ta på sig de optiskt vita plaggen och spela upp en akt om manlighet.

Ett mer utpräglat poetiskt intresse för rummet finns hos Ellinor Lager som beskriver sin praktik som en skulpturversion av Hélène Cixous l’ecriture feminine, idén att kvinnan ska skriva sin egen erfarenhet och bryta den manliga syntaxen. Objekten i We Are Dark Matter in Drains för tankarna till mänskliga gestalter utspridda i rummet. Ett litet block i röd marmor kanske är en fotpall;  det centrala objektet är som en utdragen kökslampa, en draperad, spöklik cylinder. Det avgörande tycks vara att föremålen är skapade av konstnären själv, inte som en undersökning av hantverk – det är en bieffekt – utan för att fysiskt skriva fram en närvaro i rummet. Jag uppfattar det inte som ett försök att hitta nya sätt att förhålla sig till bekanta objekt, utan snarare, som hos Cixous, att skapa en alternativ sfär som står i motsats till den patriarkala erfarenheten.

VARIATIONER ÖVER MÅLERIET

Joana Pereiras vikta plywood- och metallcylindrar har placerats i en korridor och en trappa. Verken är tydliga och stora, och står lutade mot väggen inte som diskreta interventioner, utan som förslag på ett annat sätt för konstobjekt att existera. En liknade undersökning av konstverkets status och placering ser jag i Sebastiaõ Borges projektioner av diapositivfilm nedsänkt i Comosjöns vatten. Bilderna visas på väggen bredvid en tom duk. Det hela har karaktären av ett «nästan-måleri», och skulle kunna ses som en allegori över konstverkets ofärdiga status eller över åskådarens begär efter variation.

Annas Skov Hassing, My Sister Has No Skin (akryl på duk), 2018. Foto: Christine Antaya.

I hela utställningen finns det annars gott om måleri av olika slag. Annas Skov Hassings stora akrylmålningar har perspektiv och färgfält som för tankarna till Matisse; i det lilla rummet stirrar jag upp mot de monumentala dukarna en stund innan jag börjar se väggar, stolar och en sängram i bilderna. Trots den tunna akrylfärgen och ett uttryck som svävar mellan det abstrakta och figurativa, så har Skov Hassings måleri ett intensivt och självständigt uttryck. Detta är interiörer som landskap.

I beskrivningar av studentutställningar dras ibland en skarp skiljelinje runt de traditionella medierna: ”Är de marginaliserade? På väg tillbaka?”. Men här framstår varje gränsdragning mellan tekniska och traditionella medier som irrelevant. Däremot finns ett starkt intresse för hantverk som inbegriper allt från måleri, skulptur och textil till digitala arbetssätt. Både det digitala och analoga kan alltså ses som en naturlig del av ett övergripande hantverksintresse.    

Årsutställningens styrka är att studenterna själva får utforma sina presentationer, och inte inordnas i något som påminner om en tematisk utställning. Det betyder också att helheten knappast är överblickbar. Varje besökare kommer att ha en högst egen upplevelse beroende på hur många rum man hann med eller hur man valde att plocka russinen ur sin kaka. Något som inte uppstår är oväntade dynamiker eller möten mellan olika arbeten. Men att få odla sin särart i en miljö som insisterar på fördjupning måste ju vara konstutbildningens kärna, och vad jag kan se är detta något som i allra högsta grad sker på konsthögskolan i Malmö.

Joana Pereiras, Moving in (installationsvy), 2018. Foto: Kristian Kimbré.

Not: Artikeln uppdaterades måndag den 21 maj, kl. 08:10. 

  1. Innlegg fra Magnus Bernvik

    Var kommer informationen om ett nytt konstnärligt campus i Lund ifrån?

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!