The Warming Plateau

Andréhn-Schiptjenko, Stockholm
22. februar - 7. april 2018
Kritikk 26.03.18

Klimatförnekandets läxa

Santiago Mostyn, installationsvy från The Warming Plateau på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

För några år sedan gjorde Santiago Mostyns en musikvideo som bland annat visades i Moderna Museets utställning The New Human, där han går runt vid Stockholms nöjescenter Stureplan och beter sig lite avvikande. Kanske som allra mest när han går fram till okända män och smeker dem på kinden.

Jag undrar om det inte är exakt vad han gör med sin första utställning på Stockholmsgalleriet Andréhn-Schiptjenko. Han söker upp den plats där många i konstlivet samlas och beter sig säreget för att på så sätt skapa helt nya öppningar. På Stureplan var det nog kameran som räddade Mostyn från att få spö, här på galleriet är det gesterna av att vilja spela det akademiska spelet som räddar honom från omedelbara attacker. Det som gör att utställningen ändå avviker från det akademiska är att den inte levererar några grunder skulle kunna användas för att förklara verken.

Utställningens titel, The Warming Plateau, sägs hänvisa till en viss statistik som åberopas av klimatförnekare för att visa att jordens medeltemperatur i själva verket skulle ha minskat på senare år. I rummet finns en skulptur som anspelar på kolonialismen, och en dokumentär video som visar ett skogsröjningsarbete i Tobago, kombinerat med svartvita klipp på grenverket ovanför och ett visst träd. Enligt utställningstexten finns det en legend om en afrikansk häxa som skulle flyga hem från det trädet, men visade sig vara berövad sin flygförmåga. Inget mirakel hände alltså, hon förblev i samma här och nu som innan hon klättrade upp. Fast kanske aningen mer förtvivlad.

Santiago Mostyn, Last Picture, 2010.

Det är en typ av verk som man har sett i tusental, om det inte vore för informationsbristen – inte ens skogshuggarnas repliker översätts. Det som gestaltas är egentligen den situation som uppstår när ett visst perspektiv dominerar medvetandet så mycket att ingen ytterligare information behövs. Som åskådare fattar man vad det handlar om, och också vilken hållning man ska anamma i relation till det. Det är vår absoluta konsensus som framträder, och detta utan att skylas över av en massa information som vi ska låtsas använda för att «ta ställning». Det är minsann en märklig smekning på kinden.

Kartan över det landområde som röjs i filmen har Mostyn lagt över en planritning av galleriet, och i rummet har han markerat dess gränsen genom att placera ut krukor med cordeline australis (som jag ser beskrivs som en «trendig växt»). Även detta är grepp man har sett till leda, men ändå växer känslan av att här pågår någonting annorlunda. Skälet att ha med krukväxterna i utställningen är att de på Tobago traditionellt har använts för att markera gränser, men att växten är just trendig harmonierar med hela estetiken här: installationen är insvept i en air av designer-kreativitet, men framförallt i en spöklik närvaro av bevekelsegrunder som inte riktigt får komma till ytan. De välgrundade valen undergrävs hela tiden: jag är övertygad om att den blå mattan som sträcker sig genom lokalen ligger där av rent praktiska skäl, eller snygghetsskäl, inte för att den har något med temat att göra. Den där spänningen mellan den akademiska formen och de drivkrafter som gör verket är vad som ger utställningen rörelse, och kanske även en viss intellektuell skärpa.

Santiago Mostyn, installationsvy från The Warming Plateau på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

En skakande sak som klimatförnekarna verkligen har visat är att det kritiska tänkande som dagens akademier lär ut är förlegat. Fienden har tagit över kritikens vapen och utnyttjar dem mot bättre vetande. Som Bruno Latour sorgset säger: vi undersökte sanningsproduktionen för att komma kunskapen närmare, klimatförnekarna gör samma operationer men för att kringgå vetandet. Min känsla är att Mostyn har börjat tvivla på relevansen och effektiviteten hos samtidskonstens vapen. 

Två foton kommer in i utställningen som en brytpunkt. Blocked Arm Smile (2012) visar en man med många tatueringar som håller upp armen för att skyla sitt ansikte, medan Last Picture (2010) visar en ung man som sitter lutad mot ett stängsel. Bilden är tagen på långt håll, och i bakgrunden syns ett bostadsområde. Mannen håller upp handen för ansiktet, ur benet på hans shorts sticker kuken fram. Här vänds det akademiska tänkandet mot sig självt, eftersom varje läsning av de bilderna i ljuset av klimatförnekelse eller kolonialism vore uppenbart långsökt och föga träffande.

Istället måste vi se dem som en uppmaning att ägna mer tid åt enskildheter och tillfälligheter, för att på så vis ta oss ur ett tänkande som tenderar att producera stereotyper. En bild som Last Picture har en styrka i sin egen opaka existens, som vida överträffar den som en doktrinär tolkning skulle kunna ge den. Bilden petar vårt konsensustittande i ögat, samtidigt som den kopplar oss till häxans situation efter misslyckandet. Vi är här, vi måste försöka någonting annat. Inte utsträcka det vi redan vet för att producera mer som stärker vår övertygelse, utan kindsmeka fram helt oförutsägbara reaktioner ur omgivningen. Kan vi bara se saken ur ett annat perspektiv, så framträder kanske det «mirakel» som ett annat verk ropar ut i neonbokstäver, fast bara om man ser det underifrån och läser spegelvänt.

Santiago Mostyn, installationsvy från The Warming Plateau på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!