Att det bland konstnärer i dag finns ett utbrett intresse för att uppfatta sitt arbete som en form av akut kriskommentar, inte minst i frågor som berör ekologiska processer och det miljökatastrofiska, är inte förvånande beaktat de destruktiva interventioner som människan har gjort på dessa områden. Det börjar bli knappt med tid.
I Marianna Christofides utställning Shelter Cove på Annaellegallery i Stockholm blir det snabbt tydligt att frågor kopplade till relationen mellan permanens och instabilitet varit centrala i flera av de nyproducerade verken. Vad som kan sägas vara något av ett övergripande tema – och här skiljer sig kanske Christofides från en del samtida kommentarer – är ett intresse för geologiska eruptioner. En upptagenhet vid hur historiens «sedimentära spår» på olika sätt manifesterar sig i samtidens «mikrohistorier» processas här i fotomontage, skulpturala installationer och en större bild- och väggtext. I Towards Solidarity (The Archives) (2016) – som består av 9 boxar, 8 risotryck och paneler av plexiglass placerade på golvet – återanvänds bilder som uppvisar spår av jordbävningsskalv och människornas aktiviteter därefter. Verkets centrala placering i det inre utställningsrummet ger det också något av en seismisk aura.
I Dragons Back (2016) – placerad längs en av det inre rummets väggar – möter vi ett kaliforniskt landskap i duotone med vad som ser ut att vara en bergsskreva eller «förkastning» i bildens mitt. I montagets ytterkanter finns textrader som berättar om områdets geopolitiska historia. Spår av sprickbildningar, rester av skalv eller jordbävningar, genjuder genom hela utställningen.
Videoinstallationen Shelter Cove (2016) är installerad längs två väggar i galleriets första rum. I den vänstra kanalen ser vi trädgården till La Miniatura i Pasadena, tillhörande the Millard House som Frank Lloyd Wright ritade 1923, och ett tidigt exempel på «modulärt byggande». I den högra ser vi kajaksportfiskare rensa sin fångst efter en tävling. Vad som motiverat dessa disparata företeelser och platser verkar vara en 15.000 km lång resa som Christofides företog längs med San Andreas-förkastningen, den plattektoniska gräns där Stillahavsplattan i väster möter Nordamerikanska plattan i öster.
Det intresse för sportfiskarnas händer och deras gester som vi ser i den högra kanalen, och som tas upp i det atmosfäriska – «droniga» ljudarbetet av George G. Vasileiades – för tankarna till kompositören och experimentfilmaren Phill Niblocks omfattande filmserie The Movement of People Working, påbörjad 1973–74. Men Christofides saknar något av den hypnotiska och tidsliga elasticitet som vi finner hos Niblock. Denna typ av «immersiva» ljud-bildlandskap – hur många har vi inte sett! – behöver trots allt något som lyfter dem ut ur deras belägenhet som just suggererande och immersiva. Den kritiska reflektionen uteblir, och jag har svårt att se den produktiva föreningen mellan installationens två delar.
Shelter Cove skiljer sig också från resten av utställningen genom att frångå den tektoniska inramningen hos de övriga verken, vilket gör att helhetsintrycket vacklar något, särskilt om tanken har varit att utställningens titel skulle ha en samlande funktion. Verktitlar som Flood, Tremor och Eruption reser frågan om Christofides arbete ska läsas som ett utkast till en katastrofernas skiss. Hon inringar något här. Samtidigt finns det något svårförenligt mellan verkens sensibla framförande och tanken att de skulle ge uttryck för en alarmismens desperation. Detta är helt enkelt en utställning som varken genom sina verk eller rumsliga disposition lyckas uppbåda tillräckligt mycket av den oro som trots allt hade varit önskvärd.
