Då tre av de nio verken som visas heter Science Fiction och ytterligare två verk har titlar som refererar till sf-romaner förstår man utställningen Haunted. Tapping of the Fox Sisters kommer att handla om både framtiden och en annorlunda organisation av världen. Konstnären, Ann Lislegaard, kopplar gärna samman sf med utopier. Utställningen väcker efter hand förvåning över att vi idag inte översvämmas fullständigt av sf, eftersom det politiska tänkandet för ögonblicket inte alls förmår förhålla sig till en framtid som skulle vara annorlunda än nuet. Temat utlovar alltså en framtida blick på vår egen samtid. Varför händer det då inte i den här utställningen?
Lislegaard skapar inte innebörder enbart med hjälp av referenser, utan framförallt genom behandlingen av materialet. Här är det framförallt dels genom manipulation av tid, dels genom osynkronicitet som hon går till väga. Och det är de här två metodernas relation som inte har behandlats väl av curatorerna Bettina Pehrsson och Helena Selder.
Det verk som först av alla möter åskådaren är Science Fiction_3112 (2007). Det väcker just den för sf fundamentala idén om framtiden såsom någonting nytt och okänt. I hörlurar tar man på drygt åtta minuter del av hela ljudspåret från Kubricks 2001: A space Oddyssey. Verket får tidsmedvetandet självt att gå för fort och isolera sig från omgivningens. Jag tror att det var Henri Bergson som först tänkte sig att nuet kunde innehålla ett förflutet och ett framtida som sina dimensioner. Detta kommer sig av den inre dynamik som finns i ögonblicket, och som i Lislegaards verk återfinns i form av komprimering och förlängning av olika delar av ljudspåret. På så sätt kan ögonblicket själv förändras under sin utsträckning; det förflutna och det närvarande kan förtätas och fötunnas på hela tiden olika sätt, vilket gör framtiden till något nytt och oförutsägbart. Det är i den som science fiction äger rum.
Det som dominerar den här utställningen är dock osynkronicitet. Inte sällan i kombination med reduktion och isolering av detaljer ur berättelserna (till skillnad från det nämnda ljudspåret, som är komplett). Det är i förhållande till dessa fragment som alla referenserna är viktiga, men också osynkroniciteten. Det är främst i hennes flerkanalsprojektioner från 2006 och 2008, samt i ljud- och neoninstallationen Science Fiction_3114 (2009), som bruket av osynkronicitet är överväldigande. I Crystal World (After J. G. Ballard) visar den ena kanalen animationer av modernistiska interiörer där kristallartade former sprider sig, stillhet och ljus. På den andra kanalen rullar ett textutstnitt från Ballards roman. Bilderna och texten upprepas i hela tiden nya konstellationer och bildar på så sätt sitt egna slutna rum där ingenting egentligen händer. Det är transformation utan resultat, utan utveckling, och hänförande som en roman av Maurice Blanchot.
Problemet uppstår av informationen om den trekanaliga 3D-animationen Left Hand of Darkness (After Ursula K. Le Guin) (2008). De tre filmerna är olika långa, och eftersom de är osynkronicerade kommer det hela tiden uppstå olika kombinationer av innehållen i de tre projiceringarna. Men efter 45 dagar återkommer initialläget, och en loop uppstår alltså. Loopen tar som sådan udden av den tankemodell som ljudverket erbjöd. För nu är framtiden inte öppen, inte okänd, utan en upprepning av en kombination. Det är dystert, och det är heller inte det bästa sättet att få ihop upprepningstemat med tanken på framtiden. Det här är nog inte ett problem för konstnären eller verken, utan ett curating-problem. Verken hade eventuellt kunnat presenteras i annan ordning, men framförallt borde informationen om loopen tas bort. Jag vet inte hur konstnären vill ha det, men bara för att en loop uppstår behöver den inte vara en del av verket – inte mer än materialens nedbrytningstid behöver vara en del av ett måleriskt verk. Vad som nu händer är att vi istället för att få en främmande blick på det samtida, får en en estetisk reproduktion av samhällstänkandet så som det ter sig för oss idag. Hela den nyliberala tanken på ständig tillväxt finns där, för ständig tillväxt betyder inte kontinuerlig tillväxt, utan just omorganisation, «förnyelse» enbart i syfte att få en ny utgångspunkt från vilken en ny tillväxt, eller mätbara resultat, kan produceras. I det sammanhanget hade orden från Crystal World – «what surprised me the most is the extent to which I have accepted transformation […] progress has become pointless» – kunnat fungerat kritiskt och distanserande. Men istället för att vara ett aggressivt steg på vägen mot en oförutsägbar framtid fungerar de – såväl orden som verken – nu snarare som ett estetiskt rättfärdigande av den rådande ordningens världsbild. Var det verkligen något som den här utställningen ville göra?
