Framing Bodies

Bolette Berg & Marie Høeg, Ernest Cole, Ann Christine Eek, Walker Evans, Bruce Gilden, Nan Goldin, Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon, Kent Klich, Adriana Lestido, Ulf Lundin, Santiago Mostyn, Jorma Puranen, Ann-Sofi Sidén och Christer Strömholm.



Hasselblad Center, Göteborg
30. mai - 30. august 2015
Kritikk 09.06.15

Fotografi i människornas tjänst

Jorma Puranen

Jorma Puranen, Imaginary Homecoming, 1991.

Framing Bodies är en fotografiutställning baserad på Hasselbladsstiftelsens samling. Här presenteras femton serier med fotografier som ska illustrera mediets möjlighet att rama in, synliggöra och styra mänsklig subjektivitet. För att begränsa denna oerhörda uppgift har curatorerna Dragana Vujanovic och Louise Wolthers skapat fyra kategorier som utgör den pedagogiska ingången till urvalet, och samtidigt är förslag på hur verken kan läsas. Kategorierna är «övervakning», «normöverskridning», «arbete» och «kolonialt förtryck», vilka ofta överlappar varandra i de enskilda verkens tematik.

Utställningen frontas av en stor uppblåst affisch med ett självporträtt av Marie Høeg, den norska aktivisten som tillsammans med Bolette Berg drev en professionell fotoateljé i Oslo vid förförra sekelskiftet. Paret har sedan 1980-talet blivit världsberömda för sina fantastiska iscensättningar av sig själva framför kameran i ateljén. Deras bedårande porträttserie är nästan för bra för att vara sann. Dels berättar den om ateljéfotografins funktion i skapandet av den nya moderna borgarklassens självbild, och dels visar den på möjligheten att undergräva det förment naturliga i hur de faktiskt gestaltade sig själva i fråga om kön och sexualitet. Att placera dessa bilder vid sidan av Christer Strömholms klassiska skildringar av livet för transsexuella på 1950-talets Place Blanche i Paris, och Annica Karlsson Rixons samtida gestaltning av ett lesbiskt läger på den ryska landsbygden 2013 är ett exemplariskt sätt att peka på hur sexualitet och kön kan konstrueras fotografiskt.

Annika von Hautwolf

Annika von Hausswolff, från serien An Oral Story of Economic Structures, 2013.

Till denna del av utställningen hör också en serie fotografiska skisser till Ann-Sofi Sidéns skulptur Fideicommisum, där hon själv står modell för sitt platsspecifika verk till Wanås skulpturpark. Till skillnad från skulpturen som föreställer Sidéns kropp kissande vid dammen framför slottet, så framträder i fotografierna Sidéns ansiktsuttryck på ett sätt som för tankarna till hennes legendariska karaktär Queen of Mud. Och det är just Sidéns mörka oläsbara blick som aldrig möter kameralinsen, som får stilstudierna av hennes hukande position att lösgöra sig från sin funktion som enbart skisser. Sidén skapar här en karaktär som vägrar erkänna kamerans blick, samtidigt som hon uppenbart poserar som modell i sin egen bild.

Ett annat tänkvärt montage sker i mötet mellan Walker Evans ikoniska porträtt av fattiga jordbrukare i 1930-talets USA, Ernest Coles sätt att fotografiskt uppmärksamma den rasistiska exploateringen av gruvarbetare under Sydafrikas apartheidregim och Jorma Puranens försök att återföra etnografiska porträttstudier av samer under 1800-talet till dagens Sápmi. Kombinationer som dessa gör det möjligt att vända sig bort från den konventionella uppdelningen mellan iscensatt och dokumentärt fotografi, och i stället studera olika fotografiska strategiers plats i vitt skilda politiskt laddade historier.

Om det finns ett outtalat antagande om vad fotografi är för någonting i denna utställning, så tror jag det kan sammanfattas så här: Fotografi är namnet på en gränsdragande praktik som ställer möjligheten att forma förutsättningar för mänskliga kroppar i relation till mediets tekniska reproduktionsförmåga. För ganska snart står det klart att idén om vad en kropp består av, här är reducerat till vad som brukar ingå i kategorin människor. Detta gör utställningen i bästa mening djupt antropocentrisk. För sällan har det varit så tydligt att den curatoriska funktionen förläggs utanför det problemområde som själva utställningen säger sig tematisera. Detta gör att det vilar en total auktoritet över hela presentationen och den berättelse som förmedlas, likt ett sant upplysningsprojekt i människornas tjänst. Kanske kan vi idag till och med kalla modet att inta denna kroppslösa position utlämnande, i ordets båda betydelser.

Ann-Sofi Sidén, Untitled Studies (for Fideicommissum), 2000– 2001.

Ann-Sofi Sidén, Untitled Studies (for Fideicommissum), 2000– 2001.

Ibland reduceras montage inom konsten till olika kombinationer av fotografier. Men för konsthistoriker och utställningsmakare är normen snarare att förstå fotografi som något alltid redan inskrivet i ett visst begrepp om montage, där sammansättningen av bilder alltid är kopplat till någon form av text. Om vi antar att fotografins betydelse alltid bygger på ett montage mellan olika fotografier och texter, så kan vi samtidigt se hela utställningsprojektet som en fotografisk inramning av en specifik form av föreställd curatorskropp vars normativa praktik kan sammanfattas med att så tydligt som möjligt svara på en känd fotohistorisk fråga på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Detta förvandlar besökaren till både elev och examinator av en kanoniserad fototeoretisk berättelse. Och just eftersom målet redan är välkänt, så är det inga som helst problem att avgöra att Framing Bodies svarar rätt på alla frågor. Detta gör den till det sannolikt bästa samlingsbaserade utställningsmontage jag har sett på Hasselblad.

Walker Evans, loyd Burroughs, A Cotton Sharecropper Hale County, Alabama, Summer 1936.

Walker Evans, Floyd Burroughs, A Cotton Sharecropper Hale County, Alabama, Summer 1936.

Det är värt att nämna att de flesta av serierna är inramade på ungefär samma sätt, och att samtliga har upphovspersoner bakom sig. Den estetiska effekten av detta är att de fotografiska bilder som presenteras har samma materialitet, även om deras formella kvaliteter skiljer sig åt. Likställandet på inramningens nivå svarar också mot det faktum att samtliga verk får likvärdigt utrymme i utställningen. Detta utgör en del av vad vi kunde kalla utställningens argument: för att kunna se likheter och olikheter mellan de skilda fotografiska praktikerna bör vi inte vara rädda för att stänga in verken i ett utställningstekniskt och tematiskt gemensamt format. Om vi bara läser listan på medverkande fotografer – Bolette Berg & Marie Høeg, Ernest Cole, Ann Christine Eek, Walker Evans, Bruce Gilden, Nan Goldin, Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon, Kent Klich, Adriana Lestido, Ulf Lundin, Santiago Mostyn, Jorma Puranen, Ann-Sofi Sidén och Christer Strömholm – så är det tacksamt att läsa in allt vi ser i en och samma representationspolitiska konst. Finns det då några mer allvarliga begränsningar av utställningen som låter sig läsas just så? Kanske. I katalogtexten skriver Louise Wolthers: «Fotografins och den fotobaserade samtidskonstens historia kan inte bara bidra till reflektioner över synlighet, uppdelning, profilering och reglering, utan också peka på övervåningens och registreringens potential till empati, skydd och politiskt inflytande.»

Visst kan utställningens bildserier läsas som reflektioner över den fotografiska bilden som ett sätt att kontrollera, styra och möjliggöra mänskligt liv. Dilemmat med denna, förvisso helt rimliga utgångspunkt, måste dock diskuteras. För mig förefaller nämligen just denna utgångspunkt för tänkandet kring fotografiet idag vara fullständigt normaliserad. Den samtida hegemoni som vunnits genom termer som ram, institution eller dispositiv (kärt barn har många namn) må ses som en ideologisk seger, men just därför är det avgörande att fråga vad den känsla av historiens slut som den inbegriper faktiskt döljer? Hur tryggt det än känns med den teoretiska, ideologiska och fotografiska horisont som utställningen manifesterar, så lämnar jag ändå Hasselblad Center med samma kropp som när jag kom in. Men en kan ju aldrig veta säkert, kanske hände trots allt något med min organiska normativitet? Likväl saknar jag fotografiska sätt att mer uttalat rama in och forma för-subjektiva aspekter av kroppar, som ännu inte vet vad det kan innebära att vara människa. Men denna känsla av brist tror jag faktiskt är utställningens förtjänst, rent av dess viktigaste kvalitet. Med andra ord hoppas jag på en uppföljare: Framing Bodies: Episode 2 – Attack of the Clones!

Annica Karlsson-Rixon

Annica Karlsson-Rixon, Vid tiden för den tredje läsningen # 17, 2013.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!