Verket invigdes 2018, och är producerat av Statens konstråd på uppdrag av Sameskolstyrelsen i Jokkmokk. 



Anders Rimpi, Joar Nango

Förskolan Giella, Jokkmokk
Kritikk 20.12.18

Ett samiskt rum i dåtid, nutid och framtid

Joar Nango & Anders Rimpi, Fijfere, Vanás, Gieđgi /Vril, Båt, Sten (2018). Foto: Ricard Estay.

Med raska steg går jag över en liten parkering i ett vintrigt villaområde i Jokkmokk. Snön knarrar högljudd under kängorna så som det gör när det är riktigt kallt. När jag öppnar grinden till förskolan Giellas utegård är ljuset dovt trots att det är mitt på dagen. Det är helg men fotspåren av barnen finns överallt mellan buskar, träd och kullar. De små stigarna som bildats i snön leder fram till Joar Nangos och Anders Rimpis konstnärliga gestaltning Fijfere, Vanás, Gieđgi /Vril, Båt, Sten (2018).

Med anledning av en tilltagande skara av barn flyttade förskolan nyligen till nya lokaler. I samband med detta beställde Sameskolstyrelsen utsmyckning till gården, ett arbete som leddes av Statens Konstråd. Giella har en samisk profil där bevarandet av språket är essentiellt, en pedagogik som Nango och Rimpi tagit som utgångspunkt för sitt verk. Gestaltningen består huvudsakligen av tre arkitektoniska element: en gråsten, en njalla (en samisk stolpbod) samt en gammal båt. Tillsammans med ljudspåren gjorda av Anders Rimpi och poeten Sigbjørn Skåden framträder historier om dåtid, nutid och framtid blandat med ljudupptagningar.

När jag nu tittar ut över gårdens snötyngda landskap är njallan anpassad efter barnens storlek det första som fångar min blick. Från byggnaden, som är timrad av Nango och Per Tjikkom samt bearbetad av Magnus Antaris Tuolja, leder en lätt sluttande trappa mot en kulle som upptar gårdens centrum. Njallan inrymmer en björkvril (en utväxt eller knöl på en trädstam) som på sydsamiska talar om framtiden.

Joar Nango & Anders Rimpi, Fijfere, Vanás, Gieđgi /Vril, Båt, Sten (2018). Foto: Ricard Estay.

Jag följer spåren i snön och når fram till en upp- och nedvänd båt, ursprungligen byggd av Nils Hanssob Rimpi, placerad på ett antal barkade björkstammar. Under den finns stenbeströdd mark där vintern ännu inte helt tagit över, en rumslighet som i ett barns ögon kan tänkas ta form av en mindre labyrint. Båten talar på lulesamiska om sina resor och det hörs kluckande ljud som från vatten.

Vetgirigt går jag vidare och ser mig omkring efter gråstenen, den sista komponenten i gestaltningen. Omgiven av snödrivor och buskage finner jag stenen, som talar nordsamiska. Den har delvis dolts av snön men jag lägger märke till att barnen har sopat fram flera partier, vilket leder mina tankar till syftet med gestaltningen: att utgöra en plats som genom aktivitet, interagerande och fantasi främjar kunskapen om samiska traditioner, kultur och språk. Njallan, båten och stenen bjuder in till en upptäcktsresa där barnen får använda alla sina sinnen och bli medaktörer, kanske även själva del av konstens tillkommablivande.

Konstnärerna lyckas skapa en rumslighet som inte definieras utifrån urbana förutsättningar, utan istället tar plats i Sápmi med direkta paralleller till närområdet genom lokala material och återanvändande. Jag tänker att här uppstår en annan rumslighet än den som är direkt framför mig; ett andligt rum där föremål besjälas och ges liv. Här väcks frågor om hur vi kommunicerar med naturen, hur vi orienterar oss och hur vi själva är del av vår omgivning. Gestaltningen tar på så sätt plats i en brytpunkt mellan fysiska och själsliga rum som följer en samisk föreställningsvärld.

Verket rymmer också allvarligare undertoner som belyser koloniala övergrepp och problem som är överhängande för samer idag. I gråstenen finns likadana hål som görs vid provborrningen för gruvdriften samt referenser genom ljud till vattenkraften och träindustrin. Samtliga lämnar spår i landskapen, vilket Nango och Rimpi lyckas visa här, även om det kanske är reflektioner som är mer anpassade för de vuxna betraktarna. Samtidigt gör det att verket får en större och mer angelägen betydelse, genom att sprida kunskap om exploateringen av Sápmi och hur det dagligen påverkar livet för samer. Fijfere, Vanás, Gieđgi berättar om dåtid och nutid, men utgör kanske framförallt en vädjan för våra yngre generationers framtid.

Joar Nango & Anders Rimpi, Fijfere, Vanás, Gieđgi /Vril, Båt, Sten (2018). Foto: Ricard Estay.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!