hamletnosferatu

John Skoog, Richard Vogel

Johan Berggren Gallery, Malmö
11. november - 17. desember 2016
Kritikk 21.11.16

En ovanlig hyllning

John Skoog, Untitled, 2016.

John Skoog, Untitled (detalj), 2016. Alla bilder Johan Berggren Gallery.

Det blir tydligt under vernissagekvällen att detta är en känslosam tillställning för de som kände konstnären Richard Vogel. Det vanliga vernissagetjattret och disträa tittandet är ersatt av koncentration, ömma kramar och igenkännande skratt. Vogel, som gick bort 2015, undervisade under många år på Kristianstads konstskola och flera av hans gamla studenter är här.

John Skoog lärde känna Vogel under uppväxten i nordöstra Skåne, och ställer nu ut hans verk tillsammans med en gemensam film och nya verk baserade på hans personliga arkiv. Det är inte ett försök till komplett inringning av ett konstnärskap. Målet tycks vara att visa på en del av Vogels värld och förhållningssätt med filmen Hamlet (1997) som nyckelverk. Mot slutet av utställningsperioden kommer tidskriften Filmögon att ge ut en publikation om Vogels arbete med texter av bland andra konstnärerna Annika Eriksson, Kristina Matousch och Fatima Hellberg.

T-shirt av Richard Vogel.

Richard Vogel, Tingeling, 1995.

Utställningen är uppdelad mellan två platser. I Johan Berggrens nya lokal på Båstadsgatan, där ett kluster av Malmögallerier nu samlas, visas Hamlet och en serie av Vogels tryckta t-tröjor. I galleriet på Monbijougatan, som snart ska lämnas, visas en installation av Skoog med den gemensamma filmen Nosferatu (2016) i centrum. Pendeln går från det melankoliska till det vardagliga och lättsamma. Ordet «korv», och en bild av en korv, återkommer både i Hamlet och på en tröja. Att skämtet upprepas även i Skoogs installation Untitled (2016), där en samling elektroniska prylar från Vogels hem har placerats på en hylla, visar på den förtrolighet som genomsyrar utställningen.

Hamlet är ett montage där disparata klipp från Vogels filmarkiv glider in i varandra. Precis som i Shakespeares drama finns ett skådespel i skådespelet: i filmen repeterar Vogels studenter Hamlet och korta klipp återkommer genom hela verket. En av de längsta, sammanhängande scenerna är en diskussion om Hamlet med en salongsberusad Pål Hollender («Vem är det som mördas bakom draperiet? Är det ens i Hamlet?»). Sakta börjar allt framstå som betydande. I det sista klippet ropar en barnröst «pappa, pappa». Det är sommar. Vogel kommer ut iklädd kaninöron och sätter sig på trappen. Barnet fnissar, börjar sedan klaga på den tunga kameran. Filmen slutar.

John & David Skoog, Camera 395: Polaroid Vision (sr. no. H303T777NBFA) photographed by camera 394: Tiger Pokemon Gotta Catch Em All Camera (sr. no. GX1880), 2016.

Vogel ställde sällan ut och i presstexten står att det bästa sättet att närma sig hans verk är utan några som helst förkunskaper. Med sättet att använda sina egna filmer som ett funnet material, och sig själv som en huvudperson, står det snabbt klart att det rör sig om ett djupt personligt konstnärskap. Vogel arbetade även med måleri, men videomediet tycks ha varit en form för ett kontinuerligt skapande och prövande arbete. Skoog har arbetat med en liknande metod genom att integrera Vogels material i nya verk. I fotoserien Two Rooms (2016) har han, i samarbete med sin far David Skoog, inventerat Vogels kamerasamling genom att använda de 432 fungerande kamerorna, en i taget, för att fotografera av nästa kamera. I den utsträckning som det var möjligt användes Vogels egna filmrullar och batterier i projektet. Den uttömmande noggrannheten blir en gest av hågkomst och respekt, men också ett stycke fotohistoria, som ett sista dokument av något som glider undan i vårt nära förflutna. Verket kommer att ges ut i bokform vid utställningens slut, med en fullständig lista över kamerorna och annan teknisk specifikation som enda text.

Installationsvy med

John Skoog & Richard Vogel, Nosferatu, 2016.

John Skoog & Richard Vogel, Nosferatu, 2016.

John Skoog & Richard Vogel, Nosferatu, 2016.

Nosferatu är den kortare av filmerna (31 minuter). Den påbörjades 2009 och färdigställdes av Skoog tidigare i år, genom att det gemensamt filmade materialet klipptes ihop med filmsekvenser ur Vogels arkiv. Den är uppbyggd på delvis samma sätt som Hamlet, men har en mer enhetlig form där en enkel grafik – gjord av Vogel på 90-talet – fungerar som kapitelavdelare. Den strimmiga VHS-bilden skapar ett drömskt filter, vilket fungerar både som ett tecken på autenticitet och en tidsmarkör. Filmen utgår från en flytt mellan två lägenheter, och visar Vogel som rör sig runt inomhus. Kameran vänds runt i rummen, och ut genom fönstrens persienner. Stumfilmsestetikens expressionistiska minspel och snabba gester förbyts i en interiör seghet.

Utställningen är delvis ett hommage, där hyllningen består i hur Skoog lyfter fram det gemensamma som en naturlig komponent i det konstnärliga skapandet. Relationen mellan den äldre och yngre konstnären presenteras inte som den mellan mästare och elev, men utifrån Skoogs ofta kollaborativa praktik kan man förstås spekulera i att Vogel sådde ett frö till den vanan. Jag tolkar uppslutningen kring Vogel som person och konstnär som att hans undervisningsmetod hade karaktären av att med sig själv som exempel visa olika vägar för andra att utforska. Utställningens drama finns i vardagens slitningar, hur ett liv levs, men likafullt understryks relationen som en viktig princip för livet och för konsten.

I båda filmerna förekommer bilder av Vogel i sin säng. Dessa privata bilder är kanske den yttersta representationen av det egna livet som material för konsten. I Nosferatu finns en sekvens från sängkanten där Vogel ser på sin hand som om den vore Yorricks skalle. Denna glidning mellan det välkända narrativet, och att delvis, aldrig fullt ut, inta en roll förstärker utställningens mystik. Samtidigt pekar den mot ett konstnärskap där sovrandet och prövandet – av vardagsbilder, karaktärer, tekniker – var ett sätt att se mönster och samband, och ledas vidare.

Hamletnosferatu, installationsvy från Johan Berggren Gallery, 2016.

Hamletnosferatu, installationsvy från Johan Berggren Gallery, 2016.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!