Digging. Treasure.

Ida Ekblad

Bonniers konsthall, Stockholm
27. august - 24. november 2010
Kritikk 13.09.10

En färdigförpackad gest inlemmad i konstinstitutionens logik

Ida Ekblad, Digging. Treasure., 2010. Foto: Bonniers Konsthall.

Jag har inte blivit så uttråkad av ett konstutställning sedan jag såg den franske konstnären Arman på Centre Georges Pompidou på mitten av 1980-talet. Redan då framstod gesten att göra snygga kompositioner av skräp eller vardagens «debris» som en väl konserverad handling. Nyrealisternas appropriering av verkligheten, deras poetiska recycling av tidens urbana verklighet, blev i Armans fall snabbt en museal gest.

Det är också så Bonniers Konsthalls utställning med den uppmärksammade norska konstnären Ida Ekblad känns. Till skillnad från mycket annan konst som aspirerar till någon form av estetisk eller kritisk utmaning framstår den här utställningen som rakt igenom kommersiell och museal från första början. En färdigförpackad gest inlemmad i konstinstitutionens logik, som ett slags schablon över ett typiskt modernistiskt konstverk. Som när de ryska konstnärerna Komar och Melamid gjorde enkäter om hur riktig konst skulle se ut och sedan realiserade konstverken (fast i deras fall gick resultatet som bekant åt det socialrealistiska hållet!). Jag önskar att jag hade kunna gilla detta – det är på något sätt ett konststycke i sig att få fram en så nollställd konst.

Ida Ekblad, Sonic Violence, 2010. Foto: Bonniers Konsthall.

Ida Ekblad samlar föremål på de platser, de städer, hon arbetar i för tillfället. Från gatan eller soptippen. På utställningen här har de blivit skulpturer av järnskrot och tyg, eller reliefer med material som koppartrådar eller korrugerad plåt nedsänkta i cement. Här finns också dikter, glasmåleri i expressionistisk anda, liksom en video gjord i samarbete med sångaren Nils Bech. En blandning av föremål och begrepp, med titlar som refererar till musik, samtid, skönhetsindustri eller konsthistoria. Detta lyfts också ofta fram i beskrivningarna av hennes konst, som i utställningsfoldern här: Hon «förenar frisläppta och spontana målerigester – i konstnärsgruppen Cobras anda – med en graffitikultur som hemtamt rör sig bland populärkulturen och gatukulturens myllrande flora av uttryck.»

Det må vara sant, men det är inte direkt rocket science. Att en konstnär arbetar i många olika medier och konstarter eller gör konst av skräp eller material från stadens «bortglömda platser» är ju ungefär lika dramatiskt som gå till Konsum och köpa frukostflingor. Frågan är förstås hur hon gör detta. Och det är här det intressanta uppkommer: att det känns så friktionslöst och tomt på mening. Konstnären kan nu inte rå för att curatorn hänfaller till urvattnade uttryck som «gatukulturens myllrande flora», ett slags finkonst-exotisering av det som händer «där ute», men det skapar en lite tafatt stämning kring utställningen. Att använda gaturummets material bar möjligen på en politisk eller social potential för ett par decennier sedan, när valet av «låga» eller vardagliga material i konsten kunde vara en värdehandling. Men den diskussionen är helt enkelt inte där längre, om man inte har bott på en öde ö sedan 1950-talet.

Nej jag tror att det handlar om en helt annan gest. Ett bejakande av energi och lätthet, att få nörda in i en omsorg hur ett tyg draperas över en bit järnskrot. Att se och känna hur föremål, former och färger låter, vibrerar, luktar, skapar känslor. Jag gillar tanken på detta, och jag kan se en energi i hennes video, där också Nils Bechs sång och ljuden från de olika föremålen som släpas i golvet utgör en vacker del. Men i stort ger det väldigt lite genljud i verken. De är helt enkelt lite långtråkiga, jag hittar ingen nerv.

Den «spontanitet» som många talar om i koppling till Ida Ekblads verk är intressant att titta närmare på. Jag tror man närmar sig något av pudelns kärna här. Det är tveklöst så att många konstnärer i dag känner ett behov att återuppväcka många av de begrepp och gester som legat i giftskåp under det sena 1900-talets mer konceptuella årtionden för att de förstärkte en stereotypt romantisk konstnärsroll. Här blir också syftningen till Cobra-gruppen intressant, där det spontana och utlevande, som hos många efterkrigskonstnärer, blev ett sätt att protestera mot den moderna rationalitetens destruktiva effekter.

I dag skulle betoningen av det spontana kunna betyda en vilja att närma sig världen på ett mindre förutsägbart och mindre instrumentellt sätt. Gott så. (Ett liknande exempel på detta är ju hur konstnärer sedan 1960-talet och framåt – inte minst i en performancetradition – arbetat för att erkänna en mer kroppsligt baserad syn på kunskap.) Därför är det så lustigt att Ida Ekblads verk så strikt skriver in sig i en modernistisk eller popkonstnärlig formtradition. Men det är ett bekant faktum, att när vi «bara» gör det vi känner för eller arbetar «helt fritt» tenderar att repetera de mönster och förväntningar som vi är tillvanda, om det så gäller konsthistorien och konstmarknaden eller livet i stort.

Jag vet faktiskt inte om detta stämmer på Ida Ekblad. En del skribenter har tvärtom föreslagit att det hon gör är en parodi. Men varför skulle man parodiera den här sortens uttryck i dag? Det känns för sökt, och måste avfärdas som en tanke byggd på alltför enkla motsättningar. Det enda jag med säkerhet kan säga om hennes verk är att de är väldigt välgjorda. Men som en vän en gång sa i en diskussion om kvalitetsbegreppet: Well done is a quality I apply to meat.

Ida Ekblad, Digging.Treasure., 2010. Foto: Bonniers Konsthall.

  1. Innlegg fra Oliver L

    Beundringsverdig at du gidder å bruke så mye krefter og plass på å drasse opp av muggkjellern det døve poenget om «keiserens nye klær», Lene K. Tror du det er noen her som ikke har hørt det før? (Forøvrig er det vel nettopp det Ekblad har laget kunst om her – søppel – så man trenger vel ikke en liten drittunge fra et eventyr til å fortelle verden det:)

  2. Innlegg fra Lene K Karlsvik

    Jeg kom til å tenke på Eventyret om Keiserens nye klær…
    Så jeg skrev om litt for dere..Håper dere liker den :)

    For mange år siden levde det en stor Kunstsamler som var så veldig glad i kunst, helst nye arbeid, så han brukte alle pengene sine for å få det siste skrik fra kunstverdenen.
    Han ville ikke noe annet enn å vise fram de nyinnkjøpte verkene sine i sitt store flotte galleri.
    I den store byen som han bodde i, var det riktig hyggelig og morsomt, for hver dag kom det mange tilreisende. En dag kom det også to bedragere. De ga seg ut for å være kunstnere og sa at de kunne lage de herligste kunstverk som noen kunne tenke seg. Ikke alene var fargene og mønstrene usedvanlig vakre, men den kunsten som ble produsert hadde også den forunderlige egenskap at de ble usynlige for alle dem som ikke dugde i embetet sitt, eller som var utillatelig dumme.
    «Det må jo være kunst i verdensklasse», tenkte kunstsamleren. «Hvis jeg viser dette i mitt galleri finner jeg jo ut hvem det er som ikke duger i faget sitt her i landet, jeg kan skjelne de kloke fra de dumme! Jo denne kunsten må dere lage for meg!
    Bedragerne får mange penger med det samme for at de skulle begynne å produsere.
    De to bedragerne fikk et stort budsjett å benytte seg av, men de brukte pengene på seg selv mens materialet for selve utstillingen fant de søppeldunken utenfor galleriet.
    Rett som det var forlangte mer penger, men puttet det i sin egen lomme, og så arbeidet de videre med søppelet til langt ut på natten.
    Kunstsamlerens trofaste kompanjong ble sendt for å se hvordan det gikk med bedragerne. Han kommer inn i atelieret der de to arbeider med søppelet. “Gud å bevare meg!” tenkte den kompanjongen og spilte øynene opp, “jeg kan jo ikke se noen ting!” Men det sa han ikke.
    De to bedragerne ba ham komme nærmere og spurte om det ikke var et vakkert verk og nydelige farver. Såa pekte de på den store haugen med søppel, og kompanjongen fortsatte med å spile øynene opp, men han kunne ikke tro det han så, for det var jo stygt. “Å, Herregud!” tenkte han. “Kan det virkelig tenkes at jeg er dum? Det har jeg aldri trodd, og det må ikke noen få vite! Duger jeg kanskje ikke i mitt embete? Nei, det går ikke an at jeg forteller at jeg ikke liker kunsten!>>
    “Nå, De sier ikke noe om det?” sa den ene bedrageren.
    “Å, det er nydelig! Aldeles herlig er det!” sa den gamle ministeren og kikket gjennom brillene. “For et mønster, og for noen farger! – Ja, jeg skal si til Kunstsamleren at jeg liker det veldig godt!”
    «Nå ja, det gleder oss,” sa de to bedragerne, og så forklarte de kompanjongen om konseptet rundt søppelet og hvor mektig visuelt det ville bli når mugget vokser seg til.
    Den gamle kompanjongen hørte godt etter så han kunne fortelle det samme når han kom hjem til keiseren, og det gjorde han.
    Snart sendte kunstsamleren en annen flink kompanjong i vei for å se hvordan det gikk med kunsten og om det snart var ferdig.
    Det gikk med ham som med den forrige, han klødde seg i hodet og prøvde å være så åpen han overhode var i stand til, men han klarte ikke så se hvordan dette kunne anses som kunst.
    Ja, er det ikke et vakkert stykke kunst?» sa de to bedragerne og viste og forklarte konseptet for kompanjongen.
    «Dum er jeg ikke,» tenkte mannen. «Det er altså det gode embetet mitt jeg ikke duger til? Det var da merkelig! Men det må ingen få greie på!” Og så roste han kunsten som han ikke forstod seg på, og forsikret dem om at det kom til å bli en stor suksess!

    «Ja, det er aldeles herlig!» sa han til keiseren.

    Alle menneskene i byen snakket om den nye storslåtte utstillingen som skulle åpne dagen etter og plakater og media hadde torpedert byen med store lovord.
    Og nå ville kunstsamleren se det selv før åpningen.
    Sammen med en hel flokk utvalgt, og blant dem også de to kompanjongene, dro han av sted bort til de to lure bedragerne som nå sprang rundt og så veldig opptatt ut.

    «Ja, er det ikke praktfullt!» sa de to kompanjongene. «Se her, for noen former, for noen farver og ikke minst lukten!» Og så pekte de på den stinkende søppelhaugen, for de trodde at de andre kanskje kunne skjønne seg på dette.
    “Hva for noe?” tenkte keiseren, “jeg skjønner ingenting!” Det er da forferdelig! Er jeg dum? Duger jeg ikke til å være kunstsamler? Dette var det skrekkeligste som kunne hendt meg!

    «Ja, det er meget vakkert!» sa han.
    «Det tiltaler meg meget!» Han nikket tilfreds og betraktet den muggete haugen. Han ville ikke si
    at han ikke kunne se noe.
    Hele følget av journalister og andre kulturpersonligheter han hadde med seg, så og så, men fikk ikke noe mer utav det enn alle de andre. Men de sa akkurat som kunstsamleren: « Ja, det er meget spennende, så mektig og nytenkende!»
    «Det er praktfullt, mektig, et frisk pust til kunstscenen!» gikk det fra munn til munn, og
    de var så inderlig fornøyde med det, alle sammen.

    Åpningsdagen på galleriet kom og folk stod i lange køer utenfor for å komme inn for å se den store kunsten av de to bedragerne.
    Dørene åpnet og folk kjemper om å være først, lokalet fyller seg opp og folk står der med velkomstdrinken i hand og stirrer.. Samtalene begynner å svirre:
    «Veldig kjølig»
    «den inviterer oss ikke til å delta.. veldig kjølig ja»
    «den beskriver samtidens kulde, den avstand vi har til hverandre»
    «for en råskap… intenst altså.. jeg føler det i margen»
    «et samfunn som råtner, så utrolig mektig»
    En stemme bryter igjennom folkemengden : «Men det er jo bare søppel!» sa et lite barn.
    «Å, Herregud, hør på den uskyldiges røst!» sa faren, og den ene hvisket til den andre hva det lille barnet hadde sagt:
    «Det er jo bare søppel, er det et lite barn som sier, det er jo bare skrot!»
    «Dette er jo bare en haug med stinkende søppel!» roper til slutt hele folket. Og det grøsset i kunstsamleren, for han syntes de hadde rett, men han tenkte som så: «Nå må jeg holde ut gjennom hele åpningsperioden!» Og så førte han seg enda stoltere, kjøpte spalter i kunstmagasin og kulturblad, og galleriet fortsatte å være full av søppel.

  3. Innlegg fra Mona Gjøvik

    Ja, denne husker jeg at det var kjedelig og uinteressant

  4. Innlegg fra Thomas Fagersand

    K J E D E L I G

  5. Innlegg fra Niklas Wikegård.

    Let´s bring her down? Är det vad du försöker säga? Så fuck off mikroskopiska myror bor på ett rostat bröd.

  6. Innlegg fra Marky Mark

    YEAAAAA BOOOYYYYY

  7. Innlegg fra Thomas Fagersand

    Utstillingen på Bergen Kunsthall var også kjedelig…

  8. Innlegg fra Niklas Wikegård.

    Orättvis, motbjudande och helt irrelevant kritik.

  9. Innlegg fra Nila Seb

    En text med riktigt krut i, det ända jag undrar över är varför Milou Allerholm aldrig lyckades skriva något liknande i DN, har det omedvetet att göra med en svensks relation till Norge och norrmän eller var det DN som satte stopp för alltför vågade recensioner.

  10. Innlegg fra Sanna Oleson

    En underbart välskriven text kanske lever svensk konstkritik ändå? Vad har den där curatorn lyckats med de senaste utställningarna har alla varit ytliga och i behov av eftertanke.
    Sanna

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!