Malmö brinner. En utställning om revolt, drömmar och passioner, 1968–1988.

Moderna Museet Malmö, Malmö
22. april - 10. september 2017
Kritikk 24.04.17

Elden i hjärtat

Paulina Hårleman, ur adu lugna ner daj tösabid, 2017.

Malmö brinner låter som en rubrik i nyhetsflödet som pekar på alla de bilbränder som hemsöker staden, inte minst i källargaragen i utsatta områden. I själva verket skildrar utställningen eldarna som brann i unga konstnärers hjärtan för att åstadkomma en förändring av en stelbent, enögd, trist och kommunalgrå stad ur ett underjordiskt källarperspektiv.

Bakom utställningen står konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård. De har tidigare producerat projekt tillsammans och kompletterar varandras kompetenser och personligheter på ett suveränt sätt. Malmö brinner ger en bild av stadens konst- och kulturliv mellan 1968 och 1988, men inte genom att ta ett helhetsgrepp på perioden. Utställningen är istället djupt subjektiv och tar avstamp i curatorernas personliga bekantskapskrets vid den aktuella tiden. Resultatet är en tidsresa i de egna upplevelsernas landskap samtidigt som den är en redovisning av en stad i förvandling.

Alla Friis, Konst och politik, okänt årtal.

Politik, plakat & punk

Periodens bortre gräns utgörs av året för revolt och protester, 1968. Majupproret i Paris slår an vibrationer runt om i världen, inte minst i Malmös Folkfestprojekt. Ett alternativ till den borgerliga finkulturen börjar ta form. Subkulturens betydelse för stadens utveckling gör sig påtagligt gällande. Proggen och punken prunkar. Slutåret, 1988, markerar postmodernismens intåg. Modernismen såg som en återvändsgränd och nya vägar i återvinningens anda formulerades. Året därpå rivs fysiska murar och världen går politiskt in i en ny fas.

Utställningen visas på museets övervåning, och i trappan möts man av ett verk av poeten Per Linde, vars dikt «Malmö» har tonsatts av Technicolor Poets. Nu inser man att utställningen är en intermedial mix av olika kulturella genrer. Curatorerna har undvikit de konstnärskap som dominerade under perioden. Ambitionen är istället att överraska. Besökaren ska i bästa fall rysa av välbehag inför hemsökelser ur det förflutna. Det utesluter inte att flera verk har producerats för den här utställningen. Politik, plakat och punk är utställningens tre P´n.

Ett monument över vår tid

I ett av rummen slår Allan Friis an tonen med sina effektiva angrepp mot kapitalet och konsten som värdebärande investeringar. Affischer är också Pepe Viñoles verktyg som han här återanvänder som dansande figurer på en lina. Folkfesten i Malmö drevs fram av bland andra Lasse Hejll. Som affischkonstnär och fotograf spelade han stor roll under tio års folkfestande. Hans bidrag är centrala i utställningen. Ingen framtidstro utan drömmar. Annika Wide tar plats i rummet med objekt och måleri i surrealistisk anda som fint balanserar upp de andras mera slagkraftiga plakatverk, medan Elisa Halvegårds sagolika små grafiska blad och skulpturer påminner om att det inte alltid är de stora gesterna som berör oss mest.

Elisa Halvegård, Man dör inte av olycklig kärlek nuförtiden, 1974.

Jacques Zadigs installation Muren från 1968–1976 är placerad centralt i ett eget dunkelt rum och framstår som utställningens mest centrala verk. Den transparenta muren ljuder, strålar och markerar makt. Övervakande och manipulerande höjer den sig över den lilla människan. Den som skulle drista sig att klättra över muren blir förmodligen handgripligen tillbakavisad till sitt råtthål. Zadigs installation är ett fantastiskt monument över vår tid och blir nog tyvärr aldrig inaktuell. Verket är interaktivt i den meningen att fotoceller registrerar rörelser i rummet och aktiverar olika funktioner. Makt utövas ju faktiskt av oss människor!

Punkens paradoxer

I ett annat rum medverkar Ola Åstrand själv med det fotobaserade verket Gettot som skildrar hans upplevelser under 1970–80-talen i det område av Malmö som kallades för gettot. Det är en resa tillbaka till ett tillstånd som aldrig kan återskapas. Samtidigt saknar jag tecknaren/målaren Ola Åstrand i utställningen. I samma rum dominerar textila verk av Pernilla Frykholm som kopplar samman dåtid med nutid i kroppsliga uttryck och förkortar steget från punk till hiphop. Frykholm samarbetade under en tid med Maria Tomczak, vars verk belyser punkens revolt mot utseendefixeringen genom klippdockor som betraktaren kan interagera med. Samtidigt visar hon på det paradoxala i att även punken var högst utseendemedveten.

Installationsvy från Malmö brinner. Foto: Helene Toresdotter.

Pionjären inom svensk konceptkonst, Leif Eriksson, tar plats med sedvanlig pondus och intelligens. Hans verk genljuder över hela utställningen trots att hans viktigaste arbete här har titeln Tala är silver tiga är guld. Eriksson är speciell i svenskt konstliv med sin idébaserade praktik och är den som avviker mest ifrån curatorernas huvudfåra. Han vill förändra konsten snarare än staden.

Ett kärt återseende

Stina Ebers har saknats länge i konstlivet och återseendet av hennes intagande verk från 1980-talet är därför desto kärare. Hennes skulpturer som omvandlar strikta formella vardagsföremål till hudnära, levande och sårbara individer är väldigt starka. Hon kan konsten att låta sina skulpturer ta in ett rum med stor självklarhet. Verkligheten gör sig gällande i Paulina Hårlemans foton från svunna tiders postpunk. Här levereras utlevelsefulla poser och gester av kända och okända kulturprofiler. Christian Cavallins foton från olika punkscener i Malmö och London placerar betraktaren mitt i utlevelsen. Magin från scenen minglas med publikens extas. Man blir deltagen!

Art Bomba, teateraffisch, okänt årtal.

Club Trocadero öppnade 1979 och blev genom sitt queerkoncept en betydelsefull träffpunkt för kreativa människor. Hand i hand med punken blev Trocadero en stark motkraft till stadens grå tristess. Abelardo Gonzalez var arkitekten bakom klubbens succé och betydelse för en förändrad skimrande stad. I utställningens innersta rum får vi en insyn i denna epok genom en video placerad mot en typisk zebramönstrade fond.

Allt är möjligt!

Tvärs över i samma rum reser sig en mäktig vägg, överbelastad med föremål och konstverk iscensatt av Åke Dahlbom, även känd som Art Bomba. Generöst breder han ut sin livsfris i en golgatavandring kallad Funeralism. Ett litet hus är uppfört mitt i rummet, en installation av Isabel Rayo Planella. Den som tittar in möter en fantastisk värld mellan saga och verklighet. Sist men inte minst knyts utställningen ihop av Lena Mattssons fina, nyproducerade videotriptyk När Hades står i blom. Här möter vi personligheter ur det sena 1980-talet – Stry Terrarie Kanarie, Carin Carlsson och Clemens Altgård – som alla var tongivande under denna tid. Punken och poesin sätter punkt!

Malmö brinner upplever jag som fragmentarisk och svårgreppbar, och är väl på så sätt en rättvis bild av den tid som skildras. Enskilda verk och konstnärskap imponerar, medan andra känns mer tveksamma. Att curatorerna själva tar stort utrymme är en utmaning i sig. Utställningen skiljer sig från Ola Åstrands tidigare projekt Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret! (2008), om svensk konst under 60-, 70- och 80-talen, genom att den rör sig i en mer privat sfär. Trots att Malmö står i fokus tror jag att de förvandlingar som skildras kan appliceras på många andra städer under samma tid. Budskapet är att allting är möjligt. Viktigast är att Malmö reste sig ur epokens eld och aska, och blev en inspirerande och hisnande stad att leva i. Let´s Do It Ourselves!

Bengt Adlers är konstnär och poet med en bakgrund som gallerist i Malmö. 1973–1987 var han utställningsansvarig på Galerie Leger, och 1988–1995 drev han Galleri Bengt Adlers, båda i Malmö.

Installationsvy från Malmö brinner med verk at Stina Ebers i förgrunden. Foto: Helene Toresdotter.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!