Stormpalatset

Angela Duran, Christoffer Paues, Jakob Staberg, Linda Jansson, Maria Svensson, Robin Spurrier, Samuel Ottosson Sander

Weld, Stockholm
15. januar - 5. februar 2011
Kritikk 04.02.11

Drömmen om det gemensamma…

Stormpalatset, helhetsbild. Maria Svenssons målning i vänster hörn. Linda Janssons lyftkran. Foto: Maria Svensson.

Stormpalatset är en kollektiv installation som vill installera ett kollektiv. Delvis sker detta i samarbetet konstnärerna emellan, delvis genom att betraktarna blir en del av den process som själva installationen vittnar om. I textmaterialet till utställningen presenteras konstnärerna främst av små statements om hur och med vilket medium de arbetar, men utan CV. Vi får ändå veta att de alla är utbildade på Kungliga konsthögskolan i Stockholm (någorlunda nyutexaminerade, tror jag), utom Jakob Staberg som jobbar på institutionen för estetik på Södertörns högskola och Robin Spurrier som är musiker. Den här knappheten på information motiveras nog av att de här inte vill framträda som sju konstnärer som gör en grupputställning, utan som ett kollektiv som gör ett enda verk tillsammans, även om det verket också består av deras individuella målningar, skulpturer, texter och musik. Dessa ska inte urskilja sig som fristående verk, utan tvärtom fungera som kristalliseringspunkter i och för det stora verket. I denna installationen, som jag tror är kollektivets första, är grundstrukturen är hämtad från en teaterscenografi från 1922, gjord av Liubov Popova till en av Vsevolod Meyerholds uppsättningar. Det här lånet kan kanske ses som en referens till folk som excellerade i konstnärliga samarbeten inom ett samhälle som just stod i begrepp att skapa ett nytt kollektiv. Stormpalatset är också «en dröm om det gemensamma i en kultur baserad på individer», som de skriver i utställningstexten. Man måste nog säga att de rent sinnligt har lyckats integrera sina olika konstarter så väl att de gör ett enhetligt intryck. Ett lite drömskt intryck.

Stormpalatset, helhetsbild. Foto: Maria Svensson.

Popovas eleganta struktur kan fortfarande anas i Stormpalatset, men ser nu av någon anledning övervuxen ut, eller tagen i anspråk av nytt och främmande liv. De öppna sidorna är alla täckta. En av väggarna består av Maria Svenssons stora, nonfigurativa och uttrycksfulla målning på transparent material. Det verket lyckas otroligt väl med att både vara bild och vägg, enskilt verk och integrerad del i installationen. Visuellt finns en affinitiet till Angela Durans videor, spridda över stora delar av installationen; i dem integreras still- och rörliga bilder i varandra, omvandlas och går vidare till nya bilder. Såväl måleriet som videorna har någonting organiskt över sig, och de senare leder tankarna till metabolism. De enskilda verken tycks kretsa kring tankar om tillblivelse, och med den förgänglighet och nedbrytande processer. Det första verket betraktaren möter är också en målning i surrealistisk stil av Christoffer Paues, där en hand ser ut att teckna en gest av att stoppa någonting i mun – en införlivande gest som jag föreställer mig uttrycka hela installationens vilja. Alla de här verken ser man från utsidan, men med känslan av att de är bilder av insidan. Framförallt får man en känsla av att allt här handlar om installationen själv, och av att samarbetet gärna vill ta sig själv som tema.

Stormpalatset. Samuel Ottosson Sanders moln och måne. Angela Durans projektion. Foto: Maria Svensson.

Installationen försöker främst införliva publiken (vara «en plats för händelser» som de säger) i sin process genom att fungera som en miljö, dvs. en omgivning som ständigt påverkar en från alla håll. Insidan av den är ganska lik utsidan, fast med fler videor och målningar. Verken finns runt om en, och eftersom installationen har flera etager finns verken också ovanför och under betraktaren. Uppenbarligen är verken inte avsedda att tittas på: i en trång passage rullar en film nedanför knäna på en; under ett upphöjt golv hänger en målning, osv. Dessvärre funkar det inte att titta närmare på de verk man ser väl i det innersta rummet, för de rörliga bilderna är visuellt så mycket mer påträngande än målningarna (som också är känsligare för belysning och betraktarens avstånd) att de kör över dem. Det enda sättet att påverkas av de enskilda verken såsom delar av en helhet är paradoxalt nog att – inte riktigt titta alls. Man ska gå runt därinne med öppna ögon, men inte titta på något speciellt. Jag ser det som ett misslyckande. Dessvärre stötte jag inte på någon annan människa där under mina två besök – utom en, som bara ville ha reda på vilken konstnär som hade gjort vad i rummet –  så jag vet inte hur möten där skulle te sig. Kanske skulle den ha funkat, installationen. Stormpalatset bjöd också in till andra evenemang inom utställningens ramar, som för att förlänga samarbetet. Jag hörde ett föredrag, och då var vi nog drygt tio personer där, men alla på stolar framför den talande, så att inga direkta möten skedde – det var som att lyssna på ett föredrag på ett lärosäte. Kanske borde man ha suttit på olika platser inuti själva installationen istället…

Stormpalatset. Stillebenlandskap av Christoffer Paues. Foto: Maria Svensson.

Vad den här drömmen om det gemensamma går ut på förblir mig alltså oklart. Av utställningstexten får man intrycket av att konstnärernas stora utmaning har legat i själva samarbetsformen och i att få de olika konstarterna att fungera som en enhet, ge dem något gemensamt. Det är lite tunt, tycker jag. Framförallt det senare problemet löses ju rent praktiskt med snart sagt varje curerad grupputställning, och teoretiskt är det i vår post-mediala tid nog svårare att förstå tanken på mediespecificitet, som deras problem förutsätter, än att lösa det. Deras problemställning i termer av konstarter känns alltså inaktuellt, samtidigt som strävan efter det gemensammas kultur är högeligen aktuell. Jag är rädd att det förra lade helt schimära hinder i vägen för arbetet med det senare. Lyckligtvis hörde jag att arbetet med Stormpalatset kanske skulle återupptas på annan plats. Jag hoppas gruppen då går in i det hela med större naivitet, med mindre självreflexion  och bara pang på försöker förverkliga sin dröm.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!