For Example: Dix-Huit Leçons Sur La Société Industrielle (Revision 10)

Christopher Williams

Bergen Kunsthall, Bergen
15. januar - 21. februar 2010
Kritikk 25.01.10

Direkte og stumt “ kravløst og krevende

Titeln på Christopher Williams’ utställning uttalar ett pedagogiskt syfte och en prövande, tentativ hållning som definierar utställningen som en oavslutad process. Bilderna rymmer så på förhand en potential att bli något annat. De är just «exempel» – men exempel på vad?


Den amerikanske fotografen och konceptkonstnären Christopher Williams introduceras för en nordisk publik på Bergen Kunsthall, detta med den tionde i raden av revisioner på det projekt som upptagit Williams sen 2005: «Till exempel: arton lektioner om det industriella samhället (revision 10).» Titeln uttalar ett pedagogiskt syfte och en metod av omtagningar – en prövande, tentativ hållning som definierar utställningen som en oavslutad process, en tillfällig konstellation. Bilderna rymmer så på förhand en potential att bli något annat. De är just «exempel» – men exempel på vad?

Det första man slås av är hur lite bilderna avslöjar. Eller snarare, att de omedelbart tycks avslöja allt, utan motstånd. De framstår som utmanande just genom deras konsekventa omedelbarhet: på en gång direkta och stumma, kravlösa och krävande. Låt oss således börja med ytan. Fotografierna går att kategorisera inom tre genrer: porträtt, landskap och stilleben. De är minutiöst arrangerade i en stil approprierad från reklam- och industrifotografi med klara rena färger, isolerade objekt och skarpt fokus. De omständliga titlarna ger ett överflöd av information, en uppräkning av i sig till synes irrelevant teknisk data, såväl av det avbildade objektet som av fotografiet själv, alltid med datum och plats angivet. Bilderna är på så sätt kongeniala med sitt ämne – bild och objekt sammanfaller.

Untitled (Study in Yellow/ Berlin) / Dirk Sharper Studio, Berlin, / June 21st, 2007 / (No. 1) / 2008. Med tillatelse av kunstneren, Galerie Gisela Capitain, Köln og David Zwirner, New York

Utställningen inleds med en triptyk av en sovjetisk kopia av en Hasselblad kamera. Lika uppenbart självreflexiv är den återkommande färgkartan med texten «Kodak Three-Point Reflection Guide (© 1968)» som etablerar en associativ länk genom utställningen. En handduk virad runt huvudet på en leende model, en fraktlåda från Deutsche Post, pappersklämmorna som fästs på en BH, en bukett i en blomsterhandel, en pyramid av majskolvar – alla uppvisar de Kodaks karaktäristiskt gula färgvalör. Vidare avbildar en tredjedel av fotografierna just kameror, två av dem i genomskärning där vi kan studera apparaturens anatomi. «Dela ett föremål i två delar och det blir en model. En model är en representation av ett system.» Så skriver Williams i sin pressrelease och förtydligar därmed bildernas status som just exempel på, eller modeller av, det industriella samhället.

Låt oss fortsätta med en annan typ av model: en anonym kvinna sittande med ryggen vänd mot kameran och med ansiktet dolt bakom armen. Hon är iklädd genomskinliga underkäder, vända ut och in vilket avslöjar plaggens sömmar, material och design. Denna genomskinlighet står i en intressant förbindelse till en bild som påfallande avviker från de övriga. Objektet är här en manet, ett motiv som ej tillåter något på förhand givet arrangemang. Kompositionen är tillfällig, bilden mjuk, oskarp, esoterisk, i grynigt svartvitt som antyder en gåtfull anatomi. Men manetens transparens är samtidigt ett töcken. Tillsammans tematiserar så dessa bilder det genomskinlighetsideal som präglar utställningen. Spåret leder vidare till ett annat återkommande element i bilderna. Vad som först ser ut som en ren abstraktion med breda gröna och vita ränder visar sig vara en sliten takpanel med spruckna kanter. En fot i färd att trä på en strumpa avslöjar vid närmare påseende ett skavsår ovanför hälen. Gång på gång upptäcker man sådana trasigheter i objektens vävnad. I de fallna höstlöven framför en blomsterhandel i Cologne, eller i leverfläckarna och de smutsig fotsulorna på den sittande modellen, smyger sig ett förgängelsetema in. Ur dessa detaljer framträder ett latent motstånd som bryter mot bildens transparens.

Oversiktsbilde, Christopher Williams, Bergen Kunsthall 2010. Med tillatelse av kunstneren, Galerie Gisela Capitain, Köln og David Zwirner, New York. Foto: Thor Brødreskift

Det kan tyckas överraskande att den avslutande essän i utställningskatalogen refererar till Williams som en historieberättare, för vad är det i så fall för berättelse som bilderna förmedlar? I sitt framträdande i samband med vernisagen gav Williams själv en rad ledtrådar om dessa samband. Publiken fick till exempel veta att den sovjetiska Hasselblad-kopian tillverkades i en fabrik som spelat en nyckelroll i den ryska revolutionen. Som kommentar till en diptyk med Michelin-däck nämnde Williams att 75% av gummit som användes på Paris gator 1968 var producerat i Vietnam. Vidare att han i jakt på en model återanvänt samma casting-annons som Jacques Tati när han sökte den kvinnliga huvudrollen till Playtime (1967). Tillsammans frammanar dessa till synes disparata fakta en historisk fond av efterkrigstid, kalla kriget och 68-rörelsen. Därmed återförs de avkontextualiserade objekten till de sociala processer som producerat dem – den till synes friktionsfria alliansen mellan revolutionär proteströrelse och industrialiserad konsumptionskultur. Men detta är en tolkningsram som tillförs utifrån, den framträder ej ur mötet med bilderna. Genom detta glapp mellan intention och kommunikation tycks så Williams medvetet eftersträva ett avstånd snarare än en förbindelse.

For Example kan beskrivas som ett arkeologiskt projekt, ett upprättande av vad John Kelsey i sitt bidrag till katalogen kallar för ett «instabilt arkiv.» Bildernas föränderliga betydelse innebär att de balanserar mellan självreflexiv gest och interna referenser å ena sidan, och en heuristisk kraft och apparatur-kritik å den andra. I analogi med hur Williams i sin metod och estetik avsäger sig individuellt upphovsmannaskap reser bilderna frågor kring hur automatiserade instrument och produkter i sin tur automatiserar oss som användare och konsumenter; hur objekten på förhand instruerar oss; hur apparaturen föregår och förutbestämmer sin tillämpning. Det är just dessa symbiotiska relationer – mellan fototeknologi, konsumption och industrialisering – som Williams bilder luckrar upp genom sina diskreta självmotsägelser.

Ingressbilde: Kodak Three Point Reflection Guide, / © 1968 Eastman Kodak Company, 1968. / (Corn). Med tillatelse av kunstneren, Galerie Gisela Capitain, Köln og David Zwirner, New York.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!