Oto Gillen

Oto Gillen

MEGA Foundation, Stockholm
19. november - 11. desember 2016
Kritikk 23.11.16

Det oförargliga som form

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation. Alla bilder är från Gillens serie New York, dokumentation har tillhandahållits av MEGA Foundation.

Kan det oförargliga vara en kvalitet? Kan man ge form åt det? Kanske, om man som den amerikanske konstnären Oto Gillen gör en långsam projektion av foton där New Yorks nattliga silhuett, sedd från gatunivå, gång på gång följs av två detaljbilder på marknivå, t ex. en isolerad del av en växt eller av någonting på trottoaren. Kompositionerna är snygga och ganska enahanda. När en byggnad är centralmotivet låter fotografen ofta den högra kanten av bilden, hela vägen nerifrån och upp, täckas av den intilliggande byggnaden som av en bård. Närbilderna isolerar genom stor skärpa de ofta svåridentifierade motiven från bakgrunden som görs diffus, mjuk och lite snällt abstrakt genom oskärpa. Natten, regnet och gatlyktorna är legio. Någon i publiken beskrev det som en coffetable book projicerad på väggen i en lagerlokal. Jo, så är den, utställningen.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Ändå rör det sig inte om något exklusivt intresse för motiven. Man ser bilderna som om de visades på ett socialt medium, nämligen som ett sätt att tala om var någon befinner sig. Det är inte bara de färska fiskarna som är av intresse, utan framför allt att fotografen nu är i fiskaffären. En hyfsat sysslolös flanör men utan folkmassa, tänker man, inte utan avund. En viss inlevelse i Gillens vandringar får man också av att varje foto dröjer kvar i ungefär 40 sekunder, vilket känns väl tilltaget för motiven, antagligen ungefär så lång tid som det tog att ta upp kameran. Efter 15 sekunder vill man gå vidare. Eftersom man tvingas stå och se det hela under 40 minuter blir man medveten om sina ben och dess rörelse på stället.

Det hela lämnar en behagligt oberörd, ungefär som när man tittar ut genom ett tågfönster. Jag kommer att tänka på Duchamps idéer om estetisk likgiltighet och verk med en «infratunn» påverkan på betraktaren, en minimal skillnad mellan innan och efter verket. Sensibiliteten bakom bilderna är också en readymade, den gillar samma saker som uppskattas på en förberedande utbildning i fotografi. Banalt, men inte upprörande utan tvärtom nice på ett samtida sätt. Bilderna säger inget speciellt, och gör inte heller något direkt motstånd. När man gläds så är det på samma sätt som åt en i vardagen oväntad komfort, typ en skön hissmusik.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Gillen skriver att det är bilder från «a forlorn metropolis from the beginning of the year 2016», och visst kan man koppla hans skiktning av motiven mellan högt och lågt belägna fenomen till Fritz Langs porträtt av social skiktning i Metropolis (1927): samhällets övre skikt högt upp och arbetarna nere på marken och under jord. Men jag tvivlar på att det skulle ge något. Kanske ska vi istället tänka att det är så här den verkliga dystopins estetik ser ut idag? En komfortsestetik som förklarar vårt beteende, t ex att vi accepterar fullskalig övervakning av de företag som levererar den bekvämaste teknologin?

Även platsen för utställningen bidrar till upplevelsen. MEGA Foundation är ett nytt oberoende ställe, drivet av på hemsidan icke namngivna personer, beläget i en del av Stockholm som jag sällan besökt (Solna strand, ett före detta industriområde). Det är skönt att vara så lost som jag är i tittandet på det här. Kommer jag ha glömt de här bilderna om fyra dagar? Möjligt. Kommer jag om 6 år någon gång undra vad det var jag såg här? Lika möjligt. Är det såna här konsttillställningar vi behöver när fascismen tar över världen? Jag vet inte, men det är inte omöjligt det heller. Man önskar sig givetvis oändligt mycket mer av livet och konsten när man går därifrån, men är ändå inte frustrerad. Och jag kan inte avgöra om just det är en början, eller om det är slutet.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Oto Gillen, installationsvy från MEGA Foundation.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!