Casino

Damían Ortega

Malmö Konsthall, Malmö
21. mai - 25. september 2016
Kritikk Artikkel på Engelsk|02.06.16

Bubbelkonst

Damían Ortega, Cosmic Thing, 2012. Foto: Helene Toresdotter.

Damían Ortega, Cosmic Thing, 2012. Foto: Helene Toresdotter.

Casino, den mexikanska konstnären Damián Ortegas första separatutställning i Norden, utgår från en översiktsutställning av konstnärens verk på Pirelli HangarBicocca förra året. Detta är det andra samarbetet under lika många år mellan Malmö Konsthall och den Milanobaserade institutionen. Det första var en stor retrospektiv med den amerikanska konstnären Joan Jonas på konsthallen vintern 2015. Casino är curaterad av Vicente Todolí – tidigare chef på Tate Modern och numer konstnärlig ledare på HangarBicocca – och är den första utställningen som genomförs under tillförordnade enhetschefen Mats Fastrup, i väntan på den omtvistade chefen Diana Baldons avgång i slutet av månaden.

Utställningen som kasino är ett rätt tröttsamt grepp. Att peka på konstinstitutionen som en plats för risktagande – eller, mer specifikt, som en plats för finansspekulationer, rovlystna ekonomiska praktiker, symboliskt värde och spektakel – har något bedrägligt över sig, i synnerhet när konstnären representeras av mäktiga aktörer inom konstvärlden, som Kurimanzutto och Gladstone Gallery. Det kommer inte som någon överraskning att en institution som finansieras av däcktillverkaren Pirelli sponsrar en konstnär vars mest erkända verk till stor del utgår från bilar.

Damían Ortega, Pico cansado, 1997. Foto: Helene Toresdotter.

Damían Ortega, Pico cansado, 1997. Foto: Helene Toresdotter.

Utställda under plexiglas på podium för tankarna till arbetsytor i en verkstad, framstår Ortegas mer lågmälda experiment med vardagliga material som tortillabröd och gummiband snarare som en övning i att omvandla ordinära objekt till föremål för god investering, än en undersökning av vardagslivets estetik. Detta är delvis en olycklig följd av att de mer uppseendeväckande verken har installerats strax intill, däribland Hollow/Stuffed: Market Law (2012), en ubåt tillverkad av plastpåsar som hänger ned från taket och läcker salt, samt Controller of the Universe (2007), en «explosion» av funna verktyg, även de svävande i luften. Relationerna i rummet ger ett klumpigt intryck, som förvärras av en serie affischer placerade runtom i galleriet – en «visuell essä» som syftar till att komplettera utställningen. Det är som om installationsteamet har instruerats att fylla rummen med så många verk som möjligt. I sin helhet påminner presentationen mest om ett showroom; detta är bubbelskulptur. 

Faktiskt ter sig de flesta verken i utställningen fundamentalt daterade. Till och med konstnärens välkända Beetle Trilogy (2002–2005) – där han bokstavligen dekonstruerade en ikonisk Volkswagen-bubbla, samt jordfäste en bil nära den tyska biltillverkarens fabrik i Puebla – känns missriktat efter företagets utsläppsskandal, vars konsekvenser fortfarande ger sig till känna för de mexikanska fabriksarbetarna. Även om några av Ortegas tidiga verk, som Tired Pickaxe (1997), kan läsas som ett hommage till personer för vilka kroppsarbete fortfarande utgör en del av vardagens slitsamma verklighet, så pekar verkens sammanställning i rummet inte mot arbetarklassen utan mot en oproblematiserad machismo. Beakta utställningens mest framträdande material: betong, tegel, verktyg och bilar; här finns till och med en portion heavy metal. Detta är anmärkningsvärt tondövt i en nordisk kontext. 

Damían Ortega, Casino (installationsvy), Malmö Konsthall 2016.Foto: Helene Toresdotter.

Damían Ortega, Casino (installationsvy), Malmö Konsthall 2016. Foto: Helene Toresdotter.

På annat håll i Konsthallen finns Nine Types of Terrain (2007), en installation omfattande nio projektioner av 16-millimetersfilm där tegelstenar, arrangerade efter taktiska formationer beskrivna i Sun-Tzus Krigskonsten, välts omkull i en kedjereaktion av orsak och verkan. Filmerna utspelar sig mot bakgrund av den med bråte beströdda «dödens zon» som förr flankerade Berlinmuren, och påminner på en gång om Robert Smithons Hotel Palenque (1969–72) och The Way Things Go (1982) av Fischli und Weiss, fast mindre rigoröst genomförd och med mindre fantasi.

Kort sagt är Casino en readymade som har pressats in i Klas Anshelms konsthallsarkitektur, en utfyllnad i det mellanrum som uppstått vid ett ledarskapsbyte. Ortega – en framstående internationell konstnär som tillsammans med Gabriel Orozco och Francis Alÿs har varit en del av de senaste decenniernas vitalisering av den mexikanska konsten – hade förtjänat en djupare, mer nyanserad behandling. Besökare som inte känner till hans arbete får endast en ytlig introduktion; de som redan är bekanta med konstnärskapet förmedlas knappast några nya insikter.

Mest oroande är dock implikationerna av en utställning som Casino i förhållande till Malmö Konsthalls framtid. Utställningen bär spår av det populistiska, allmänkulturella angreppssätt som i dag tränger sig på flera institutioner för samtidskonst – däribland Lunds konsthall, en annan framstående offentlig institution i regionen som under de senaste månaderna har hotats att rekonstrueras som ett «kulturhus». Vad gäller Malmö Konsthall skulle en inriktning på konst som massunderhållning, göra det nära nog omöjligt att upprätthålla en meningsfull, kritisk dialog med stadens mångsidiga konstnärsscen, liksom med ett samtida internationellt konstsammanhang. För att parafrasera Christopher Knight, konstkritiker för LA Times: konst är inte till för alla, men för vem som helst – och det är helt olika saker. 

Även om Baldons utställningsprogram ibland var alltför diskurstyngt så krävde det alltid mycket av publiken, som varken underskattades eller ströks medhårs. Även ogenomtänkta val – katastrofala, enligt vissa – som att visa Institutets «tiggarperformance», där ett romskt par «ställdes ut» när de bad om pengar inne i konsthallen, var ett försök att ge sig i kast med sociala och politiska utmaningar i Öresundsregionen och Europa i stort. I en stad där nära hälften av invånarna har utländsk bakgrund framstår Baldons ambition att ta in en mångfald röster, samt överbrygga avståndet mellan det lokala och internationella, alltjämt som berömvärd. Hennes tid som chef vittnar om just den typ av risktagande som Ortegas utställning saknar. Det är sant som det sägs: det mest desorienterande med kasinon är att de saknar klockor. Du kan inte avgöra hur lång tid det har gått, eller hur länge du har spelat. 

Damían Ortega, Casino (installationsvy), Malmö Konsthall 2016. Foto: Helene Toresdotter.

Damían Ortega, Casino (installationsvy), Malmö Konsthall 2016. Foto: Helene Toresdotter.

Översättning: Patrik Haggren.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!