As the Crow Flies

Heli Rekula

EMMA Esbo moderna konstmuseum, Esbo
4. oktober - 17. desember 2017
Kritikk Artikkel på Engelsk|15.11.17

Beröringen av historiska fragment

Heli Rekula, As the Crow Flies, 2017. Foto: Toivo Himanen, 1928.

Den franska filosofen och konsthistorikern Hubert Damisch hävdade en gång att fotografin helt hade missförståtts och att dess utmärkande drag i själva verket var fördröjning – intervallet mellan kameraslutarens öppnande och framkallandet av filmen. Den fotografiska fördröjningen har kommit att krympa allt mer med det digitala fotografiets inträde. Inte desto mindre finns det någonting fascinerande med Damischs tanke: vad händer om fotografin inte definieras som dokumentär, men situeras i skedet då varken motiv eller bild existerar?

I utställningen As the Crow Flies på EMMA – Esbo moderna konstmuseum, undersöker Heli Rekula flera slags foto- och arkivintervaller, eller fördröjningar. Diverse funna föremål som diabilder av solförmörkelser som använts i undervisningssyfte på 1910-talet, och bildutskrifter från konstnärens farfars filmarkiv, påminner besökaren om att fotografiet också är ett memento mori. Det förflutna i dessa fotografier tillhör tveklöst ett främmande land, svårtillgängligt och fjärran. Det är också i konkret mening främmande: de platser som skildras i fotografierna inkluderades i Sovjetunionen med fredsavtalet 1945, och tillhör nu Ryssland. Det Karelska näset där dessa städer fanns utgör i sig ett intervall – eller en fördröjning – i så måẗto att marken både delar och förbinder två vatten och två kulturer.

Heli Rekula, As the Crow Flies, 2017. Bergen gamle postvej.

Bilderna som visar Karelen på 1930-talet utgör den centrala delen av As the Crow Flies, en utställning som fortsätter Rekulas nästan trettioåriga undersökning av fotografiets medium. Den här gången har konstnären ägnat sig åt att undersöka och återskapa postrutten mellan Bergen i Norge och Sankt Petersburg i Ryssland. Denna geografiska resa – som nödvändigtvis går över Karelen – transponeras på en resa i tiden, till dessa platser på 1930- och 40-talet.

Fakta om den historiska postrutten ledde först Rekula till att undersöka dess spår nära Bergen. Inte långt från staden på Norges västkust fann hon den forna ruttens spöklika närvaro i landskapet, i form av stigar inskrivna i berget genom hundratals år av posttransport från Atlanten till Stilla havet. Resultatet är en serie vackert dokumenterade vyer i svartvitt såväl som färg, utställda som både fotografier och fotogravyrer. Valet av fotogravyrens tidsödande och kvasiföråldrade metod för dessa specifika bilder betonar konstnärens intresse för ljuset och tiden och deras effekter. Genom att fördröja framkallningsprocessen för dessa bilder fås de att vittna om tidslighet som en av utställningens viktigaste frågor.

Utställningens andra del består av fotoalbum och brevutdrag från Rekulas familjearkiv från 1930-talet, då hennes familj levde på Karelen. Materialen har placerats i en gammaldags utställningsmonter för att imitera ett slags lokalmuseumframställning av historia. Kopior ur fotoalbumen och ur farfaderns samling med fotonegativ har förstorats på ett nästan monumentalt sätt och placerats på galleriväggarna. Bland dessa finns fotokollage såsom diptyken med en bild på en soldat som spanar på landskapet från en kulle jämte en förstorad bild på en solförmörkelse. Jag undrar om denna oväntade sidoställning är menad att peka på fotografins förmåga att registrera och dokumentera frånvaron av ljus. Eller är det en symbolisk betraktelse över krigets mörker som då närmade sig?

Heli Rekula, As the Crow Flies, 2017, installationsvy. Foto: Ari Karttunen / EMMA.

Likt brev eller vykort cirkulerar bilder över hela världen, ständigt i rörelse, med föränderliga och växlande meddelanden. Aby Warburg hävdade att bilder kunde laddas med känslor och affekt; bilder var för honom en Pathosformel – former som bär trauman över tidsliga avgrunder. På ytan verkar As the Crow Flies knappast beröra traumatiska minnen, men kanske blir dessa monumentala reproduktioner, fotografier med deras små revor nu förstorade, till tysta vittnen av traumatiska händelser som ägt rum mellan det fångade ögonblicket och dagens situation.

Tvetydigheten hos bilder som dessa skapar en oro hos betraktaren: byggnaderna och ruinerna som förstördes i kriget blir rastlösa monument över tvångsförflyttningarna av Kareler, ett slags eko från dagens kris för migranter. Men de belyser också andra världskriget som en svår och omdiskuterad del av den finska historien. Fotografiska meddelanden från det förflutna kräver att kontinuerligt läsas om, bli satta i nya sammanhang och tolkas på nytt för att deras historiska betydelse och samtida relevans ska bli synlig. Utställningen är ett led i återinskrivningen av de karelska migranternas berättelser i den finska historien. På sätt kan de skenbart objektivt återfotograferade ögonblicksbilderna ses att antyda ett lager av motstridiga känslor och betydelser under deras glansiga yta. För egen del känns det som om arbetet bara har börjat: det vidare politiska ramverket förblir ambivalent och skuldtyngt i ljuset den dubbla innebörden av Finlands medverkan i andra världskriget. Nationen enades för första gången sedan fasorna i den ojämna kampen mot Sovjetunionen under inbördeskriget 1918, samtidigt som den militära alliansen med Tyskland förblev ambivalent och suspekt. Kanske börjar minnesarbetet med modet att beröra och exponera historiska fragment? Det är i alla fall just vad Rekula vågat göra med den här utställningen.

Heli Rekula, As the Crow Flies, 2017, installationsvy. Foto: Ari Karttunen / EMMA.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!