Feature 01.06.04

Vem är rädd för brunt, grått och…eh, brunt?

Carnegie art award, Momentum 2004, Avgangsutstillingen SKA 2004, abstrakt ekspresjonisme, heftig maleri, Bjarne Melgaard, Håkon Bleken, Charles Manson og mye mer…

Med utgangspunkt i den siste tidens maleridebatt tar Tommy Olsson en oppdagelsesreise i maleriet fra den abstrakte ekspresjonismen, via en strippebar i Moss til Abu Ghraib-fengselet i Irak.


«De huvudsakliga besluten i målningsprocessen grundar sig på sanning, inte smak»
– Robert Motherwell

«If you dont like the news, go out and make some of your own»
– Scoop Nisker


Har man målat in sig i ett hörn kan man lika gärna sätta sig tillrätta och tänka över ett par ting medan färgen torkar. Själv har jag tänkt i över femton år nu, men ändå är färgen knappt torr på ytan ens, så kanske jag kan skriva mig ut av det. Eller i alla fall försöka lokalisera ett bindemedel som fungerar. Den första insikten en målare gör är också den som lever kvar längst i minnet; det blir fort en brun eller grå sörja av alltihop om man inte är försiktig, så jag ska gå så varsamt fram jag bara kan. Vi får se hur länge jag har tålamod till det. Jag har i alla fall bunkrat upp tobak så det räcker en stund.

Den senaste tidens debatter om samtidskonsten – främst i Morgenbladet och Klassekampen – följer grovt sett ett välbekant mönster; det är som så ofta förr en slags verbal ping-pong-match mellan dom romantiska bakåtsträvarna som tycker om porträtt och stilleben mot dom framåtskridande post-ett-eller-annat som rådiggar teori, och positionerna ger som alltid intryck av att vara gjutna i betong. Dom mest obskyra landskapsmålare dyker som vanligt upp från ingenstans på insändarsidorna för att härja om den förbannade modernismen som har förstört allt fint här i världen och pluddrar automatiskt på om kejsarens nya kläder – detta eviga missbruk av HC Andersen! – för att få se sitt namn på tryck.

Förutsägbart nog. Så långt följer debatten det vanliga mediokra standardschemat för hur offentliga debatter om bildkonst föregår i det här landet. Men det är ändå något annat som händer här. Man ska inte följa debatten med mer än ett halvt intresse för att notera att nästan alla som uttalar sig sakta och försiktigt roterar runt vad som bland många uppfattas som en akut angelägenhet; att definiera ett samtida måleri, var det befinner sig i förhållande till den fotobaserade konsten och vilka förutsättningar och inte minst relevans det har i detta vår Herres år 2004 och vidare framåt. I huvudsak i Morgenbladet har detta sagts högt och tydligt genom en artikelserie om just det samtida måleriet. Piece of cake it is not. Det är så kinkigt som det kan bli. Den gamla särnorska motsättningen mellan figurativ och nonfigurativ konst har dom senaste åren glidit över i en motsättning mellan måleriet på ena sidan, och videon, fotografiet, installationen och allt det andra på den andra sidan. Måleriet har negligerats så till de milda grader att det länge varit näst intill obefintligt i samtidskontexten; något obskurt gammaldags som hela tiden fallit utanför. Ändå kan man faktiskt nästan känna lukten av oljefärg och terpentin; måleriets efterlängtade återkomst verkar vara rätt runt hörnet. Det gör debatten nödvändig, och den har också sympatiskt nog tillåtits att hålla på ovanligt länge i offentliga medier utan att förfalla till alltför stora personangrepp.

Problemet är annars inte nytt. Måleriet har fört en ojämn kamp både mot sig själv och omvärlden dom senaste 20 åren, och det är inte första gången heller. Åsmund Thorkildsens lätt tillbakalutade konstaterande att måleriets historia är över (Morgenbladet #16, 2004) är ju inte någon direkt ny tanke. Uppriktigt sagt är det något slött över bemärkningen; det luktar härsket 80-tal om varenda bokstav. Men också den tanken är äldre än så. Det hindrar inte att det någonstans – antagligen lite varstans – sitter ett gäng ilskna 20-somethings och vägrar gå med på att historien skulle vara slut innan dom fått säga vad dom menar om saken. Och inte heller det är nytt. Ändå är det just nytt, för det är alltid nytt när det uppstår. Alltid det samma, alltid annorlunda. Konst är förresten inte nödvändigtvis någon jävla färskvara; allt jag inte sett förut är jag benägen att uppfatta som nytt, utan att det nya för den sakens skull är synonymt med kvalitet. Historien har alltid tagit slut. Initialimpulsen att påbörja den har alltid legat i våra gener.

Jag ska försöka kasta ut en del trådar här och se var dom landar; för instinktivt vet jag att historien om måleriet, eller någon annan historia, under inga omständigheter kan anses vara över så länge vår art går upprätt. (Så kan man ju naturligtvis spekulera på hur länge vi gör det, men det tänker jag inte ägna någon större uppmärksamhet här och nu.) Att envist hävda att måleriet, och för all del hela modernismen, uppnår sitt credo med den abstrakta expressionismen i mitten av 50-talet och sedan förtvinar och lägger sig att dö är lite som att säga att jazzen avlider med John Coltrane. Ja, inte bara jazzen; all musik är i det ögonblicket densamma och rör sig inte ett steg framåt mer, någonsin.

Eller kanske man kan ta ett mer närliggande exempel från musikens värld; punkrock kan väl inte ens med den godaste vilja anses vara så explosivt angelägen som musikform idag som den var 1977, men det betyder inte att historien om populärmusiken nödvändigtvis är över i ett givet ögonblick. Det betyder inte ens att historien om punkrock är över. I Kina, till exempel, är formen i högsta grad relevant; kinesiska punkband verkar på 2000-talet drivas av samma frenetiska energi och entusiasm som utmärkte engelska band för 25 år sedan. Och hur många subgenrer och korsbefruktningar har inte den musikstilen genererat sedan dess?

Och som alla konstformer muterar också måleriet och utvecklas i sin egen takt, oberoende av vilken grad av intresse omvärlden ger det. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det sedan urminnes tid är en fetish och ett kulturellt alibi för folk med mer pengar än dom strängt taget behöver. Vad ingen verkar ha klarat att formulera så här långt är just att måleriet just nu för första gången i mannaminne faktiskt är genuint uppegående av egen kraft. Men hela fältet är infekterat och fullt av fällor; det stackars måleriet som sades vara komplett irrelevant under det påstått videodominerade och konceptuella 90-talet; dom arma stafflimålarna – mobboffer under så många år – som så länge varit anakronismer i den yttersta marginalen är plötsligt i fokus. Möjligen i första hand bland köpstarka industrimagnater och en viss svensk firma, men ändå; det har länge funnits konservativa krafter inom institutionerna som närmast desperat på liv och död försökt lansera vaga begrepp som «nytt måleri» utan att det egentligen funnits någon grund till det. Som om millenieskiftet av en rent numerologisk nödvändighet skulle sätta samtidskonsten tillbaka på noll och lämna fotografiet och videon kvar i det passerade 1900-talet. Det är aldrig speciellt lyckat att försöka konstruera en illusion av en större rörelse där absolut inget rör sig. Och i perioden 98 – 01 var det fan inte mycket som rörde på sig någonstans överhuvudtaget, bortsett från att Bjarne Melgaard började lyssna på black metal – och vad det ledde till – eller snarare vad det kunde ha ledit till – kanske jag ska vänta en stund med att gå in på, om jag nu ska det alls. Men jag ska nog det, längre fram, kanske, för det är ganska intressant.

Varför är det samtida måleriet i den här ohållbara situationen? Fullt kapabelt för första gången på många, många år att återta sin rättmässiga plats överst på piedestalen – något som verkar ligga i allas intresse – men ängsligt och oförlöst i förhållande till sin egen historia, som alltså till allt elände också ska anses vara över nu igen. Lägg till en svårhanterlig ambivalens i förhållande till den hungriga marknaden och desorienteringen bland målande bildkonstnärer blir fullt begriplig. Många målare försöker i den här situationen omfamna hela måleriets historia både i mål och metod, med varierande resultat – snällt sagt.


Kira Wager är ofta med all rätt nämnd i det här sammanhanget som en av dom som får bitarna att falla på plats, och i hennes fall bokstavligt talat. Hennes bilder existerar snarare som exempel på måleri än att bara vara målningar i sin egen rätt. Varenda bild förhåller sig tekniskt till historien, konkret realiserat i dom fragmentariska rutmönstren, som korresponderar till det lika fragmentariska minnet dom avser att kartlägga – dom rödtonade instamaticbilderna från 70-talet som fungerat som förlaga är av den sorten nästan alla har liggande i en låda någonstans. Bristfälliga reliker från en uppväxt man aldrig helt kan minnas riktigt. Wagers projekt problematiserar på så sätt fotografiet i lika hög grad som måleriet, men det är aldrig något tvivel om vad som kommer först i hennes fall. Och i flera andras; hon är inte direkt ensam om ett fotobaserat måleri som lutar sig mer mot måleritraditionen än fotografiets. (Man kanske t o m kan snacka om ett måleri som parasiterar på fotografiet? Utan att för den sakens skull lägga något moraliskt värderande i själva parasiteringen?)

Faran är väl annars att det fort blir ett grepp som upprepas i det oändliga och säkrar pensionspoängen, och det vore synd, för potentialet till att driva det vidare verkar ligga och koka rätt under det sista penseldraget. Det är i grunden frågan om ett måleri som håller en viss distans, utan att vara det minsta ironiskt; utfört med en armlängds avstånd både till form och innehåll står det just nu i zenith för att det klarar att nyktert sammanfatta – och överskrida – problematiken runt måleriet – och fotografiet – generellt. Kanske – säger kanske – tillvägagångssättet har ett sista hållbarhetsdatum, men det är i så fall fortfarande aktuellt en stund till. En liten stund till. Framtidens måleri kommer antagligen att ignorera fotografiet helt.

Det upprepades som känt till leda under 90-talets andra halvdel att videon hade tagit måleriets plats. Jag har själv upprepat till leda – och det här är sista gången jag nämner det – att videon med detta också övertog en stor del av måleriets stigma. Vad som var tv-generationens potentiella digitala molotov-cocktail reducerades nästan över en natt till komplett ofarlig söndagsunderhållning. Men avsaknaden av ett fast påtagligt omsättningsbart objekt, ett orginal, är fortfarande något som gör att en video är något som egentligen inte kan ägas på samma sätt som en målning. Det säljs video, men inte på långa vägar i den omfattning som måleri, inte ens för tio år sedan. Det har hela tiden varit måleriet som sålt mest, hur irrelevant det än har ansetts vara. Och nu verkar vi befinna oss i ett slags limbo där fotografiet kanske dominerar, men det kan fort ändra sig över en vecka eller två, för det är inte tal om någon självklar dominans.
Och videokonsten, kära vänner, upphörde stort sett att vara relevant efter den 11:e September 2001; mediet påfördes den dagen ett paralyserande trauma det inte verkar finnas någon synbar väg ut ur. Det görs fortfarande video runt omkring. En del är riktigt bra, men det förändrar inte att något i vår förståelse av själva mediet har blivit satt på sin yttersta spets; det är numera att räkna som ett dött medium bland andra döda medium. Att bortse från det är att bortse från den enda relevans videon har idag; som en spöklik antydan av vad som kunde ha varit. På den tiden jag arbetade med video utgjorde mediet en port till en annan värld; den porten har jag noga stängt bakom mig. Det går inte att gå tillbaka. Ingen av oss kommer någonsin hem. Flygplanen glider in i World Trade center som en smörkniv i rumstempererat margarin, gång på gång.

Det avgörande är i alla fall att marknaden på gott och ont vill återinföra det omsättningsbara måleriet som huvudsaklig konstnärlig metod. Det utgör måleriets stora ekonomiska fördel samtidigt som det är dess gigantiska moraliska nackdel och huvudsakliga problem. Så har det alltid varit, men det är trots allt lite marigare än vanligt nu. Utvecklingen verkar i vissa mörka stunder gå mot ett slags uppdaterat hovmåleri. Vem är det som med största självklarhet kan måla under såna omständigheter? Jag kan det inte. Herregud, jag kan knappt göra någonting annat än att skriva, trots tio års konstnärlig utbildning och magistergrad. Så stora problem har jag. Who am I to be critical? Men tillräckligt många kan för att det ska kunna bli en realitet om bara ett par veckor. Jag kanske inte ens hinner skriva färdigt det här innan texten är sorgligt inaktuell och bara upprepar något alla redan vet sedan flera timmar tillbaka. Det går ju så fort nu för tiden, och ungdomen verkar ha lika stor uppfattningsradie som en senil guldfisk. Lita inte på någon under 30! Andy Warhols demokratiska femton minuter av världsberömmelse blir kortare för varje dag, och det är väl frågan om det inte handlar om femton sekunder numera, beroende på vilken reality-tv man väljer att irritera sig över.

Och det är också faktorer som spelar en roll här; det finns helt enkelt en genuin, nästan religiös längtan efter måleriet i den här världen där alla är kända från tv och all tänkbar information är omedelbart tillgänglig med ett klick på musen. Det där bedrägligt trygga, materiella, stillastående ögonblicket av meditativ kontemplation som uppstår i mötet med ett orginalarbete. En chans att se efter så noga man vill och fördjupa sig i lugn och ro, gärna kombinerat med den ögonblickliga direkta känslan av något nytt, något helt unikt, som i själva verket alltid är en nostalgisk önskan. Jag längtar faktiskt efter det själv, och jag är övertygad om att det kommer ett i alla avséenden nytt måleri i min livstid. Det är värre än så faktiskt; jag har i själva verket en hemlig dröm att i en avlägsen framtid kunna klara av att måla själv – och det är så förtvivlat längesen jag fick till det att distansen i tid är fruktansvärd; det är så många år sedan att man nästan kan snacka om mig som en helt annan person, eller i alla fall en helt annan konstnär. Ändå kommer också det förr eller senare att ske. Kanske rent utav så fort jag skrivit färdigt, om jag nu någon gång skulle klara det. För själva processen att måla skiljer sig inte speciellt mycket från att se på andras målningar; det är ett oändligt kedjerökande och stillasittande betraktande som avgör vad som händer. Men för att det ska kunna hända något alls måste jag komma förbi dom problem jag i dagsläget ser som oöverkomliga; och nu skulle det väl stå helt klart att det är i totalt egenintresse jag skriver det här. Precis som med allt annat jag skriver. Men jag är knappast ensam om det. Marknaden har förresten varit där hela tiden som en moralisk dödpunkt, skillnaden är att nu agerar den aktivt, ja, aggressivt, för att styra utvecklingen. Och jag är en känslig kille; jag blir påverkad av sånt. Jag går helt i baklås av det. Men inte hur jävla länge som helst. Oftast finns det flera vägar ut. Det här är bara en av dom.

«Jag har aldrig varit någon god målare, jag är alldeles för intelligent.»
– Salvador Dali


För ett par år sedan satt jag i ett avgränsat utrymme på Museum of Modern Art i New York, omgiven av stora dukar av Jackson Pollock från alla kanter. Jag satt där en god stund och såg noga på bilderna. Det var något jag hade haft lust att göra länge, så jag tänkte inte låta tillfället gå mig förbi. När jag väl insåg att jag faktiskt – vilket jag också misstänkte – kunde bli sittande och se på dom i flera timmar hade jag redan suttit och sett på dom i flera timmar.

Det är och förblir näst intill omöjligt för mig att formulera vad det är med Jackson Pollock som får mig att återvända till honom år efter år allt sedan tonåren. Vad det är som är så svårt att komma förbi; varför jag aldrig verkar växa ifrån det. Det är lika omöjligt för mig att skaka av mig Pollock som det är för mig att måla. Är inte det paradoxalt? Inte ens i min mest utagerande fas av 90-talets videovåld kom jag undan. Det utgjorde helt klart en komisk poäng att nämna Pollock som en stark influens i mitten av det förra årtiondet; men på sätt och vis var jag väl kroppsvätskornas Pollock på den tiden. En långsökt koppling, det medges; jag bara gissar mig fram här. Kanske det är så enkelt att det i grunden bara handlar om en viss grad av intensitet? Ändå har jag knappt förhållit mig till mannen och myten alls, bara till bilderna. Länge gick jag i total ovisshet om metoden; att rulla ut duken på golvet och gå runt och droppa och stänka. Jag har fortfarande inte sett mer än ett par sekunder av filmen där han rusar runt i ett trance-liknande tillstånd och mer eller mindre kastar färgen omkring sig. Kanske det ytterst är det uppenbara utnyttjandet av rena tillfälligheter jag uppskattar? Jag vet ärligt talat inte. ver 50 år efter att Blue Poles fullbordades står jag i total stum förundran när jag ser den. Words just fucking fail me.

Eftersom den abstrakta expressionismen ofta sägs vara slutstationen för måleriet är det också den mest dissade ismen av dom alla – men om den kan anses vara en slutpunkt måste den också med nödvändighet utgöra ett potential till en ny början. Ändå verkar det dröja till det tidiga 80-talets Berlin innan någon på allvar tar upp tråden – och ögonblickligen anklagas för att göra något som inte är nytt. Och snart är det dags igen, knock on wood och read my lips; det är antagligen inte långt borta, och jag har en distinkt känsla av vilket håll det kommer ifrån.


Det häftiga tyska måleriet från 80-talets första halvdel, tillsammans med sin nära släkting; det italienska trans-avantgardet, är faktiskt oförtjänt baktalat och borde vara föremål för en omfattande återupprättelse. Det utgör en helt uppenbar link från det tidiga 50-talets skribbling och färgskvättande fram till dagens desperat fastlåsta situation där något snart, i vilken sekund som helst, av ren nödvändighet kommer att lossna och brisera med våldsam kraft.
Sällan har jag hört ett gott ord om det häftiga måleriet. Ändå går det inte att bortse från den påverkan det haft och fortsätter att ha. Den typiska hållningen gentemot det var redan på 80-talet i grunden populistisk och konstfientlig; det gnälldes högljutt – oftast av andra bildkonstnärer – om att ett gäng klåpare med färgpytsar målade monumentala dukar på tio minuter som såldes dyrt så fort färgen hade torkat, och det representerade till råga på allt inte ens något nytt. En apa hade för fan gjort det bättre! Eller min blinda gamla mormor! Kejsaren är ju för böveln både naken och har en svag ryckande antydan till en begynnande erektion!

Jag säger att det är och var bullshit; precis allt med det häftiga måleriet var nytt, och det kunde heller inte vara något annat. Det var ett måleri som var helt i takt med sin tid och förhöll sig både till sin omvärld och historia. So what om det tog tio minuter att måla bilden färdig? Vår yrkesgrupp har väl aldrig haft fast timlön? Som målare sopar hela den generationen banan med vilken samtida tavelskojare som helst.

Det är i vilket fall som helst den sista gången man kunde konstatera en definierad rörelse inom måleriet som spelade någon roll. Det har målats efter det, men i spridda skurar, eller skvättar, och sällan av någon som begränsat sina aktiviteter till enbart måleri.

Bjarne Melgaard är ett bra exempel – det ger mig dessutom en chans att ta upp den där i det här sammanhanget ganska lösa tråden med black metal jag släppte för en stund sedan – och jag kanske felciterar nu, men om jag minns rätt skrev han «I dont find painting in the 90´s problematic at all» tvärs över en av sina målningar en gång runt 96-97.
Naturligtvis gjorde han inte det, varför skulle han? Men en avgörande anledning till det misstänker jag är just att hans konstnärskap eskalerar med en hälsosam hänsynslöshet över varenda tänkbar konstnärlig teknik; the message is the medium. En annan anledning kan vara att det verkade falla sig naturligt för honom, och att det passade perfekt till det till tider narrativa, mytomana och nästan absurt expanderande arbetet; på samma gång ett försök att restaurera bilden av ett mytiskt, nästan övermänskligt konstnärssubjekt, och en våldsam attack på just detsamma.
Alla konventioner sattes på ett tidigt stadium ur spel och lämnade honom fri att arbeta i vilket medium han ville, så han valde lika så gott alla tänkbara möjligheter. Och en del otänkbara.

Men det är ett undantag, och antagligen är det generellt mer problematiskt att måla i dag än på 90-talet, då fick man i alla fall arbeta i fred utan att någon störde om det var färgblandning man ville ägna sig åt. Antar jag. Jag vet egentligen inte vad jag snackar om, jag bara gissar. Egentligen minns jag inte så mycket av 90-talet; det mesta har jag läst mig till i efterhand.


Men det var den där konverteringen till black metal jag skulle in på, som Melgaard ägnade en tvåsidors annons i tidskriften NU till att kungöra; illustrerad bland annat med ett tidigt foto av pionjärerna Emperor i corpsepaint, beväpnade med svärd och hemsnickrade spik-klubbor. Hur mycket man väljer att ta det på allvar får vara upp till var och en, själv låg jag vid tillfället dubbelvikt under bordet i hysteriska skrattkramper, men han träffade uppenbarligen en nerv där; plötsligt var ett intresse för black metal genomgående i den norska samtidskonsten. Det uppmärksammades med en artikel över flera sidor i Dagens Næringsliv (!) och en påtaglig trend var definierad – och givetvis lagd helt död i det ögonblicket. Vem i sitt rätta element vill hoppa på tåget efter att det skrivits om det i Dagens Næringsliv?
Det är på gott och ont, mest ont, för det finns anledning att tro att det rörde sig om mer än en flirt. Varför tog det så lång tid för samtidskonsten att upptäcka black metal förresten? Varför dröjde jag så länge med det själv? Först efter millenieskiftet föll det på plats för mig på allvar. Det har antagligen med åldern att göra, eller ett överdrivet missbruk av amylnitrit, men på relativt kort tid – enligt min tidsuppfattning alltså, och jag var inte speciellt uppmärksam på den tiden – utvecklades black metal av flera band från att vara ett primitivt gormande om att döda dom kristna till att bli en märklig och komplicerad kolsvart musikstil som inkorporerade nästan allt som kom i dess väg. Från medeltida folkmusik till Wagnerianska excesser i groteskeri förbi den mörkare sidan av 70-talets proggrock. Det finns t o m dance-remixer som gjorts i fältet.

I stort sett finns det egentligen ingenting med det som inte i någon grad är fascinerande; en musikform som faktiskt blivit definierad i Norge av norska band som en ohelig hybrid av hardcore och symfonirock och som kräver en teknisk skicklighet dom flesta virtousa jazzfusionsmusiker bara kan ligga och grina över att dom inte besitter. Och om själva musiken inte skulle vara nog; black metal är antagligen den mest visuellt orienterade musikformen någonsin; ingenting lämnas åt slumpen i det fallet. Och förhistorien – exemplariskt och utmattande kartlagd av Michael Moynihan och Didrik Søderlind i Lords of chaos (Feral House 1998) – utgör grundstoffet till morgondagens myter. Alla kan historien om termens väg till förstasidorna och effektiva kanonisering i tabloidvärlden. Vad kan vara mer kontroversiellt än en subkultur där aktörerna med jämna mellanrum slår ihjäl varandra och sätter eld på kyrkor? Eller konverterar till fascism?

Ett kort ögonblick öppnades en dörr där skandinaviska konstnärer kunde ha frigjort sig från den eviga förbannelsen med att förhålla sig till «nordic light» och istället utforskat «nordic darkness» i stor skala. Och så var det plötsligt en omöjlighet. Ytterligare något som kunde ha varit.

Men jag glider iväg från ämnet lite för mycket nu; det var måleri jag skulle skriva om. Inte för att måleriet är en isolerad ö som utesluter att jag nämner något annat i samband med det, men nu har jag gått lite väl långt ut i marginalen, kanske. Någon sände mig just en kassett med Mayhem live i Sarpsborg, inspelat någon gång i slutet av 80-talet, så jag går lite i spinn över det just nu. Det låter helt fantastiskt. Man skulle nästan kunna tro att det var troll som spelade. Om man betänker att ryktet vill ha det till att vissa medlemmar åt delar av sångarens hjärna efter att han skjöt huvudet av sig en tid senare kanske man egentligen kan dra slutsatsen att det faktiskt är troll som spelar. Men okay, jag ska skärpa mig, det var måleriet jag skulle hålla mig till…

«There is a hint of expressionism in almost all painting.»
– Nina Roos


För en tid sedan skrev jag en text om öppningen av Carnegie Art Award på Kunstnernes Hus som det blev lite bråk om. Bland annat reagerades det på att jag knappt nämnde utställningen, trots att jag dunkade ned nästan 20 000 tecken på tangentbordet. I efterhand har jag tyckt att jag var alldeles för snäll; jag nämnde utställningen tre gånger, cirka, och jag skulle så klart inte ha nämnt den alls. Det går liksom inte att vara annat än ambivalent i förhållande till fenomenet; den nordiska måleridiskursen är de facto köpt och betald av ett svenskt företag för cirka fem miljoner kronor. Det är fint att stora summor pengar går till bildkonstnärer, även om dom inte går till mig personligen, men det känns ändå som om dom tar mig på fittan, och det gillar jag inte. Dessutom cementerar det problemet runt måleriet och marknaden kontra samtidskonstdiskursen. För att säga det så enkelt som möjligt; målar du är du en hora. Det skulle inte behöva vara så. Det är förmodligen inte så enkelt heller, men min paranoia har alltid blivit bekräftad som giltig tidigare, och jag har ingen anledning att misstro den nu. Carnegie är uteslutande intresserade av måleri, i alla fall kan det se så ut; så i det här specifika tillfället kan det vara på sin plats att gå tillbaka och se vad som faktiskt visades på Kunstnernes Hus den där gången i Mars månad när jag blev så full efteråt. Till min hjälp att minnas har jag den stora feta boken som delades ut på öppningen; och den är hur man än förhåller sig till saken ett praktverk. Den väger antagligen flera kilo. Jag har t o m en cd någonstans som jag kan försöka öppna. Senare, kanske. Om jag skulle få tid över.

Det var Nina Roos som stack av med miljonen, så det är väl naturligt att starta där, i mitten av boken. I juryns motivering står det; «She has succeeded in developing something as rare as a new poetics of painting», och det är väl inte så mycket att säga emot det; det flyktiga, extremt nyanserade och samtidigt oförutsägbara måleriet lägger sig mycket riktigt väldigt nära poesin. Roos lägger på färgen i närmast subliminala lager med en försiktig och genomtänkt penselföring. Det är inte speciellt öppet för tolkningar; snarare är det frågan om ett måleri som tolkar betraktaren. Dom sekunder jag klarar av att bortse från politiken och den stora summan pengar anar jag konturerna av ett lågmält kommande arbete; ett måleri som över tid bryter sin egen väg in i ett landskap vi inte sett än.
Klart hon förtjänar pengarna, det är inte det som är problemet. Det är mer komplicerat än så, men jag tappar tråden om jag tänker för mycket på det. Roos är en av många som arbetar sig fram mot vad man kan kalla en tystare konst. Den kan gott vara både komplex och oroväckande, rentav irriterande, men lika fullt född ur en meditativ stillhet, inte direkt högljudd och pockande på uppmärksamhet. Man skulle nästan kunna kalla det för ett «vuxet» måleri, eller «medelålders» om man vill vara elak; dämpade färger och små, men många, nyanser. Vilande i en obestämbar plats mellan figuration och abstraktion. Det är faktiskt den sortens arbeten som dominerar Carnegie Art Award. Man kan undra varför, men det har jag redan gjort tillräckligt. Poängen är att jag faktiskt tror lite på den här sortens måleri, även om jag har svårt att föreställa mig att det någonsin skulle kunna dominera och utveckla sig till en massrörelse. Det ligger liksom inte i det här måleriets natur. Men, ja, jag tycker om det, tycker om sättet det utmanar mig på. Uppskattar ansvaret det ger mig som betraktare, att det vågar lita på min blick.


Det är som sagt fler representerade som ligger i ett liknande dämpat tonläge. Ulrik Samuelsson är ett annat exempel. Och Vibeke Tøjner måste nästan också räknas dit, även om penselföringen är en tanke för våldsam för att vara helt i samma stilla gata. AK Dolvens dukar är nästan monokromt vita, och borde sålunda också kvalificera till den samma gruppen, men ger genom sina titlar can women think (a) och den fullkomligt förkrossande logiskt betitlade can women think (b) en antydan om att något annat står på spel här. Jag kan inte helt sätta fingret på det, men det är något som pågår bakom det vita som gör bilderna konfronterande på ett sätt man vanligtvis inte förknippar med ett nästan monokromt måleri. Det är fortfarande tätt intill den litterära poesins tonläge, men aningen vassare i tonen. Redan på utställningen var dom svåra att gå förbi, och när jag nu ser dom i boken får jag exakt samma illavarslande känsla som då. Det är något jag aldrig helt kommer att förstå med dom. Något undflyende eteriskt som inte går att bortse från. Dynamiska och påträngande, med minimala medel. Det blir fort som att drunkna i mjölk. Dom stör mig som fan, och det är det jag gillar med dom, för då stör dom garanterat fler.

Annars är jag mest förtjust i skribblarna. Dom kommer i alla fall upp med titlar som fungerar som en slags okulta meddelanden från den mörka sidan just nu där jag sitter inne på den femte natten med kaffe och tobak. Jag tänker då främst på Jarl Ingvarssons Brev till de abstrakta expressionisterna och Steingrímur Eyfjörds Waste of money?
Bilderna lever upp till sina titlar; lekfulla och småjävliga på samma gång. Eyfjörds intrikata english red-täckta dukar är helt makalösa, fulla av giftiga kommentarer, balanserande alldeles på randen till en indignerad kaos-estetik. Ingvarssons skrivmaskin – det finns två till, Brev till X:et och Brev till Inge Schiöler – skriver ut landskapsmålningar i glada grälla färger, i monumentalformat givetvis; målningarna är gott över 2 meter höga. Både Ingvarsson och Eyfjörd utgår från ett direkt och personligt tilltal, klart och tydligt, men därifrån tar dom det åt varsitt håll.

Det finns också någonstans i juryn en förkärlek för konstnärer som använder sig rikligt av skarpt rosa och limegrönt i sitt måleri. Jag räknar dom till fyra stycken. Dom är alla män. Dom är alla från Danmark. Jag vet sannerligen inte vad man kan dra för slutsatser av det, men helt klart är att dom i övrigt skiljer sig våldsamt från varandra på alla tänkbara sätt. Men speciellt rosa är en framträdande valör hos samtliga. Jag försöker inte göra mig lustig, jag säger bara som det är.


Så är det dom som målar prickar. Olav Christopher Jensen målar bruna och gröna prickar. Silja Rantanen målar gula och blå prickar. Olav Christopher Jensen tilldelades tredje pris för sina prickar, något jag misstänker har speciellt mycket med just dom bruna prickarna att göra. Det är egentligen inte meningen att vara elak; det är fina prickar, allihop. Jensens måleri är eklektiskt och musikaliskt där Rantanens är stramt komponerat med en vetenskapligt utforskande attityd. Jensen använder fler färger – nåja, en färg till; gult – och har ett helt annat förhållande till bildytan. Ändå illustrerar jämförelsen det totalt sanslösa med att etablera en art grand prix på så vaga grunder. Borde inte priset egentligen gå till vad som faktiskt kan mätas fysiskt; så att den som målar den största bilden får första pris? Eller den som bevisligen kan måla längst tid utan att äta och sova? Den som använder flest färger? Varför inte bortse helt från den förbannade konsten och helt enkelt slåss om saken?

«Jag håller på och sågar ut en plats till femöringarna, där dom ska va… Femöringarna måste ju vara någonstans dom också…»
– Max Book


Ovanstående citat är hämtat från en intervju i svensk tv en gång runt 1989-1990. Någonstans har jag den liggande på en vhs-kassett, men jag har aldrig varit speciellt bra på att skriva upp vad jag spelat in och har dessutom spridit mina band över tre länder, så fan vet exakt var den är. Dessutom imploderade bildröret i min tv för ett par veckor sedan och jag har inte haft tid, ork eller råd att skaffa en ny. Men vissa saker glömmer man inte. Max Book står på knä på golvet i sin studio med en liten kontursåg och sågar ut små halvcirklar ytterst i marginalen på en spånplatta, där alltså femöringarna – som alldeles innan gått ur produktion och inte ska finnas som mynt längre – «ska va». Denna omsorg om dom små, av världen förskjutna sakerna är en av anledningarna till att jag inte har spelat över det. En annan är det omständiga sättet han av och till förklarar saker på, med en otroligt sävlig norrländsk dialekt; han ger ofta intryck av att vara en lillgammal 7-åring som växt upp helt i sin egen värld och kommit fram till helt unika slutsatser om hur allt hänger ihop. Ett vackert ögonblick i programmet sitter han framför en stor målning som bara består av en stor svart flata vid sidan av en röd; alldeles där dom två flatorna gränsar till varandra har han tryckt in två brödskivor i färgen, och förklarar med en djup eftertänksam rynka i pannan att «Det svarta är svart…och det röda är färg…och formfranskan är bröd».
Hilarious. Helt obetalbart.

Men den främsta anledningen är att jag fortfarande tycker att det han gör, eller gjorde, är intressant. Han var faktiskt nominerad till Carnegie Art Award också, för tredje gången, men representerad med en ganska intetsägande bild, så det är möjligt att jag missat något; min kunskap om Max Book upphör någonstans tidigt på 90-talet innan jag tappar tråden, och då är det i alla fall fortfarande intressant. En omsorg om det som kasserats av samhället har nämnts, men under lång tid är det främsta kännetecknet en insisterande fixering vid dom ogästvänliga geografiska punkter mellan förstad och centrum där absolut ingen aktivitet verkar vara möjlig; övergivna byggprojekt, avfallscentraler, fält av gult gräs vid sidan av en t-banelinje mellan dom två sista stationerna. Han talar ofta om «glappet», och menar det bokstavligt, illustrerat med stora målningar av diffusa, grådaskiga icke-platser – gärna med ett totalt omotiverat fält av kadmiumrött, eller gult, eller vilken färg som helst, som täcker halva bilden. Associationerna verkar avlösa varandra från den utgångspunkten. Som om dom här platserna utgör ett fantastiskt potential, vilket dom ju också gör. Det sista jag känner till är att han började basera målningar på stillbilder tagna från videos han hyrt från videokioskens horror-hylla. Också här koncentrerat runt tanken på «glappet» – dom sekunder mellan centrala scener där inget verkar hända; men videon tickar fram 25 bilder i sekunden och en del av dom måste ju kunna fungera som monumentala målningar. En del av dom gör det också bevisligen.

Som utgångspunkt för måleri känns dom här tankarna fortfarande på ett märkligt sätt relevanta, kanske t o m mer än för 15 år sen. Det är trots allt just nu som det som sker i yttersta marginalen faktiskt är det som sker överhuvudtaget. Centrum har utvecklat sig till att vara en ogästvänlig plats där inga verkliga framsteg längre är möjliga och ingen heller vill uppehålla sig mer än nödvändigt. All aktivitet i mitten av den nyliberala marknaden är i grunden simulerad; den enda anledningen att uppsöka den i egenskap av bildkonstnär är för att sälja målningar till kontorsbundna kapitalister som vill framstå som om dom besitter ett själsliv. Och dom omständigheterna förutsätter också ett simulerat måleri. Ju närmare du kommer mittpunkten, ju blekare blir färgen på duken, tills den lyser med ett förödande bländande vitt sken; som ljuset över Hiroshima 1945. Som ljuset i dina ögon efter en snabb deal med Mephisto i en portuppgång i slutet av Torggata efter att Cacadou har stängt. Eftersom evolutionen uppenbarligen har gjort en skarp u-sväng – vi är på väg ned i havet i full fart, som dom ryggradslösa semi-reptiler vi i grunden alltid varit – är en enkel förutsägelse att arten på en given punkt kommer att vara färgblind och se världen i svartvitt. Bye, bye, koboltblått och neapelgult. Investeringarna i samtida måleri kommer inte att vara värda ett skit när vi krälar runt på havsbottnen och äter plankton och mindre djur mellan våra slagsmål om att betäcka honorna som ska framföda en ytterligare lite mer degenererad generation. Jag har alltid menat att det är viktigt att ha lite perspektiv på saker och ting. En del upplever det som störande, men min tid är trots allt begränsad så det finns gränser för hur stor hänsyn jag kan ta till det.

«Det er ikke lenger mulig å lykkes som kunstner, uten samtidig å mislykkes som kunstner. Dette er ikke den halve sannheten, som det ved første blikk synes å være. Det er hele sannheten. Så enkelt er det.»
– Bo Krister Wallström

Men var är the cutting edge? Flera människor har sagt mig, oberoende av varandra, att årets avgångsutställning från Statens Kunstakademi är ovanligt bra, så jag går och ser den, vilket jag hade gjort i alla fall, vad som än hade sagts om den. Men jag har alltså en anledning till; jag jagar efter ett måleri som inte finns än, som jag inte ens kan föreställa mig hur det ska se ut, och var skulle jag kunna finna det om inte på avgångsutställningen? Det är så klart att be om för mycket, men kanske det i alla fall finns en liten antydan till det? Kanske?

Både och, visar det sig. Det förblir i och för sig en gåta vad det är som är så «ovanligt bra» med årets avgångsstudenter; i stort sett tycker jag utställningen utgörs av dom samma greppen jag sett flera år på rad – med några undantag, och undantagen är nästan också en regel. Egentligen är det en serie undantag alltihop, varje år, men lika fullt det samma som alltid. Kira Wager spökar uppenbarligen för flera deltagande här; rutmönstermetoden dyker upp på minst två ställen i lokalen. Det kommer inte som någon överraskning, och jag hatar mig själv för att jag faktiskt har förväntat det. Mycket mer än jag hatar dom som bekräftar det för mig. Dom är trots allt unga och kan gå vidare. Men, pytt pytt; genomgående finns det en historiemedvetenhet här som slår mer eller mindre gott ut. Det är också ett särdrag som funnits ett par år, men frågan är om det i år överhuvudtaget låter sig göras att hitta en enda avgångselev som inte är extremt medveten om sitt arbetes förhållande till historien. Och det bästa måleriet är en video. Låt mig dröja kvar vid den en stund, bara för att jävlas.

Untitled videocollage (lysande titel!) av Tor Jørgen van Eijk föregår på två monitorer och verkar i grunden bygga mer på principer från måleriet än videokonsten, i alla fall till att börja med, trots ett flitigt bruk av specialeffekter som är så daterade och förknippade med videokonstens prepubertala fas att själva deras recirkulering faktiskt förmår utgöra något som känns nytt. Det kan vara den där vansinniga gula färgen som gör det, eller det stökiga ljudspåret; jag är inte säker. Inledningen utgörs av en serie mer eller mindre abstrakta landskap som flyter förbi, och överlag har bildspråket uppenbart sin fasta förankring i måleriets historia.
Där står jag och anar ingen fara. Det är då det för mig fullkomligt överumplande inträffar; plötsligt flyter närgående bilder av genital piercing förbi mellan bägge skärmarna och dröjer sig kvar länge i den ena. Frågan är hur mycket jag kan skriva om det utan att förorsaka ännu en habilitetsdebatt, men det kan inte hjälpas; det där gjorde jag ju faktiskt för tio år sen. Precis där. T o m kameravinkeln är densamma. Inte för att jag insisterar på att få så mycket cred för det; någon gjorde det garanterat tio år före mig också; men även bortsett från min egen förstahands erfarenhet av det både som fritidsnöje och konstnärlig metod skapar det en slags historisk rundgång som det inte går att bortse från. Vad betyder det egentligen 2004? Piercing har på något märkligt sätt blivit folkligt på dom år som gått. Samtidigt är det så förknippat med det förra decenniet som något kan tänkas vara. Det är svårt för mig att avgöra hur pass stor en eventuell chockeffekt av det egentligen är; för själv är jag i egenskap av multipelt piercad man chockerad på ett helt annat plan; tillfälligt paralyserad av det oförväntade igenkännandets bottenlösa deja vu. Jag vill tro det är frågan om vissa subkulturella spår som dröjer sig kvar, eller kanske det är ett nödvändigt personligt statement – van Eijk är trots allt mer piercad än vad jag är. Plötsligt i den här mentala turbulensen vaknar minnet till liv igen; han ringde mig ju faktiskt för en tid sedan och frågade om jag visste om någon läkare som kunde låta honom filma när han steriliserades (ja, jag får den sortens hänvändelser, även om jag kanske inte var till någon större hjälp den här gången). Så det är alltså det som föregår så länge i den högra monitorn. Det såg visserligen ganska komplicerat ut, men jag trodde faktiskt länge att det bara var frågan om ännu en piercing i pungen, även om jag först inte helt förstod vad slangarna var till för. Jag har blivit ganska disträ dom senaste åren, det medges, jag har sämre minne än ett kneipbröd.

Allt detta förändrar i vilket fall som helst såklart videons karaktär dramatiskt; jag vet inte om det är till det bättre, men jag tror det. I kombination med alla referenser till landskapsmåleri och en sekvens med trickboxmanipulerad boxning som klipps in och ut i flödet liknar det i alla fall ingenting jag sett förut. Komponenterna är i och för sig välkända och utforskade sedan länge; så grundligt att dom inte ens förmår utgöra referenser till världen utanför, utan framstår som helt självklara tecken i videokonstens egen vokabulär där dom för längesen tömts på sin ursprungliga mening. Men den flytande, till synes tillfälliga kompositionen och kombinationen av dom känns ändå ny. Det är ett ganska brett nedslagsfält som definieras och klockar in på knappt tio minuter. Låt oss kalla det för en uppgraderad videokonst som på fullt allvar går lös på 90-talets problematisering runt det privata samtidigt som det markerar sina rötter både i måleritraditionen och videomediets effektsökande barndom. Som sådant är det onekligen unikt och något helt för sig själv. Det är hur som helst ett av dom få verk på utställningen som kommer igenom som påtagligt samtida och inte lika gärna kunde ha varit utställt förra året. Men det går alltså inte att komma ifrån ett generande faktum; det ÄR en video; det är inte en målning, och det var det jag primärt skulle ha tag på.

Det saknas så klart inte måleri på avgångsutstillingen, men det saknas något i själva måleriet. En saknad mediet har slitit med i nästan 20 års tid nu. Det finns som en effekt av detta en tendens bland flera konstnärer – både här och annorstädes – att gå till attack mot det till synes hopplösa i måleriprocessen med en välbefogad aggression. Det är en sympatisk attityd, och det verkar ofta vara en fruktbar strategi. Kanske desperat, men när det händer är det gärna med en uppriktighet och förtvivlan som saknas i dom mer kalkylerade och avvägda försöken att arbeta sig ut ur måleriets ohållbara situation. Det bottnar självklart i den historiska resonansen från zeitgeist-generationens excesser för 25 år sedan, vare sig den målande är medveten om det eller inte, och vidare bakåt till den abstrakta expressionismen – som alltså – jag kan inte säga det tillräckligt många gånger – faktiskt inte kan vara vägens slut.
Det i tid närmaste andliga släktskapet är annars just Bjarne Melgaards expansiva sätt att fylla utställningslokalen tills publiken står till halsen i motstridande information att försöka orientera sig fram i. Kaos bor granne med Gud, och Gud är både homo och rejält på köret.


Det mest påtagliga exemplet på det här dödsföraktande tillvägagångssättet på avgangsutstillingen är Kirsten Opstad, som fått ett eget rum – något som nästan alltid är en nödvändighet för dom som följer den här tråden till sin ände eftersom ett jävla rot både är en integrerad del och ofrånkomlig bieffekt av arbetet. Men den stökiga ansamlingen av bokhyllor, diaprojektor och kakburkar, och fan vet allt vad det är som staplats upp är mer distraherande än vad som strängt taget är nödvändigt. För hennes måleri är i sig självt ovanligt bra och ger ett direkt och omedelbart intryck av att bottna i en genuin vilja att måla sig ut ur den tvångströja som formen fastnat i. Opstad går verkligen till fysisk attack mot bildytan så att både motiv och fragment av skrivtecken yr kring det, och bilderna verkar nästan ha hängts ut för att dom ska skämmas riktigt ordentligt i offentlighetens nådlösa ljus. Varierande i både storlek och form utgör dom en säregen samling bilder som osar av indignation, märkta av sin våldsamma tillblivelse. Det här är måleri på trots av måleri. Här finns faktiskt en antydan till vad som kan komma att hända relativt snart, i bred skala – en föraning om att något snart kommer att lossna i en ketchupflaske-effekt. The return of the living painters. Som profetia är det egentligen en ganska safe bet. På gott och ont, men Opstad rör sig än så länge mot den goda sidan av det. Jag ska inte ta i för mycket, men jag gillar ansatsen. Hon har någonting på gång. Det är det närmaste jag kommer en antydan om vad som kan vara på väg att ske med måleriet. I alla fall på avgangsutstillingen.

Det finns förståss fler målare i avgångsklassen, en del är t o m helt ok. Josefine Lyche kan nämnas, och Norris Adoro – två ytterpunkter. Lyche presterar en väggmålning i ganska imponerande storlek – den går över två etager på Stenersenmuséet – med en teknik som är mindre vanlig; jag är inte säker, men jag tror färgen har applicerats mer eller mindre slumpvis och sedan sandpapprats eller slipats ned. Ytan är i alla fall slät som en nyrakad kvinna. Det vore lätt att överse det om det inte var så stort, och för att det är en så förbannat irrationell och oväntad sak att göra.
Adoro är kanske den mest traditionelle i startfältet, men klarar på ett eller annat märkligt sätt att transcendera historien han förhåller sig till. Det kan vara koloriten, eller målningarnas storlek, eller dom applicerade tidningsurklippen som dyker upp och försvinner bland dom breda penselströken. Eller alltihop. Det är direkt och ögonblickligen övertygande i högre grad än mycket annat här. Dessutom är det snyggt.

Jag gillar Sverre Wilhelm Mallings bilder också; kanske det är vad jag gillar allra mest den här eftermiddagen; mörka, nattliga skogslandskap där nakna kvinnor antingen flyr från skuggorna eller skamlöst bjuder ut sig för betraktaren. Det är i och för sig inte måleri, men det skiter jag i.

«Reglene som gjelder for tolkingen av kunst er, som kunsten selv, alltid i endring»
– Per Gunnar Tverbakk

Bäst som jag efter ett överdrivet koffeinmissbruk travar fram och tillbaka över golvet i den alltför trånga och onödigt dyra lägenheten och muttrar och svär för mig själv om den förbannade måleridiskursen sent fredag kväll ringer telefonen. Det låter ungefär så här;

– Tommy

– Hej Tommy, ska du på F 15?

– Nu?

– Ja, nu. Momentum öppnar vet du, det är hagefest på Jeløya.

Jag har faktiskt lyckats förtränga Momentum helt där jag irrat runt dom senaste dagarna och grubblat; och nu fredag kväll blir jag plötsligt stressad av tanken på det. Det känns olustigt. Jag både vill och inte. Som alltid, men lite mer än vanligt.

– Ska du dit?

– Jag är redan här, tog tåget. Kommer du eller?

– Du kunde ju ha sagt ifrån lite tidigare, ja?

– Ti-hi, du får väl straffa mig för det!

– You wish, bitch! Du kommer att önska att du aldrig blivit född!

Och så håller det på så en stund, men jag biter till slut ihop och stannar hemma. Det ska fan dra till Moss sent en fredag kväll och åbäka sig ut till Jeløya bara för att med största sannolikhet gå på trynet. Så jag bestämmer mig för att göra allt det där på lördagen istället. Är det inte lika bra kanske?


På tåget lördag eftermiddag inser jag att jag faktiskt inte har någon som helst info. Jag vet varken tid eller plats. Jag har knappt en aning om vilka som ställer ut. Tänker att det där nog ordnar sig bara jag kommer av tåget och får tända en god cigarett. En Teddy. Det är goda cigaretter det. Men paranoian börjar ge sig tillkänna; är det inte något mystiskt med att jag inte fått någon invitation? Jag är ju trots allt en tidigare deltagare? Finns det mörka krafter i ledningen som helst ser att jag stannar hemma? Sakta, sakta kryper vansinnet över mig och gör mig blek, och inte kan man röka på tåget längre heller. Det är i grunden det som gör mitt psyke ostabilt. En gång i tiden kunde man röka överallt; men det var innan västvärldens innevånares privatliv blev detaljstyrt i en grad ingen fascistdiktatur någonsin varit i närheten av att uppnå. Snart får jag inte gå på café heller. Det är synd, jag kommer att sakna det. Som ensamstående tvåbarnsfar som jobbar hemma på 40 kaotiska kvadrat har det varit ett välkommet avbrott att sitta ett par timmar varje dag med en öl och en cig någon annanstans, men det ska alltså tas ifrån mig. Dagfinn Høybraathen har gjort mig till en nigger i ett statligt apartheidprojekt. Nå, jag hade väl ändå inte tänkt stanna i all evighet. Men jag glider iväg från ämnet igen.

I 1998 rådde det karnevalstämning under Momentum och hela Moss var ett enda stort öltält där det ena spektakulära projektet efter det andra pågick tills korna kom hem. Det skulle ju inte vara så svårt att finna fram under såna omständigheter, och Moss har ju i vilket fall som helst, strängt taget, ganska definitiva geografiska begränsningar, om man säger så.
Det har gått fyra år sedan sista arrangemanget i 2000 – som jag missade eftersom jag den gången var strängt upptagen med att sitta vid ett köksbord i Malmö och stirra på kyrkogårdsmuren i slutet av gatan. Jag vet alltså inte om den samma uppsluppna stämningen rådde den gången, (i Malmö rådde det i alla fall under inga omständigheter någon form av uppsluppenhet), men nu är det inga som helst tecken på att något speciellt händer. Jag går runt lite på måfå en halvtimme i Moss och börjar fundera på om jag tagit fel på dag lik förbannat. Det blåser snålt och det är svårt att få eld på cigaretten. Knappt en människa är ute. En tillfällig förbipasserande jag frågar om vägen har inte den blekaste aning om vad jag snackar om.
«Det här var dumt», tänker jag, «Jag drar tillbaka till Oslo med en gång». Föga anar jag att det ska ta mig över ett dygn att komma därifrån.

Som av en lycklig tillfällighet och ren slump snubblar jag i alla fall runt rätt hörn till slut. Precis i rätt tid också. Och i huvudet surrar problemet med måleridiskursen runt som en centrifug och ger mig ingen ro. Är det då inte något symptomatiskt med det faktum att det knappt finns något måleri på Momentums huvudutställning? Kim Hiorthøys väggmålning är i svartvitt, så det är frågan om det inte egentligen är en teckning. Lise Blomberg Andersen är den enda utställaren som arbetar med färg på duk, men det är en färgskala som är så diskret och neutral att den ger mig utslag över hela kroppen, och i grund och botten tror jag nästan att man kan kalla också hennes verk för teckning. Eller låt oss säga att det är en antydan till måleri; eller något jag skulle ha gått förbi med en gång utan att ägna det en tanke om det inte vore för att jag såg efter det.


That´s it; bortsett från det är det nada och nix måleri på den stora mönstringen av nordisk samtidskonst. Det gör mig bara mer övertygad om att något med nödvändighet kommer att brisera vilken sekund som helst. Och det har inte bara med tekniken att göra. Det är något oroväckande med det jämna tonläget allt ligger i på Momentum i år; en viss ofrivillig melankoli som inte varit så framträdande tidigare. Det här är så klart inte rätt tillfälle att dröja kvar för länge vid det – igen; who am I to be critical? – men det är en påfallande jämn utställning. Inte på något sätt dålig, tvärtom, men Ole Mads Vevles’ But, what´s it all about? blir det enda som sticker ut distinkt med någon form av attack där allt annat blir balanserande farligt nära utslätning när det placeras i samma lokal. Det är i och för sig bara en kille som löper runt i skogen och skriker «Fuck you!», men det är ganska effektivt. Hade man bara placerat videon direkt vid ingången hade hela utställningen dramatiskt skiftat karaktär – nu har den gömts undan längst inne i ett hörn på övervåningen. Säkert oavsiktligt. Jo, jag vill tro det. Jag VILL tro det. Paranoian sitter i mig som en klo.

Äh, det finns flera saker jag gillar skarpt här, en del som jag t o m rådiggar, men det är folk jag känner i varierande grad så det skriver jag inte ett ord om. Och förresten var det måleri jag skulle koncentrera mig på, och det finns ju som sagt inte här. Jag vet att det antagligen betyder något att det inte finns här – men jag vet inte riktigt vad. Ingen verkar ha någon bra förklaring på det heller. Jag prövar ut mina teorier på ett antal människor, men dom flesta verkar mest förundrade över mitt plötsliga intresse för måleri. Jag får intryck av att få, om någon, ens har reflekterat över den nästan totala frånvaron. Det är bara en sak att göra. Jag går på café. Det gäller att passa på medan man fortfarande kan.

Och det är så klart där min nedstigning i det dekadenta nattlivet i Moss börjar på allvar och jag sakta men säkert dras ned i en strömvirvel av mörk passion och förbjuden lusta! En häxkittel av hemliga begär, hidden agendas och farligt fanskap! En nedåtgående spiral av ogudaktig skörlevnad!

Men inte riktigt än. Det går fortfarande ganska stilla för sig. Café Brandstrup har målerier hängande på väggarna; abstrakt-expressionistiska. Ganska mycket gult, som jag tycker är en fin färg. Jag försöker få ur flickan i baren någon info om vem som har målat dom, men kammar noll. Dom är ganska fina, men jag ska inte riva upp himmel och jord för det. Och det kanske är det som i viss grad har hänt; ett snabbt sök på målare jag känt men inte hört av, eller om, på många år på nätet ett par dagar senare visar – i dom fall jag funnit någon som helst information – att deras cv´s är fulla av namn på caféer. Det är liksom antingen eller när det gäller måleri; är du inte nominerad till Carnegie Art Award hamnar bilderna fort som dekoration på ett café. Jag börjar nästan tycka att det är något mystiskt med det.

Bestämmer mig för att stå över seminariet där varje konstnär ska säga något om sitt arbete på tre minuter – det låter som något som fort kan bli helt jävla outhärdligt. Dessutom väntar jag på Arild, och jag är ganska säker på att han inte är speciellt intresserad av en sån tillställning. Antagligen skulle han uppfatta det som en högst omotiverad och mycket grym tortyr. När han så väl kommer sitter vi i stället ganska fort fast i ett slags tvångsmässigt öldrickande. Det tar helt enkelt sin lilla tid att komma ut därifrån, och jag har sakta men säkert börjat mala lite på tomgång med mina tankar om måleriets återkomst och hur man eventuellt skulle kunna komma förbi dom problem som klistrat sig fast vid det. Vi bryter till slut upp för att gå vidare.

När man som jag har växt upp vid sidan av ett pappersbruk är det något nästan hemtrevligt med lukten i Moss. Den ligger tung över oss där vi drar fram genom dom glest befolkade gatorna. Moss är en av dom där platserna som ganska exakt illustrerar socialdemokratins övergång från att vara en rörelse till att bli ett permanent tillstånd. En sån där sömnig plats i marginalen där ingen egentligen vill bo. Därför är det lite oväntat att vi klarar av att hamna på en strippklubb, för jag har tidigare inte direkt tänkt på Moss som ett syndens näste där en stackars pojk från landet lätt kan gå vilse. Ah, men den uppfattningen måste revideras! För under den cellulosatunga luften och den grå ytan där Narvesen verkar vara det närmaste en hot spot man kommer så döljer det sig faktiskt ett ställe där flickor som knappt uppnått myndig ålder tar av sig alla kläderna till tonerna av Britney Spears’ Toxic (Jag måste ha hört den hundratals gånger under kvällens lopp).

Det hela börjar i alla fall med att Arild plötsligt ute på gatan knuffar upp en helt anonym vit dörr och säger «Här är det» och drar in mig i en brun, brun, brun biljardbord och dartkastningsdominerad bar med skolmatsalsmöbler och skäggig bartender med misstänksam blick. Så här långt håller jag fortfarande på och surrar om måleri och video och vad som är för och nackdelarna med Momentum. Det är när vi efter en timme går upp för trappen som det börjar bli intressant på allvar; det ska kosta oss en hundring att komma in och mannen som spärrar vägen säger med eftertryck att «det är värt det».

Och det är det faktiskt. Att se så många söta flickor klä av sig nakna på samma kväll för en summa som knappt ger dig två halvliter pils måste nästan anses vara en god deal. Det får mig i alla fall att helt glömma måleridiskursen i flera timmar, och det är inget jag har direkt ont av, för det har varit konstant fokusering på det i flera dagar för min del. Det har börjat anta formen av ett sjukdomstillstånd, och det är ju i vilket fall ingen som orkar lyssna på mig när jag pratar om det. Att situationen får mig att likna en parodi på mig själv får jag leva med; det är trots allt ganska uthärdligt omständigheterna taget i betraktning.

Jag kan t o m leva med att priserna i baren får Aker brygge till att framstå som rena restlagersutförsäljningen, för vi dricker trots allt ganska sakta där vi sitter som tända ljus och tittar på tjejer som rullar runt nakna på golvet till tonerna av «Toxic». En snabb blick på Arild bekräftar dock vad jag misstänker; vi är antagligen obvious targets. Inte bara är vi nästan dom enda betalande kunderna i lokalen, vi börjar få något vått i blicken också. Inte bra. Hur många strippor är det frågan om egentligen? Dom verkar vara nästan 20 stycken, och dom har börjat flirta vilt med oss. Det är ju bara en fråga om tid innan något går helt galet och vi kastas ut på öronen, tänker jag, där jag sitter med stora blanka medelålders ögon i bästa gå-bort-kostymen och börjar bli lagom lullig av dom senaste timmarnas kopiösa drickande. Men jag har också uppnått det gudomliga tillstånd där jag samtidigt totalt ignorerar alla signaler om att något fort kan gå fel. Jag är nämligen helt och hållet gjord av trä och i mitt huvud simmar det en ensam enögd guldfisk som oupphörligt låter sig fascineras av allt den ser. Åt fanders med måleridiskursen, för ögonblicket är jag i fullständig harmoni. Jag kan sitta och se på nakna tjejer i flera timmar, kan knappt minnas att jag någonsin haft några andra ambitioner.

Och det är precis vad vi gör. Men så dyker dom plötsligt på oss, som valkyrior, och dom är så klart jättesöta. Oemotståndliga. Det var ju som sagt bara en fråga om tid. Jag tackar min skapare för att jag redan är så lutfattig som jag är, för annars hade jag fort blivit det.
«Har ikke du lyst å kjøpe en drink til meg?» (Stavangerdialekt. Hur har en så söt och oskyldig flicka från Stavanger lyckats hamna i denna depraverade metropol?) Fantastiskt, det gamla köpa-drink-trixet! A country boy like me could sure get lost ´round these parts of town! Sannerligen, och vad kan den drinken kosta? «2000 kronor, eller så kan jag ha ett privat show för dig för 8000!». Jag frågar ögonblickligen Arild om han kan låna mig 10 000, men han ser bara sorgset på mig utan att svara. Han är nämligen under en liknande attack. Det är bara att beklaga och ursäkta sig med det faktum att man är en stackars konstnär på dekis som aldrig får stipendie, men att man var ganska känd och välbärgad en gång på 90-talet, när man var ung. Håhå.

Det är möjligt att tid och plats och sättet jag tänker på i kombination utgör något i närheten av en total moralisk kollaps, men jag poserar trots allt inte med ett stort leénde vid sidan av plågade nakna irakier. Och en privat show med mig kostar inte på långa vägar så mycket som 8000 spänn. (Skulle någon vara intresserad kan ni kontakta redaktionen för min specificerade prislista över tjänster jag utför till en rimlig summa)

Den väntade katastrofen uteblir. Dom fortsätter att vara söta och snälla, så jag antar att dom är det på riktigt. Något som, ärligt talat, är lika sällsynt som en orginalpressning av Never mind the Bollocks. Min vanliga utställningsöppningsbaserade skräck och paranoia ger till slut vika för en ökande grad av genuint välbefinnande. Men jag kan inte sluta fnissa för mig själv över reflektionen att vi faktiskt är i Moss, och det komplett logiska i att vi bara hamnar i det här förunderliga scenariot liksom av en ren tillfällighet. Fint ställe för övrigt, precis allt med det är bra om man bortser från att det skulle kosta en årslön att slå sig lös ordentligt där inne. Så det gör vi alltså inte. Helt enkelt för att vi inte kan. Vi åker taxi i stället, men vid det laget är jag så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter och Arild har inga nycklar så han måste kravla sig in genom ett fönster medan jag står och reflekterar över hur signifikativt just DET är om man tar allt i betraktning, och sen är jag osäker på vad som händer. Helt klart är i alla fall att jag missat fyra tåg på raken och måste sova.

Fenomenet håller i sig långt in på söndagen. Allt går otroligt sakta och trögt. Mobilen har ett otal sms i inboxen; jag skulle egentligen ha gått på ett födelsedagskalas på Pigalle kvällen före, där jag för övrigt hade en avtalad date med en mycket vacker kvinna som köpt nya högklackade skor för att göra mig glad. Ett sånt svin jag är! Klarar efter otaliga koppar kaffe och nästan ett helt paket Teddy att hamna på samma tåg som Svein och Tor, och Svein har någon slags deal om att möta Snorre på Expressen – av alla otänkbara onda jävla platser. Ska jag kanske inte vara med och ta en «kaffe»? Klart jag ska. Det går lika fort som allt annat – Snorre dyker inte upp på vad som verkar vara en evighet, och Tor ger upp och går minuterna innan han kommer, i sällskap med Viktor, och vi får mer eller mindre ofrivilligt sällskap av en manisk kvinna som pratar oavbrutet om marinsoldater, finska rockmusiker och en god vän i Stockholm som heter Elvis Larsson (Elvis Larsson!!!) som visst har dött – och åtskilliga timmar senare ragglar vi ut med rödsprängda ögon och jag vet fortfarande inte mer om var i helvete det nya måleriet ska komma ifrån. Men en tanke – eller är det kanske en förhoppning? – som formats dom senaste dygnen är att det kommer att komma från ett oväntat håll, och i en form som överaskar alla, mig inkluderat. Som om jag skulle behöva måleri för att bli överaskad. Jag kan ju knappt gå utanför dörren utan att det blir den renaste slapstick av det.

Väl hemma får jag för mig att jag ska gräva upp katalogen från 1998 och se hur mycket måleri som var på Momentum den gången, men eftersom mitt hem i alla avséenden utgör en kommande arkeologisk utgrävningsplats ger jag upp i samma ögonblick jag kommer in genom dörren. Jag behöver mer space, jag kan inte ha det så här längre, men det är ingen akut panik, jag ska ju snart flytta till Nesodden och bli bohem.
Det spelar ju egentligen ingen roll heller. Jag vill minnas att det fanns måleri där, (var det inte en dansk man som använde sig av onaturligt mycket skarpt rosa och limegrönt redan där?), men än sen? Jag saknar inte måleriet på Momentum mer än jag saknar koppargrafiken och keramiken; utställningen står gott utan det och det är strängt taget inte nödvändigt att hamra fast målningar i varje jävla tillfälle som ges till en större mönstring. Men jag säger det igen; frånvaron är en indikation på att det kommer i hög hastighet rätt mot oss.

«Jeg foretrekker utvilsomt gjentakelsene hos den inderlige ekspressive kunstneren som tviholder på oljemaleriet, fremfor visse trendy og nitriste installasjonsprosjekter som finnes i samtidskunstmuséer verden over, og som heller ikke bringer særlig mye nytt til torgs»
– Mona Pahle Bjerke

Amen.
Citatet är hämtat från Pahle Bjerkes text Inderlighetens garde, om två aktuella utställningar med Håvard Vikhagen. Jag var nyss nede på networld i Grønland t-banestasjon och printade ut den, och fick med mig Christer Dynnas efterföljande kommentar i samma veva. Jag är alltså inte ensam om dom här tankarna, vilket är gott. För övrigt en väldigt bra text som jag gott kunde citera i sin helhet om det inte vore för att den redan publicerats på dom här sidorna – och det faktum att jag redan tar ganska mycket plats med den här djupdykningen ned i det elfenbensvarta och ultramarina, med en liten klick transparent järnoxidrött for good measure och en skvätt emerald green for the hell of it.

Framför allt uppskattar jag att hon såpass tydligt ger uttryck för sin ambivalens i det här fallet; måleriet borde ha förmågan att komma sig förbi det stränga kravet om att vara avant garde eller inte vara alls av egen kraft. En konstnär som Håvard Vikhagen, som alltså förhåller sig uteslutande till sitt arbete och antagligen ger fullständigt fan i både debatt, diskurs, samtidskontext och alla ord som börjar på post-, litar på att det bär hela vägen. Och där ligger antagligen en stor del av hans styrka som konstnär. I förhållande till debatten – som Dynna så träffande kallar «den evige loop» – har det så klart inte en chans att överleva, inget måleri på den här sidan 1990 har det utanför Carnegie Art Award, men uppenbarligen klarar ändå bilderna på ett plan att förföra Pahle Bjerkes blick.
Även om det finns anledning att ifrågasätta vitsen med ett måleri som står envist kvar på ruta ett efter 20 år så måste det därmed ändå vara något med det som fungerar – jag har själv inte sett någon av utställningarna, så jag har inte den blekaste aning om vad det kan vara som gör det – men jag känner gott igen det som beskrivs. Jag har upplevt det mer än en gång. Spöket av det autentiska och uppriktiga tilltalet som skiner igenom tjocka lager av oljefärg som sponsrats av staten och näringslivet och fan och hans moster i en tid där bildkonst i första hand nästan måste anses vara verbal.

Jag måste i det sammanhanget nämna – och nu kommer många att börja skruva besvärat på sig – att jag finner Håkon Blekens senare arbeten ohyggligt bra. Om debatten går honom helt förbi spelar ingen som helst roll. Brandtomterna från Trondheim och meditationerna över elfte september är bland det bästa han gjort, förkrossande kolsvart konsekventa och fullständigt utmattande att se länge på. En indikation på att han gått upp betydligt i varv och gör sitt livs mest väsentliga arbete just nu – och jag vill inte utesluta för möjligheten att det faktiskt är just där det nya måleriet kommer ifrån; vilket ju faktiskt i enlighet med vad jag nämnde tidigare milt sagt vore ganska oväntat. Närmast att räkna som en blasfemi i det här sammanhanget. Den sista sviten målerier har ändå den våldsamma glöd och övertygelse som gör måleriet kapabelt att spränga sig fram till något nytt, något som inte setts någonstans tidigare. Nuff said. Respect.

«Konsten tycks aldrig göra mig lugn eller oskuldsfull. Jag tycks alltid bli involverad i vulgäritetens melodram.»
– Willem de Kooning

Det mest lyckade, och definitivt mest underhållande, angreppet på måleriet i allmänhet och den abstrakta expressionismen i synnerhet är givetvis Paul McCarthy´s video Painter från 1995. När jag för lite mer än ett år sedan skrev om McCarthy´s video och performance-retrospektiv på Museét for samtidskunst för Billedkunst noterade jag att det antagligen var det av hans verk som låg närmast konventionell tv-underhållning. Där dom flesta av hans arbeten har en hotfull grundton och rör sig mot ytterkanten för vad man vill vara med på framstår Painter som relativt ofarlig att se på. Men det rör sig inte om mindre än ett spefullt och ganska elakt lustmord på alla myter som omgärdar den geniale abstrakte målaren; enstöringen som har färgfläckar på alla kläder och stympar sig själv. Som när han inte målar tjatar på sin gallerist om mera pengar, eller träffar samlare. Att alla har stora runda näsor och att dialogen ligger i ett hysteriskt infantilt tonläge genom hela videon placerar verket i en osannolik ytterpunkt av bläcksvart komedi; det är i viss grad den mörka sidan av dom allra billigast producerade barnprogrammens estetik som utforskas. Det är ju heller inte bara näsorna som är överdimensionerade. Vid ett tillfälle släpar han in en gigantisk färgtub – jag vill minnas att det finns tre sådana stora tuber i scenariot; Blue, Red och Shit, och det är givetvis den sistnämnda han drar med sig – släpper den på golvet, börjar hoppa upp och ned framför en halvfärdig målning medan han mässar; «de Kooning, de Kooning, de Kooning», och det slutar han inte med på vad som känns som en evighet.


Willem de Kooning står för en annan av mina formativa års stora kickar; Door to the river, målad 1960, fick mig redan som 14-åring att planera min framtid. Ändå hör jag aldrig ett gott ord om honom heller. Inte ens bland dom som uppskattar den här sortens måleri. Kanske oförtjänt har han fått bli stående i historien som en kvintessentiell abstraktexpressionist av den sorten som kluddade runt på ett loft och målade så fult som det bara gick. Citatet ovan ger en liten fingervisning om varför; hans målningar tippar ganska ofta över i något som måste karaktäriseras som just vulgärt; antingen det rör sig om direkt skrämmande nidbilder av kvinnor i upplösning, eller osammanhängande former i en färgskala mellan laxrosa och snusbrunt. Att det bara gäller för en del av produktionen är en annan sak; världen är orättvis, och historien är nu en gång för alla en hora som skrivs av folk med dolda avsikter. När jag i samband med den här texten letar reda på en reproduktion av Door to the river blir jag sittande länge i stum förundran; jag tycker fortfarande det är en fascinerande bild, och inte minst en förtrollande titel. Varför skulle det finnas en dörr till floden? Vilken flod, förresten? Även om jag inte direkt ligger vaken varje natt och tänker på det så har det förblivit ett mysterium för mig i över 25 år. Och jag hoppas och tror att det kommer att vara det i 25 år till. Kanske jag närmar mig kärnan i resonemanget om jag spekulerar en stund över om det är måleriets förmåga att hålla på en hemlighet som gör det så omistligt? Eller kanske det bara är ett tecken på att jag går på tomgång igen; hemligheter är trots allt personliga saker; ingenting man snackar högt om. Håhå.

Annars är ju faktiskt hela modernismen proppfull av hemliga sällskap av mer eller mindre esoterisk karaktär. Det är en helt egen parallell historia som löper från Bauhaus till Yves Klein fram till Wien-aktionisternas blodsprutande orgier, och vidare in i vår samtid. Rosenkreutzare, teosofer, häxor och Crowley-adepter befolkar fortfarande landskapet. Jag ska avslöja en av hemligheterna här; nästan alla av dom är målare. Än så länge passar jag mig noga för att dra några som helst slutsatser av det, jag konstaterar bara fakta. Kanske det är ofrånkomligt; måleriets rötter bottnar trots allt i magiska handlingar; något som med jämna mellanrum också undersökts på nytt genom historien. Och, för all del, jag ska inte sticka under stol med att det jag sitter och gör just nu har sin historiska bakgrund i en gammal boktryckares pakt med Djävulen.

«Lets face it, nothing happens unless someone writes it first»
– William S Burroughs

«It is always the villain that makes historical progress»
– Anton Szandor LaVey

Det kommer naturligtvis ett nytt måleri. Det kommer i en eller annan form att vara funderat på den sista signifikativa vågen av måleri från 80-talet. Det kommer att vara oförutsägbart och mer svårtillgängligt än något vi sett tidigare, och det är möjligt att det inte ens kommer att fungera som investeringsobjekt förrän det gått så lång tid att det har tillägnat sig ett historiskt retroaktivt intresse. Sannolikt föds det ur en korsbefruktning av olika subkulturer och autonoma aktivister; oheliga allianser mellan akademistudenter och professionella dominatriser, filosofer och narkomaner, bushwackers, ponyboys och Michael Moore. Konstnärsubjektet kommer att ge vika för den målande handlingen. I grunden kommer allt att vara underkastat den målande handlingen, och vi kommer att se en generation som definierar sig som målare innan dom tänker på sig själva som mänskliga. Därför att allt annat omöjliggör ett reellt framåtskridande och lämnar måleriet kastrerat och sålt alldeles för billigt. Jag talar om ett måleri som förmedlar utanför-kroppen-upplevelser till den som investerar tillräckligt mycket i det; ett måleri som kan få vissa förtryckarstater att helt upphöra att existera och som bara med ett penseldrag kan sätta en kyrka i brand. Om man inte går till ytterligheter kommer man aldrig någonstans. Så pass mycket har jag lärt mig.

Det finns därför anledning att tro att om måleriet överhuvudtaget ska röra på sig en millimeter i dagsläget kräver det att en grupp målare uppriktigt förnekar att något speciellt väsentligt har hänt före deras tid. Att måleriet tvingas ned på år noll, drivet av en blind fläck hos dess utövare. Att man totalt ignorerar både debatten, institutionerna och tanken på en lukrativ karriär för att istället etablera andra kanaler och öppna för möjligheter världen ännu inte upptäckt. Därför är jag beredd att tro mest på kaosmakarna bland dom yngre målarna, eftersom dom i så stor grad verkar drivas av en vilja att säga något som inte kan sägas, och eftersom frenesin bakom handlingarna ofta ligger ganska exakt där den ska ligga för att kunna förmå berg att bli grushögar. Ingenting speciellt kommer att hända innan det händer. Ingenting speciellt har någonsin hänt.


Och ingenting händer om ingen skriver det först. Att jag av anledningar jag inte ska gå in på här skriver i ren frenetisk desperation förändrar ingenting. Det här är inte ett manifest, det är konstaterande av fakta; dom som tror sig ha makten är i själva verket maktlösa; dom har på sin höjd bara lite mer pengar än dom flesta. Att re-definiera makt bör för övrigt vara en shit-hot topic att ta tag i, för det är väl ändå ingen vuxen människa som på allvar verkligen TROR på att Kjell Magne Bondevik är statsminister i Norge?

En bra övning när man förhåller sig till måleri, eller om man förhåller sig till någonting som helst, egentligen, är att gå på promenad och koncentrera sig på en färg i taget. Min erfarenhet är att det lönar sig att börja med gult, för det är lättast att urskilja i statslandskapet. Efter det kan man gå vidare till rött – orange förekommer vanligtvis väldigt fläckvis, oftast på skjortor. Gatljus, vägskyltar och stressade tonåringars jackor är fina källor för den här övningen. Har man gått igenom några färger får man plötsligt svårt att lokalisera det grå som man inbillar sig borde vara dominerande i en stad med så mycket eftermiddagstrafik och offentliga byggnader. Tricket är sedan att se alla färger samtidigt utan att det blir grått igen. Att mästra detta, DET är att ha makt.

«Där stod jag i flera veckor och försökte blanda till den riktiga nyansen blått utan att lyckas. Det blev bara en större och större hög med färg.Till slut blev jag förbannad och åt upp alltihop. Sedan dess har jag supit.»
– Lennart Sundin

(Här inleder jag en lång parentes för att försöka omformulera mina egna praktiska erfarenheter ännu en gång. Dom som irriterar sig på att jag av och till blir för självupptagen kan hoppa över det här, men jag är faktiskt bildkonstnär, och bildkonstnärer kan inte hjälpa att dom är fulla av sig själva. Det är frågan om ett patologiskt tillstånd. En slags sjukdom. Vore det annorlunda skulle jag tjäna pengar i stället, och förresten är det relevant information i det här sammanhanget; jag har förstahands erfarenhet både med måleri och video och har bränt ut mig fullständigt i bägge fält. Det vänder sig i magen på mig om jag tänker på att ägna mig åt det, samtidigt som jag av och till saknar det så illa att det kliar över hela kroppen.

Jag inledde mitt första år på Kunstakademiet i Trondheim hösten 1988 i egenskap av målare. I ljus av den utmattande väg mitt konstnärskap tog vidare genom video och performance är det nästan något rörande över det, men faktum är att jag var ganska bra. Det händer fortfarande att jag av och till finner en gammal duk och blir sittande i stum förundran över att det faktiskt är jag som åstadkommit den, men för all del, det händer att jag grinar av ren skam också. Men oftast fungerade det faktiskt. Processen inleddes på allvar så långt tillbaka som 1985 med att jag gav mig fan på att det skulle leda någonstans, och jag målade oavbrutet dag och natt tills jag en sen kväll i Trondheim plötsligt inte kunde längre. Jag hade blivit för tekniskt duktig. Det rörde inte på sig; det var i princip samma bild som upprepades gång på gång, och jag kom inte vidare. Jag lät det vila en stund och tog upp det igen; nada, no go, den vägen förblev stängd.

Våren 1992 klarade jag av att måla ganska hyfsat efter att ha slitit med det ett halvt år, men det var inte det samma, och det var helt i onödan eftersom det var video som fick det att hända på allvar för mig. Några år senare var också det otillräckligt och något jag kunde så utan och innan att jag blev nonchalant i förhållande till det. Och precis som tidigare med måleriet försöker jag med jämna mellanrum att plocka upp videokameran, men så fan om jag får det att fungera. Det är inte där det ligger. Det finns för närvarande inget medium för det jag vill göra. Men bortsett från det – för det är trots allt mitt eget jävla problem som jag inte ska gnälla om här, och just det plågar mig inte så mycket heller faktiskt – så började det i alla fall med måleri, och i huvudsak var min utgångspunkt – naturligtvis, alla borde ha gissat det nu – abstrakt expressionism anno 1952, cirka.


Det är antagligen väldigt lite jag gjort dom senaste femton åren som direkt kan kopplas till det, men själva impulsen till att bli bildkonstnär ligger i en tanig tonårig punkares första möte med Jackson Pollock en gång i slutet av 70-talet. Och där fick jag kanske äntligen fatt i en av grunderna till varför jag aldrig blir färdig med honom. Det som sker i dom formativa åren etsar sig som bekant fast med lite större styrka än det som kommer efter. Jag lyssnar fortfarande på Sex Pistols, för jag kommer inte förbi det heller; det är som att röka; det är en del av det som är jag som gör det uthärdligt att vara mig.

Men det här är inte gott nog; varför sammanfaller uppgivandet av pensel och färg med att jag går första året på Kunstakademiet, och varför verkar det simultant drabba så många tidigt på 90-talet? Det är det jag vill veta. Det är som om det fick pesten. Någonstans på Blyberget utanför Trondheim grävde jag hösten 1988 ned 24 målningar – en för varje timme på dygnet – och det var i stort sett där jag på allvar satte punkt. Kanske jag borde gräva upp dom snart? Det var egentligen planen att dom skulle ligga där i, tja, ganska länge, i alla fall ett par år; men nu har dom väl antagligen ruttnat bort helt. Kanske jag egentligen aldrig har haft någon lust att gräva upp dom heller; om jag minns rätt var dom inte speciellt bra. Och vad blev det av dom som fortsatte måla genom hela akademitiden i min årskull? Husmödrar och heroinister om vartannat; dom mest begåvade målarna försvann spårlöst, antingen in på ett kök eller på en avrusningsanstalt. Och nu snackar jag om folk som egenhändigt kunde ha förändrat hela jävla diskursen och hållit måleriet levande genom premilleniumångesten. Genuint begåvade personer. Var är dom?

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att en videokonstnär med min explicita praxis naturligtvis under ett kroppsfixerat 90-tal får en hel del gratis uppmärksamhet och gärna vadar till knäna i mer eller mindre öppet skamliga förslag, och att det är en bieffekt jag förvisso alltid har uppskattat. Min videoproduktion fungerade – och fungerar fortfarande, trots att jag är gammal och fet och inte alls ser ut som killen på bandet – till tider som en slags kontaktannons, och det var – och är – väl en av dom få fördelarna med det. En stilig ung man som gråter och sticker nålar i kuken; det finns väl ingen kvinna som kan motstå något sånt? Knappast någon man heller för den delen. Hade jag målat hade jag aldrig i helvete levt ett så intressant liv. Men måleri säljer bättre, helt klart, och även jag måste ha pengar till tobak och kaffe, så det är vad jag ska tvinga mig till så småningom. Jag ska bara skriva färdigt först. Jo, jag bestämde mig nu; det ska fan sitta här och skriva en massa skit som ingen orkar läsa, och det skulle i vilket fall inte passa sig att en man i min ålder klädde av sig naken framför kameran en gång till. Frågan är om det passar sig att en man i min ålder gör någonting överhuvudtaget. Håhå. Nog om detta. Det börjar bli gaggigt; jag är trots allt inte SÅ jävla gammal heller; vissa dagar ser jag t o m ganska bra ut, i vissa vinklar och på ett visst avstånd. Jag går på övertid här; jag avslutar parentesen)

«Vem är du, säg? Del av den kraft vars lott är alltid vilja ont, men alltid göra gott»
– Goethe «Faust»


Avslutningsvis är det väl egentligen meningen att man ska samla trådarna till en imponerande sammanknuten slutsats, men det gör jag inte. Den som är intresserad nog att ha läst så här långt är antagligen fullt kapabel att göra det själv. Dessutom finns det fler trådar, oändligt många fler, som jag antingen missat, eller medvetet undvikit. En kanhända lite väl marginell tråd jag ännu inte ryckt i är till exempel det märkliga faktum att det inte är ovanligt att seriemördare ägnar sig åt att måla när dom har hamnat i fängelse. Både John Wayne Gacy och Henry Lee Lucas är, eller var, flitiga hobbymålare. Gacy tror jag säljer målerier över nätet. Eller gjorde, jag gitter fan inte hålla koll på vad varenda stolle sysslar med. Mike Kelly har i alla fall vid något tillfälle ställt ut en bild av honom i något sammanhang som föreställde en clown med ballonger. Gacy målar – eller målade – nästan bara clowner, något som väl har sammanhang med att han vid sidan av att slakta unga män i sin källare brukade uppträda som skojig clown vid barnkalas och liknande. Henry Lee Lucas är mer inne på naturmotiv och landskap. Eller var; jag vet ärligt talat inte om någon av dom här två är i livet fortfarande, och bryr mig inte så mycket om det heller. Deras måleri utmärker sig i vilket fall främst genom en valhänt naivitet som gränsar till en paint-by-numbers-teknik med oblandade klara färger taffligt applicerade på pannå, något som gäller för dom flesta målande seriemördare som hamnat bakom galler. Det är oftast en viss grad av själlös terapiverksamhet över deras måleri.

Ett undantag; Charles Manson – som är alarmerande begåvad, om än lite överväldigande (ordet «overkill» dök upp i mitt huvud och försvann som en klar blixt när jag insåg dom ordvitsmässiga implikationerna av uttrycket) – men han har å andra sidan inte tagit livet av någon för egen hand; på sin höjd inspirerat några andra att göra det. Teckningar och målerier finns – tror jag – utlagda på www.atwa.info Bra grejer. I kid you not.


Man kan, om man vill, se inspärrade målande seriemördare som en slags installations/performancebaserade aktionskonstnärer som tvingats tillbaka till staffliet. Hollywood har hjälpt till att pusha en sån förståelse av fenomenet; i en film som Se7en – och det är bara ett av tusentals exempel – hårdlanseras den konceptbaserade seriemördaren, och alla mordplatser utgör intrikata och väl genomarbetade tablåer; medryckande installationer i sin egen rätt. Bara som ett – av sju – exempel kan nämnas den stackars fan som lämnats i sin säng att långsamt tyna bort i ett sjabbigt rum där tusentals wunderbaumgranar hängts i taket för att hålla lukten av förruttnelse på avstånd. Kameran som zoomar in över denna skog av wunderbaum i taket mot den förtvinade gulnade kroppen i sängen är något av det märkligaste jag någonsin sett i en biograf. Fascinerande. Och Hannibal Lecter är ju som bekant en god, för att inte säga excellent målare av den gamla skolan. Lite som Odd Nerdrum, fast hyperintelligent, men så rör det sig ju också om en helt igenom fiktiv person.

Det finns fortfarande en avgörande skillnad mellan verklighetens monster och Hollywoods myter, men hur länge? Åtskilliga seriemördare har i intervjuer gett uttryck för att dom till viss del har sett sina aktiviteter som en konstform. Jeffrey Dahmer hade långtgående planer på att bygga ett makabert altare av dödskallar och revben från sina offer. Dennis Nielsen använde sig av teckningar när han skulle förklara sig under sina första förhör – hans teckningar utmärks av en känslig, tunn linje och en god känsla för anatomi – comes as no surprise – men är i likhet med dom flesta andra internerade seriemördares arbeten präglade av en viss tomhet; som om dom utförts automatiskt och utan inlevelse. Men som sagt; det här är kanske en lite väl marginell tråd, eller något som förtjänar att undersökas mer genomgående i ett annat sammanhang – jag nämner det bara som en reflektion över hur omöjligt det blir att förhålla sig till «historien» och «diskursen» om man lyfter blicken aldrig så lite utanför den vita kuben.


För övrigt såg jag en bild från det med tiden berömda foto och videoproducerande fängelset i Irak i Dagbladet för ett par dagar sedan som hade påtagliga och övertygande beröringspunkter med vissa typer religiöst måleri. Samtidigt såg det till förväxling ut som något jag tidigare sett publicerat i den eminenta publikationen Masterpiece, ett Oslo-baserat fanzine för oss killar som gillar hårda tag. Det är för övrigt svårt att se dom glada amerikanska soldaterna vid sidan av till vansinnets gräns förnedrade irakier utan att tänka på vissa sekvenser av Pasolini´s Saló. Samma naiva oskuld som ligger i den filmens grundton – reflekterat i dom tonåriga soldaternas blanka ögon som kameran alltid dröjer kvar lite för länge vid som en ohygglig kontrast till dom allt mer groteska excesserna – verkar lysa med den renaste självklarhet ur dom amerikanska soldaternas léende porträtt. Som om dom hade varit på fisketur och lät sig avbildas med den stora gäddan dom fångade. Kan man bli annat än mörkrädd? Och så givetvis exkrementerna; alltid exkrementerna, sedan tidernas begynnelse. Få saker här i världen är så tillfredsställande som att smeta in folk med skit och tvinga dom att krypa runt på alla fyra.

Jag är inte säker på om det har så mycket med det kommande måleriet att göra, men personligen har jag svårt att hantera det faktum att det här är handlingar utförda av en militärmakt som indirekt stöds av regeringen i det land jag bor i. Å andra sidan så kan jag ju, som jag nämnt tidigare – när dessa avslutande rader med onödigt hårt tryck på tangenterna hamras ned – inte gå på café längre från och med midnatt, för det har regeringen bestämt. Inte för att det på något vis är övergrepp som kan ställas vid sidan av varandra som jämnstora fenomen, men likafullt; det är väl ändå inget tvivel om var antirökfascismen har sitt geografiska ursprung?

Men jag ska inte dröja kvar vid mina egna mer eller mindre märkliga besattheter längre. (Hunter S Thompson uttalade vid något tillfälle att politk är bättre än sex. Det blev stående som ett bevingat ord som förföljde och plågade honom såpass mycket att han till slut gjorde ett offentligt uttalande där han konstaterade att sex faktiskt är bättre. Jag är böjd att hålla med, i alla fall om man ser till den politiken som förs i ögonblicket).

Avsikten här var i första hand att riva ned ett par mentala spärrar jag själv har eller har haft i förhållande till måleriet; både när det gäller att förhålla mig till det som utställningsbesökare och i det att vara praktiserande bildkonstnär. Har jag ödelagt något för någon annan i samma släng är det en ren bonus, men det betyder ärligt talat inte lika mycket. Kort sagt har jag intill nyligen tänkt att en återgång till måleri nödvändigtvis måste utgöra en återgång till slaveri; men efter det här loppet är jag i grunden mer optimistisk. Det behöver inte vara så; det kommer antagligen att innebära något helt annat. Kanske inte för mig, men för andra, helt säkert för andra. Det här är bara ett otillräckligt försök att lokalisera och stimulera en speciell nerv. Den nerv som ska till för att få färgen att rinna över, ja, om inte orgastiskt spruta i stora grötiga skvättar. Penseln är härmed kastad. Jag lämnar det här hörnet jag målat in mig i och gör rejäla fotavtryck i färgen på min väg ut. Och om ni nu ursäktar mig så ska jag gå och vattna mina pepparfrukter; sommaren är redan här och en del av plantorna antyder kommande chili och habanero. Starka saker. Det gillar jag.

  1. Innlegg fra Rocky

    Bitching – selvfølgelig finnes det maleri, det er jo helt opplagt

  2. Innlegg fra AP

    tull, selvfølgelig – det finnes ikke maleri

  3. Innlegg fra Tommy Olsson

    Javisst ja, gott nytt år – tänk va; ett nytt millenium! Är det inte fantastiskt?

  4. Innlegg fra Arne Stav

    Det var precist som jeg mente. Performative kassadamer? Jess! Ock så videre nedetter i rekkene. (Jeg kjenner en svær rekke med betydelige performative og artistiske søppeltømmere.)

    Godt nytt år dessuten!

    Arnie

  5. Innlegg fra Tommy Olsson

    Det kommer lite överraskande – och smickrande – att den här lite för långa texten fortfarande blir läst; och du är definitivt inne på något; kopplingen mellan dans och kritik har sannerligen inte utforskats tillräckligt. För övrigt så snackade damen i kassan på Rimi med mig ovanligt mycket i dag, vilket jag tar som ett tecken på att hon liksom spränger ramarna för sin verksamhet och i sin direkta tilltale faktiskt blir en performativ kassadame – man kan spekulera på hur dom mer strikta konservativa kassadamerna tacklar något sådant.

  6. Innlegg fra Arne Stav

    De fleste malere maler seg opp i et hjørne. Kunstkritikere òg. Når skal vi – kunstkritikerne – begynne med ballet? Enkelte av dine piruetter velter et par spann. Grattis!

    Og Godt Nytt År!

    Arne

  7. Innlegg fra Fitty

    Jeg spröyter!

  8. Innlegg fra sverige

    bra jobbat!

  9. Innlegg fra Anders Nygaard

    Bra artikkel!

  10. Innlegg fra SUPER-MODEL 666

    i THING PAINTING IS DEATH!
    NO HOPE 4 PAINTING! VIDEO IS KING! PHTOGRAPHY IS THE NEW PAINTING!!!

  11. Innlegg fra Puler“n

    Fantastisk. Hva går“u på a, Tommy? Hvor mange touch i sekundet, liksom. Tenkt på stenografi? Dette her er interessant for Stortinget, believe me.

  12. Innlegg fra nyfiken botaniker

    vad har du for jord till habanerosplanterne dine så att de blir slikt fine och deilige?

  13. Innlegg fra Helmuth Schwanz

    Problematikken er ikke vad som kan kalles det “nye maleriet”, problematikken er att de nye kunstnere har en avog instelling till arbeit. De er bohemdritter av verste sort og drar seg ikke for å smutte rödvin mitt pa blanke formiddagen. Vi ma kreve att kunstnere tar sitt ansvar jentemot folket og viser seg som gode foredömmer.

  14. Innlegg fra Jürgen Rongck

    Deres har snott meine tekst jeg skrev i Piff Special Nr.7/1962. Jeg krever nu deres at betalen meg. Ring så kan vi jura upp om priset, jeg er ikke omedjurelig.

    Helsninger
    Jürgen R.

    Tel. 0726194655

  15. Innlegg fra Kasper Pitt

    Nu ska du dö, jävla neger!!!

  16. Innlegg fra Unn Ingebrigtsen

    Alltfor kort!

  17. Innlegg fra johan sager

    jada.

  18. Innlegg fra mads ole nygår

    er det noen som har lest hele txtn?

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!