Replikk Artikkel på Engelsk|17.11.17

Svar till Nav Haq

Basim Magdy, They Endorsed Collective Failure as the Dawn of a New Renaissance, 2013.

Jag har alltid betraktat konstfältet som ett fältslag för olika visioner och tolkningar. Nav Haq verkar ha en annan syn. I sitt svar på min recension av Göteborgsbiennalen 2017 agerar han som om det bara fanns en enda möjlig läsning av hans utställning, och den hade jag förstås missat. Jag misstänker att han ser kritiken som en utvidgad pressrelease som ägnar sig åt passiv konsumentupplysning. Själv föredrar jag att ägna mig åt en kritik som ser både på intentionerna och det faktiska resultatet, ja helt enkelt det glapp, som Haq till skillnad från många andra, inte vill befatta sig med. 

Haq är bekymrad över att jag bara uppmärksammar sekularitetens religiösa dimensioner. Men det är här han missar min poäng: sekulariteten har blivit en ny form av religion med sina koder, lagar och tabun. Det är synd att detta har gått Haq förbi, för annars hade han kanske kunnat ge oss en ny syn på både sekularitetens och de «traditionella» religionernas möjligheter. Han försvarar dessutom utställandet av karikatyrer på människor av judisk tro med att han har haft en dialog med dem. Var finns denna dialog? Om Haq ser sekulariteten som «a space of negotiation», varför inte göra denna aspekt synlig och tillgänglig för oss andra? Som sagt – konsten är ett fältslag, och inte ett fikarum med stängda dörrar. Det är synd att ett så viktigt ämne som sekularitet förpassas till något som ser ut att kunna avklaras på en kafferast.

Haq refererar till Hanna Arendts defintion av politiken med den simpla frasen «politics is how those who are different could live together in a community». Jag har problem med «those who are different». Vilka syftar Haq på i detta sammanhang? Är inte alla människor «different»? Han kunde ha kompletterat Arendts teorier med Chantal Mouffe som talar om skillnaden mellan «antagonistiska» och «agonistiska» konflikter, samt skillnaden mellan rationella och irrationella samtalstrukturer. Jag förstår varför Haq inte vill befatta sig med religiösa konflikter. Han är rädd för konflikten som sådan. 

Jag förstår också bättre varför Haq inte ville visa «bad guys» som Serrano och Vilks, vars praktiker, enligt Haq «have been overshadowed by their banal iconoclasms». Det är en mycket enkel och förringande läsning av deras praktiker, som går hand i hand med mediernas sensationslystna och icke djupsökande logik. När det kommer till katalogdiskussionen kring John Latham, så är den ytterst luddig. Varför gick Haq med på att inte visa Lathams God is Great-serie i biennalen? Han kritiserar Tates censur av verket, men går sedan själv med på att inte visa det när GIBCAs ledning motsäger sig. Hur såg deras invändningar ut? Varför tog inte Haq strid för detta, om det är ett så viktigt verk? Om nu Haq är så intresserad av en dialog kring sin utställning, får han också skapa de diskursiva förutsättningarna för en sådan dialog med verk, debattforum och frågeställningar som verkligen vågar ta itu med sekularitetens månghövdade dimensioner. Haq finner min kritik «facile» och efterlyser en kritik där «a discourse of the facile should be left at the front door». Då får han också göra en biennal som vågar lämna the «facile at the front door».

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!