Sesongstart 24.05.18

Salongskonsten är över oss 

Hokusai, Under vågen utanför Kanagawa, okänt årtal.

En sak som utmärker den svenska konstsommaren är att många av utställningarna inte är utställningar. Istället är de forskningsprojekt, performativa händelser, kollektiva läsecirklar eller samlingspresentationer. Det är inget nytt, utan kan ses som ett tecken på hur konstlivet allt mer delas upp i en kommersiell och akademisk sfär med olika intressen, behov och agendor.

Den kommersiella och akademiska konsten har ju en sak gemensamt: de har inget behov av utställningar. Den akademiska konsten utspelar sig i seminarier och visas i böcker eller tidskrifter. Den kommersiella konsten saluförs på mässor och i allt högre utsträckning genom försäljning online. Det är ett problem eftersom det innebär att konstnärer, curatorer och gallerister i allt högre utsträckning kan dra sig undan offentlig debatt. Varken akademi- eller mässkonsten har behov av kritik. Det är en annan sak de har gemensamt. Bristen på utställningar kan på så vis ses som ett uttryck för att konsten blir allt mer avpolitiserad. Istället för att utvecklas i takt med samhället investeras energin i att tänka ut nya former av salongskonst.

Enno Halleks Portable Sunset (1990–2018) visas på Körsbärsträdgården på Gotland.

UTVIDGADE KONSTPROJEKT

Det betyder inte att alla icke-utställningar är dåliga lika lite som de riktiga utställningarna inte är det. Själv jag nyfiken på Signal i Malmö som under maj–juni iscensätter en kollektiv fiktion i form av en serie händelser som tematiserar Öresundsbron som en historiskt och politiskt laddad plats. Medverkar gör konstnärer och författare från båda sidor av sundet: Jeanette Ehlers, Jacob Kirkegaard och Iman Mohammed bland andra. I likhet med många av sommarens utställningar har projektet redan inletts. Det hela avslutas med ett arrangemang i Malmö den 20 juni.

Mer tveksam blir jag för Dora García på Tensta konsthall (maj 16 – september 23). Där är utställningen en kombinerad läsecirkel och workshop med en rödfärgad scenografi inspirerad av den kommunistiska revolutionären Aleksandra Kollontaj (1872–1952). Projektet genomförs i samarbete med Curatorlabb på Konstfack. Det får mig att tänka på hur ofta utstuderade referenser och radikala poser används för att garantera social distinktion och framgång i konstlivet. Möjligen finns här en ledtråd till varför utställningens marginalisering har skett parallellt med framväxten av en ny klass av curatorer utan intendentrollens historiska förankring och kunskap.

Dora García, Red Love, Tensta konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Ett mer lovande projekt är den «satellit» till utställningen Portable Landscapes på Lettlands konstmuseum i Riga, som visas på gotländska Körsbärsträdgården den 4 augusti. Bakgrunden är att man har samarbetat med Baltic Art Center i Visby om att förankra det omfattande utställningsprojektet på Gotland, dit många lettiska flyktingar kom under andra världskriget. Med BACs försorg visas ett litet urval av konstnärer med anknytning till platsen. Mest märkbara är Laris Strunke och Enno Hallek som kom som flyktingar 1944. Man önskar bara att det skulle gå att se en mer substantiell presentation på ett svenskt museum av detta av viktiga kapitel i Östersjöregionens gemensamma (konst)historia.

FORSKNING I GÖTEBORG

På västkusten visas flera utställningar som egentligen är forskningsprojekt. På Hasselblad Center presenteras det tvååriga projektet Drone Visions (19 maj – 17 september), medan Göteborgs konstmuseum visar Det universella språket (13 juni – 11 november) som undersöker efterkrigstidens abstraktion utifrån museets samling. Konstmuseets projekt ingår i den ambitiösa skriftserien Skiascope, medan Drone Visions har genomförts i samarbete med både Akademin Valand och Göteborgs universitet samt konstinstitutioner på Cypern och i Pakistan. Båda har intressant nog en liknande potential, nämligen att hitta nya infallsvinklar som kopplar samman den lokala nivån i Göteborg med en övergripande, internationell eller universell, nivå i konsten och politiken.

Ignacio Acosta, Separation, 2018. Visas i Drone Visions på Hasselblad Center.

FOLKKÄRA VAL

När det gäller separatutställningar så hör norska Siri Aurdal på Malmö konsthall (25 maj– 26 augusti) till sommarens höjdpunkter. Här är utställningen på allvar en utställning. Efter Aurdals medverkan i Nordiska Paviljongen i Venedig föra året så kan ingen förneka att den 90-årige konstnärens modulära skulpturer verkligen förtjänar att visas i större format. Det blir nyproducerade och äldre verk anpassade efter konsthallens öppna utställningsrum.

Lars Lerin, Staden, 2015.

I övrigt så finns det gott om folkkära namn som av allt att döma är valda för att dra fulla hus under sommaren: norsk-svenske Peter Dahl på Sven-Harry(s) (4 maj–19 augusti), akvarell-virtuosen Lars Lerin (18 maj–09 september) på Liljevalchs och Lena Cronqvist (28 april–2 september) på Bohusläns museum i Uddevalla. Dessutom visas den «japanske ikonen» Hokusai på Millesgården, en blixtutställning som varar endast två veckor (19 maj–03 juni).

Att de är populära betyder förstås inte att dessa konstnärer inte skulle vara värda att ställa ut. Men ta Bohusläns Museum som visar Cronqvists måleri från de senaste 30 åren. Därmed kopierar man ju Liljevalchs misstag från 2014, då de ställde ut hennes verk från samma period. Att bortse från Cronqvists skildringar av miljonprogrammen och psykisk ohälsa på 60- och 70-talen tyder på dåligt omdöme. Vilken konstnär har på ett mer hudlöst sätt gestaltat den sociala utsatthet och oro som så många lever med idag? Det är konst som kräver att visas, helt enkelt för att den finns.

En duo som kan bli en framtida klassiker är Nathalie Djurberg och Hans Berg som ställer ut på Moderna Museet i Stockholm (16 juni–09 september). Det är ovanligt att Moderna visar yngre konstnärer i stor skala. De senaste tjugo åren har bara Nina Canell fått samma ära, men det var en betydligt mindre presentation. Den här utställningen ser ut att bli dubbelt så stor. Sannolikt kan Djurbergs grälla animationer få större publikgenomslag än mer lågmälda konstnärer som Lina Selander och Meriç Algün Ringborg, som har visats i mindre skala. Frågan är om Djurberg & Berg lever upp till de stora anspråken.

Karel Appel, Gunga i en båt, 1964. Visas i Det universella språket på Göteborgs konstmuseum.

KONSTNÄRERNAS GREPP VÄNDS MOT DEM SJÄLVA

Sommaren är inte högsäsong för de självorganiserade initiativen som sällan har resurser att hålla öppet när folk är lediga. Ett alternativ är att ge sig in i institutionerna. Som på Ystad konstmuseum där man visar en utställning som egentligen är ett konstnärsdrivet projekt av Gunnel Pettersson. Under namnet Odlingen bjuder hon in ett femtontal konstnärer till ett projekt som äger rum utanför och inne på museet (9 juni–19 augusti). Ett annat alternativ är att starta en biennal, som Art Lab Gnesta där man bjuder in till andra upplagan av sin «träskbiennal» (26 maj–08 juli). Med nio inbjudna konstnärer vill de locka publiken «ned i fukten, gyttjan och säven». Bland de medverkande finns den svenska duon Gideonsson/Londré och den finska konstnären Alma Heikkilä. 

Att konstnärer ta saker i egna händer är svårt att invända mot. Men det är värt att påminna om att många av strategierna för att kapa banden mellan konst och utställning kommer från konstnärerna själva. Det är ironiskt eftersom det ofta är samma grepp som idag används för att ge konstnärerna mindre inflytande, genom att istället flytta över makt till andra aktörer som sätter ramarna för hur de ska tänka och arbeta. Vilket väl är själva definitionen av salongskonst oavsett om den är kommersiellt eller akademiskt motiverad.

Lea Porsager, skiss till minnesvård på Djurgården i Stockholm.

Detta sagt så görs det förstås en del utställningar även på sommaren. På Lunds konsthall visas Omnejd (2 juni–26 augusti) där människan ses som del av ett större ekologiskt sammanhang. Medverkar gör konstnärer som Gert Aspelin, Lena Bergendahl och Amalie Smith. På Varbergs konsthall visas en utställning om flyktingkrisen av curatorn Maya Økland (26 maj – 26 augusti), och på Bildmuseet i Umeå ställer man ut Ekologins visionärer (15 maj–21 oktober) med ett tiotal internationella konstnärer. Det låter som rimliga och aktuella teman. Vad som återstår att se är i vilken grad konsten har ett eget innehåll som kan svara mot de filosofiska och politiska problemställningarna.

KONST SOM ETT EGET SPRÅK

Inte långt ifrån Varberg ligger Borås där den internationella skulpturbiennalen går av stapeln på lördag (26 maj–23 september). Medverkar gör konstnärer som Katarina Löfström, Chiara Bugatti och Børre Sæthre. Curatorn, Power Ekroth, betonar att den offentliga konsten idag ger större frihet än gallerierna och museerna, där utvecklingen styrs av marknaden som i sin tur kontrolleras av samlarna i samhällets ekonomiska och sociala toppskikt. Ekroth vill istället lyfta fram det irrationella och meningslösa som drivande impulser i konsten.

Den 5 juni invigs den danska konstnären Lea Porsagers minnesvård över flodvågskatastrofen 2004. Det är ett rätt omfattande ingrepp i landskapet allra längst ut på Djurgården i Stockholm. Parallellt invigs en utställning med Porsagers skisser på Thielska galleriet strax intill. Där har ett skulpturprojekt i trädgården blivit en återkommande sommartradition. Utställningen curateras av Kamerade och medverkar gör Elin Elfström och Emanuel Röhss.

De finns alltid ljusglimtar på gallerierna och institutionerna. Galleri Magnus Karlsson visar Bruno Knutman (26 maj–30 juni) som fick en sen skjuts i karriären efter en retrospektiv på Lunds konsthall 2010. Utställningen hos Magnus Karlsson har en tragisk bakgrund då Knutman gick bort förra året. Men målningarna var färdiga så galleriet beslutade att visa dem ändå (inte helt oproblematiskt). En yngre konstnär som arbetar i Knutmans anda är Lina Bjerneld. Hon ställer ut på Konstfrämjandet i Bergslagen som ligger i Wadköping 20 mil väster om Stockholm (12 maj–17 juni). Båda utmärks av sina originella bildspråk, vilket skiljer dem från många andra figurativa målare idag. Då spelar det nästan ingen roll hur konsten visas, vilket kan vara en fördel. 

Bruno Knutman, Evig kärlek, 2017.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!