Kommentar 07.03.14

Montagefilm om kolonialt våld

Stillbild ur {ITALIC}Concerning Violence{ENDITALIC}, 2014. © Lennart Malmer.

Stillbild ur Concerning Violence, 2014. © Lennart Malmer.

I svensk offentlighet förs sedan en tid en allt mer intensiv diskussion om sambanden mellan rasismen, heterosexismen och klassförtrycket i vår tid. Och inom konstvetenskapen är det inte längre ovanligt att förstå den moderna konsten och dess institutioner med utgångspunkt i en europeisk kolonial modernitet inom vilken ras, klass och könsförtryck varit lika avgörande som talet om humanism och alla människors lika värde. Ingen kan idag läsa Winckelmanns och Kants bidrag till den estetiska regimen och dess konsthistoria, utan att ta hänsyn till deras minst sagt komplicerade relation till, och medverkan i, skapandet av den moderna rasismen och sexismen.

Vad gäller den arkivbaserade konsten har vi också sett mängder av försök att bjuda in konstnärer för att vitalisera konstmuseer genom att ge nya kritiska perspektiv på samlingarna. Arkivbaserade konstprojekt kan alltså lika mycket handla om att bevara ett arkivs auktoritet och legitimitet, med utgångspunkt i samma logik som får företag att låta konsumenter utveckla sina egna produkter, helst utan att få betalt. Men så finns det en filmare som genom att arbeta med material från den Svenska Televisionens arkiv har lyckats, om inte att ge en ny, så i alla fall ovanlig, bild av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och dess betydelse. Jag tänker på Göran Hugo Olssons Concerning Violence – Nine Scenes from the Anti-Imperialistic Self-Defense som premiärvisades på Sundace Film Festival i slutet av januari, och strax efter hade svensk premiär på Göteborg International Film Festival.

Angela Davis och Bosse Holmström ur {ITALIC}The Black Power Mix Tapes{ENDITALIC}, 2011. Foto: Story.

Angela Davis och Bosse Holmström ur The Black Power Mix Tapes, 2011. Foto: Story.

Redan med sin förra film The Black Power Mixtapes 1967–1975 (2011), som även den uppmärksammades på filmfestivalen i Sundance, visade Olsson vilket märkvärdigt filmmaterial som finns i SVTs arkiv. Olsson lät där samtida musiker och personer aktiva i medborgarrättsrörelsen se tillbaka, blandat med intervjuer och reportage av svenska TV-journalister. Här kunde vi exempelvis höra Harry Belafonte berätta om Martin Luther King, och samtidigt se honom på bild tillsammans med King och hans fru Coretta Scott King, den svenske kungen Gustav V och inte minst Gunnar Myrdal, författaren till inflytelserika studien An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy, 1944.   

Även om huvudämnet i Mixtapes inte var det svenska samhället, så berättade filmen ändå mycket om Sverige, inte minst genom journalisternas frågor till fängslade Angela Davis rörande våldet, eller till presidentkampanjande Shirley Chisholm rörande valet 1972.         

Concerning Violence bygger på ett liknande, men långt mer sofistikerat montage, där Frantz Fanons politiskteoretiska mästerverk Jordens fördömda (1961) utgör en av montagets hörnstenar. Det är dock inte det för Fanon så avgörande befrielsekriget i Algeriet som står i filmens fokus, rent bildmässigt, utan vad som under 1960- 70- och 80-talen utspelade sig i länder som Moçambique, Angola och Burkina Faso. Montaget utgår alltså inte bara från vad som fångats på bild av svenska filmteam i offentlighetens tjänst, utan också från en bok som fångas in av varje Amazon-sökning på det som amerikanska bokhandlare en gång kallade hyllan för standardverk i postkolonial teori.    

Ett textmontage av avgörande fragment från första och sista kapitlet i Fanons bok utgör filmens litterära och politiskfilosofiska stomme, och liksom bankas in i betraktaren. Dels genom att vara inklippta i stort format ovanpå själva nyhetsbilderna, och dels genom att läsas upp av popstjärnan Lauryn Hill (som enligt producenten, lyckosamt nog, hade återupptagit sina Fanon-studier under sommarens fängelsevistelse för skattebrott när hon tillfrågades att medverka i filmen). Valet av just Hill må skapa en koppling till The Black Power Mixtapes, men efter att filmen visades på Göteborg International Film Festival berättar producenten att det kommer att bli olika berättarröster för olika språk. I den svenska versionen kommer den svenska rapparen Lilla Namo att ge röst åt Fanon.

Frantz Fanon (1925–1962). Foto: Leopard förlag.

Frantz Fanon (1925–1962). Foto: Leopard förlag.

Valet av röst blir alltså ett sätt att aktualisera det historiska materialet, men det skapar också en intressant dissonans. Å ena sidan sammanför rösten en specifik historia med en närmast universell idé om det koloniala våldet som grunden för all rasism och antirasism. Men Hills röst blir också en karaktär i montageberättelsen. Hennes amerikanska accent och offentliga stjärnkaraktär aktualiserar frågor om både skillnader och likheter mellan den form av rasism och anti-rasistisk kamp som är sprungen ur det amerikanska samhället, och de historier som de afrikanska ländernas befrielsekamper var sprungna ur. Olssons kombination av bland annat Hill, Fanon, SVTs arkiv och Gayatri Spivak (som presenterar Fanon i ett filmens ”förord”) skapar ingen syntetisk helhet kring frågan om ras, klass och kön, och det är just detta som gör filmen utmanande och viktig. Det är en film som fortfarande söker sin form, en film att tänka med.       

Vi talar alltså om den del av Fanons författarskap som fortfarande är kontroversiellt, det om våldet som nödvändigt i befrielsekampen, eftersom kolonialism är namnet på det yttersta våldet som sådant. I ljuset av detta är det minst sagt smärtsamt att se och höra svenska missionärer i Tanzania godmodigt säga sig ha kopplat grepp om den afrikanska folksjälen, eller bevittna LAMCO Minings bemötande av den vilda strejken i Niba i Liberia 1966. Kort sagt, detta är en film som inte tvekar att sätta svenska kapitalisters och missionärers vansinne sida vid sida med kloka ord yttrat av Robert Mugabe på 70-talet, innan han förvandlades till en despotisk premiärminister [1].

Om Fanon använde sin franska (imperialistiskt universella) skolning mot kolonialismen som sådan, gör Olsson något liknande med sitt nyhetsmaterial från förment neutrala Sverige. Men kanske just eftersom presentationen av Fanons text bokstavligen tar en enorm plats i själva bilden och i ljudbilden, så fungerar inte bildmontaget som en illusoriskt genomskinlig illustration till Fanons filosofi. Istället pendlar bildmontaget mellan att 1) stå relativt självständigt, 2) tydligt bejakande illustrera eller 3) rent av, om än subtilt, göra motstånd mot Fanons text. Denna aspekt av Olssons montage komplicerar hierarkin mellan text och bild på ett sätt som gör det oklart vad som är filmens huvudsakliga objekt. I alla händelser står det klar att Concerning Violence inte först och främst handlar om Fanons projekt, utan gör bruk av hans teorier, och aktualiserar dem, på samma sätt som den gör bruk av det svenska tv-arkivet, av Hills röst och av Spivaks kontextualisering.      

Stilbild ur {ITALIC}Concerning Violence{ENDITALIC}, 2014. © Jörgen Persson.

Stilbild ur Concerning Violence, 2014. © Jörgen Persson.

Likväl, tack vare att Olsson gör bruk av just svenska arkiv i en historia om avkolonisering skriver filmen lika brutalt som självklart in den svenska efterkrigstiden i en djupt rasistisk världsbild. Och med den en kamp där kolonisatörer och koloniserade delade det våld som stavas könsskillnad. Att Gayatri Spivak påpekar detta i filmens förord må vara väntat, men att Olsson faktiskt lyckas gestalta det är imponerande och allt för aktuellt. Men han gör det också på ett sätt som i andra sammanhang lätt hade kunnat avfärdas som ett spekulativt objektifierande av «andras lidande», för att tala med Susan Sontag. Bland annat genom att, helt okommenterat, presentera bilder av en naken kvinna med bortbombad arm som ammar sitt barn med bortbombad fot. Men som en del av filmen i dess helhet sätter denna lika smärtsamma som djupt problematiska scen, filmskapandet och montagearbetet som sådant i ett avgörande ljus. Kraften i denna scen understryker våldet som krävs i allt filmskapande, inte minst i montagearbetet, oavsett om man arbetar med en tydlig agenda eller inte. Likväl är det är aldrig självklart om det rör sig om ett mytiskt eller gudomligt våld, för att tala med Walter Benjamin.  

Om kolonialism är namnet på våldet som sådant så är denna film rentav ett litet, men våldsamt, försök att också avkolonisera tänkandet. Detta är inget den lyckas med, men bara att komplicera varför våra kroppar inte har lämnat den koloniala moderniteten bakom sig, är ett viktigt bidrag till diskussionen om ras, klass och kön i dagens Sverige. Detta projekt är samtidigt ett bevis för att montagefilmens politiska möjligheter är allt annat än uttömda.

Filmen går upp på svenska biografier augusti, och har just nu biodistribution i 15 länder, varav 7 afrikanska.

Stillbild ur {ITALIC}Concerning Violence{ENDITALIC}, 2014. © Lennart Malmer.

Stillbild ur Concerning Violence, 2014. © Lennart Malmer.

[1].  Från intervjun med Mugabe i 1974: 

– What is your general attitude towards the white minority, if they remain in the country?

– We accept them. Every white man who like to remain in the country, is free to do so. Provided he accept the system, that will be established. The new government, of course. He must accept, that his privileges based on colour have gone. He will not have a different set of privileges from, whose which accorded to members to our racial groups. But overly, we will not, perpetuate a system there people are organised communally on the basis of race, or colour. We want an integrated society. Where not the colour of the person counts. But the skill he is able to show, and the contribution he is prepared to make to the development of the country.

 

 

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!