Replikk 01.12.17

Med omsorg om arbetstagarens förhållanden

Goldin + Senneby, Evig Anstallning, 2017. Skiss. Visualisering av Anna Heymowska/Statens Konstråd.

Frans Josef Petersson undrar vad Eternal Employment säger om min vision av den offentliga konsten på 2000-talet. För det första är det aldrig min avsikt att konstverk ska illustrera min vision, utan att de fritt ska utforska de områden som konstnärerna är intresserade av i relation till den situation där konstverken tar plats. För mig är Eternal Employment ett viktigt idéförlag eftersom det visar på den större bredd av konstnärliga uttryck som numera kan rymmas i det offentliga rummet. Det tar ett stort kliv från viss permanent konst som i huvudsak fungerar som utsmyckning, och det sätter igång ett samtal om en av våra tids viktigaste frågor – den om vad arbete kommer att vara i framtiden.

När man bedömer offentlig konst är det inte bara intressant att se på koncept och utförande. En viktig sak är att bedöma hur konstverket förhåller sig till den omgivande situationen och hur det kommer att läsas över tid. Goldin + Senneby beskriver att de vill skapa ett icke-event i eventstadens hjärta, på den plats där alla som ska till Svenska Mässan eller Liseberg kommer att passera. Den som känner till den lokala diskussionen i Göteborg vet att det pågår en kamp mellan dem som vill förminska staden till ett varumärke som säljs via event och dem som strävar efter en mer komplex bild av en verklig stad. Goldin + Sennebys förslag tar tydlig ställning i frågan. Att konstverket involverar en person (och ja, det kommer att genomföras med omsorg om arbetstagarens förhållanden) ger verket en ständig närvaro. En närvaro som påminner om att det är människor och inte siffror vi talar om i en framtid där många kommer att förlora sina nuvarande anställningar. Men också en närvaro som är mycket ovanlig, möjligen unik, inte bara i den offentliga konsten utan också i den konst som visas på museer. Goldin + Senneby binder samman konceptkonst och performance och skapar ett verk med mänsklig närvaro under 120 år. Verket kommer att läsas olika under denna tid, och vi kan idag bara gissa hur människor kommer att relatera till det om 60 år eller om 120 år när förhållandena kring arbete har förändrats. Konstverket kommer fortsätta leva och skapa nya betydelser långt efter det att vi alla är döda.

Frans Josef Peterssons båda artiklar är så fulla av vaga antaganden som han sedan gör till tvärsäkra slutsatser, att det inte är möjligt att bemöta alla. Jag tar endast upp några av de viktigaste här. I sin första artikel menar Petersson att det är förnedrande att arbeta i en stationsmiljö och drar av det slutsatsen att Goldin + Sennebys verk är cyniskt och Statens konstråd elitistiskt. Om vi bortser från att Petersson tog fel och den anställda inte måste befinna sig på stationen, låt oss fundera över hans uttalande. Upplever de som själva arbetar i stationsmiljöer att deras arbete är ovärdigt? Är det konstkritiker som ska bedöma om andra människors arbete är värdigt eller inte? Om arbetet inte är värdigt, ska man då avskaffa det? Vad händer då med dem som förlorar sina arbeten? Vem är elitistisk i det här resonemanget, och vem är respektlös mot arbetstagare?

När Petersson sedan svarar efter att faktiskt ha läst konstnärernas förslag och inte längre kan använda argumentet om att den anställda måste vara på stationen bygger han sitt nya resonemang på en parentes! En parentes som konstnärerna använder för att förtydliga den anställdas uppgifter tolkar han som ett tecken på att de inte intresserar sig för den anställdes förhållanden. Från den misstolkade parentesen drar sedan Petersson slutsatsen att Statens konstråd medvetet har undanhållit information om verket för att dölja arbetstagarens förhållanden. Det finns inte minsta grad av sanning i detta, som jag beskrev i mitt tidigare inlägg har vi tvärtom diskuterat mycket noga hur förhållandena kommer att bli för den anställde. Det som presenteras på vår hemsida är en sammanfattning av idéförslaget, som av naturliga skäl inte kan innehålla alla detaljer.

Från dessa två felaktiga antaganden går Petersson vidare till att anklaga Statens konstråd för att göra arbetsgivarkonst. Det är inte helt glasklart vad han avser. Menar han att all konst som innehåller en arbetstagare är omoralisk? Betyder det att t ex Moderna Museet i framtiden bör avhålla sig från att göra performativa verk som skulle kunna involvera anställningar? En lite väl snäv och moraliserande hållning för att jag ska skriva under på den. Petersson går vidare i samma tendentiösa och självrättfärdigande anda och skriver att arbetet för den anställde är «utan mål och mening». Det är en låg tanke om människors förmåga att skapa mening utan att ha på förhand givna uppgifter. Den ställer på nytt frågan om vem det är som har ett elitistiskt perspektiv.

Genomgående i Peterssons retorik är att han slår fast subjektiva tolkningar som sanningar och sedan bygger höga staplar av argument på dessa. Till exempel låser han fast stämpelklocka, belysning och anställning på samma betydelsenivå. Jag läser istället stämpelklockan och fabriksljuset som ett monument över arbete som vi känner det, medan själva anställningen är en fråga om vad arbete kommer att vara i framtiden. En fråga som är viktig att ställa rakt ut i det offentliga rummet, en fråga som väcker diskussioner som det knappast är arbetsgivarna som tjänar på. Men igen, denna tvärsäkra uppdelning – som att alla arbetsgivare är onda?

På Statens konstråd arbetar vi i de mest skilda miljöer, från häkten och ungdomsvårdshem, till universitet och domstolar. Vi producerar konstverk med en grupp ungdomar i Tynnered, en föräldraförening i Lindängen, en flyktingförläggning i Boden. Vi inte bara producerar och visar konst på de platserna, utan samtalar, förklarar, debatterar och samarbetar med människor från samhällets alla olika områden. Jag kan försäkra Petersson om att om vi vore elitistiska skulle vi misslyckas i vårt arbete varje dag. Staten konstråd arbetar med att utveckla den offentliga konsten och jag tar gärna emot kritik av det vi gör. Om den är mer substantiell än Peterssons båda artiklar kommer vi att ha större användning av den i vårt kommande arbete.

Detta är mitt sista inlägg i den här debatten. Jag kan förstå att det är svårt att backa när man går ut så hårt som Petersson gjorde i sin första artikel. Men det är inte meningsfullt att debattera med en person som är beredd att böja sanningen för att bevisa att den tes han hade från början är rätt. Jag efterlyser istället ett mer nyanserat och mindre tvärsäkert samtal.

Till sist vill jag bara upprepa frågan som Petersson undviker att svara på. Är det hederligt att som konstkritiker inte läsa det idéförslag som man recenserar? Att det inte fanns på Statens konstråds hemsida är inget skäl, eftersom det är mycket enkelt att be att få ut det från oss. Ska vi förvänta oss att Kunstkritikk i fortsättningen skriver artiklar om utställningar trots att galleriet råkade vara stängt den dagen kritikern kom dit? Eller gäller denna brist på research och etik bara för den offentliga konsten? Vem är det som har anledning att känna sorg?

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!