Replikk 17.10.17

Blandar ihop mediabilder och konstbilder

Martha Rosler, Balloons, från serien House Beautiful: Bringing the War Home, 1967–72.

Ofta anses det ofint att besvara kritik. Men för diskussionens skull kräver Karl Lydéns recension av den av mig curaterade Bilden av krig på Bonniers Konsthall vissa klargöranden.

I den lilla broschyr som hör till utställningen, och som Lydén refererar till som katalog, skriver jag att bilder av krig antingen brukar förstås som ett slags förödelse-voyeurism eller som något som kan frammana medvetenhet och leda till politisk handling, och att problemet är att båda dessa synsätt kan stämma. «Problemet är snarare, skulle jag hävda», skriver Lydén i sin tur, «att inget av dessa synsätt utgör relevanta kriterier för att tänka kring konstnärligt arbete. En sådan dikotomi riskerar att reducera konstverket till ren representation, vars begränsade roll i ett på förhand givet schema blir att just leda till handling och på så vis aktivera betraktaren, som Rancière uttrycker det.»

Här föreligger både missförstånd och oklarheter. Det är ju riktigt att dessa synsätt inte är relevanta kriterier för att tänka kring konstnärligt arbete, och det är just därför jag i utställningen låter konstnärliga bilder kontrastera mot den där beskrivningen, som bara gällde mediabilder. Lydén har av allt att döma läst fel, och tror att jag här pratar om konst.

Detta att båda synsätt existerar samtidigt, inte var för sig som i en dikotomi, är för mig talande för en större fråga. En poäng hos just Rancière är att bilder är öppna för flerfaldiga, ofta oförenliga, samtidiga, innebörder. Denna inneboende motsättning i en bild av våld är för all del ett kriterium för att tänka kring konstnärligt arbete, när konstnärligt arbete är den typ av bildpraktik som kan förevisa medialitet. Lydén är ute efter inramning men missar att den centrala idén med utställningen är att få fram den opacitet som finns i det som synliggörs, liksom i de medier som möjliggör synliggörandet. Bilden av krig handlar inte alls om att få besökaren att titta på bilder eller bli medveten om det som finns bortom dem, utan om att göra själva bilderna ogenomskinliga. Vad utställningen vill, mer specifikt, är att engagera betraktaren i en dubbel förevisning: dels av det demonstrativa, det som kan göras synligt, och dels av det obeskrivliga eller otillgängliga i det som visas.

I stort ställer Lydéns recension bara bra verk mot de som ses som sämre. Snyder ses som bra. Ridnyi som sämre. Smith är toppen, men inte Schuppli. Det är en tidstypisk läsning där verk ska konkurrera mot varandra. Vad de kan göra i en konstellation tillsammans, när de verkar med varandra, förbises. I samma anda tycker Lydén att utställningen förhåller sig som en utomstående betraktare till bättre och viktigare projekt på Goldsmiths och Haus der Kulturen der Welt. Att jag är doktorand på Goldsmiths verkar undgått honom, och vilka projekt på Haus der Kulturen der Welt som åsyftas preciseras inte, men kan det tänka sig vara de som Mari Bastashevski eller Susan Schuppli varit delaktiga i? Det verkar helt enkelt otänkbart för Lydén att en svensk curator skulle kunna bidra på ett meningsfullt sätt till en större internationell konversation.

På samma sätt som Lydén läser min text snarare än att se utställningen, så läser han Marguerite Duras manus till Hiroshima mon amour istället för att se Alain Resnais film. Två bilder växlar i den första scenen. En där paret omfamnar varandra, täckta av aska. En där paret omfamnar varandra och dryper svett. Snarare än att lättfattligt fokusera på motsattsförhållandet av vad de säger sig ha sett och inte sett, skulle jag försöka tänka på den bild som uppstår i detta montage.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!