Anna Ådahl

Marabouparken, Stockholm
5. mai - 26. august 2018
Intervju 04.05.18

– Vi känner inte längre till alla folkmassor som vi ingår i

Anna Ådahl, Default Character 1-2-3, 2018.

Enligt Anna Ådahl är folkmassan ett rakt igenom politiskt fenomen. Till skillnad från gruppen som ibland är självorganiserad, är massan alltid underordnad, styrd eller rent av autogenererad. Det är det sistnämnda som är temat för utställningen Default Characters som öppnar på Marabouparken i Sundbyberg imorgon lördag.

Ådahl bor i Stockholm, och doktorerar i skulptur vid Royal College of Art i London. Hon ingår i tidskriften OEIs redaktion, och gav 2010 ut monografin Anna Ådahl/ In Dependence. Crowds, Gestures på förlaget OEI Editör. På Marabouparken visas till stor del nyproducerade verk – videos, 3D-printade skulpturer och installationer – som tematiskt kretsar kring den datorgenererade folkmassan. Genom att exponera mjukvarans funktioner och brister knyter Ådahl samman algoritmerna med totalitära mönster i koreografiska och politiska system.

I utställningen visas även performancet And Or, i vilket fyra dansare strövar riktningslöst i rummet enligt en digitalt begränsad koreografi. De gestaltar varsin «default character», digitala karaktärer med förprogrammerade egenskaper som används i exempelvis masscener i Hollywoodfilmer. I dansarnas levande kroppar tar sig automatiseringens begränsningar uttryck i ett koreografiskt material, istället för som en teknisk brist. En bärande idé i utställningen är att visualisera hur människor idag är del av både digitala och analoga folkmassor, där sambanden mellan dessa har blivit abstrakta eller rentav osynliga. Till skillnad från städernas fysiska folksamlingar så vet vi inte alltid vilka nätverk och datasystem vi ingår i, eller hur de kontrollerar oss.

Anna Ådahl. Foto: Inta Ruka.

På lördag öppnar din utställning Default Characters på Marabouparken. Den lånar sin titel från videoverket Default Character från 2016, där digitala simulationer och bilder på levande folkmassor sammanblandas i en minutiös, geometrisk koreografi som stundtals korrumperas av störande element. Hur arbetar du med detta begrepp i utställningen?

Filmen du nämner utgår från den «default setting» som finns i vissa mjukvaror, och som används för att generera en humanoid, manlig karaktär som går till fots. Utställningens titel står däremot i plural, Default Characters, och hänvisar till de folkmassor som flera av dessa karaktärer bildar gemensamt. Till skillnad från «motion capture»-system där levande människors rörelser kalkeras och digitaliseras för animationer, så har denna figur redan givna estetiska och praktiska egenskaper som användaren kan välja. De digitala folkmassor som genereras på detta vis används främst i Hollywoodfilmer, folkhantering eller arkitektskisser. En «default character» är för mig bilden av den ultimata programmerade kroppen.

Det är inte ovanligt i samtidskonsten att det digitaliserade kontrollsamhället bearbetas med samma verktyg som också ställs till svars: ansiktsspårning, DNA, övervakning etc. Vilken potential och vilka problem ser du i dubbelexponeringen av dessa system, konceptuellt eller poetiskt?

Mitt intresse för dessa fenomen springer ur en längre tids arbete med folkmassan som begrepp, från 20- och 30-talet fram till idag. Idag är folkmassan mer komplex och tar sig andra uttryck. Bredvid urbana folksamlingar, som vi redan känner till, hittas massan också i big data, i övervakningssystemens register och i den osynliga infosfären. Med verken på Marabouparken vill jag uppmärksamma att vi befinner oss i flera kollektiva verkligheter samtidigt; virtuella såväl som analoga. Problemet med de system som samlar vår data är att de förmedlas och upplevs som gynnsamma för oss som individer, trots att de i grunden bygger på kontrollmekanismer. Genom att arbeta med folkmassornas mönster vill jag påvisa en annars ofta fördold existens som materialiseras till mer greppbara format. Om paralleller sedan dras mellan en samtida övervakningsestetik och den datorgenererade kroppen uppdagas det att skillnaden dem emellan minskar, samt att de föder varandra alltmer.

Anna Ådahl, ur serien In-Visible Infrastructures (digitalt collage) 2018.

Från ett tidigare intresse för 1900-talets filmindustri och framåtsträvande modernism så har du på senare år intresserat dig för digitalisering och datainsamling av kroppar i rörelse. Hur skulle du beskriva denna övergång?

När det kommer till transparens skiljer sig den digitala folkmassan radikalt från den fysiska. Självklart förekom politisk abstraktion också på 20- och 30-talen, men då visualiserades systemet tydligare: i industrialismens konstruktivistiska estetik var människans kropp en bärande part som representerade både tekniska, estetiska och politiska revolutioner. Idag hittas motsvarande massor i den datainsamling som många näringsverksamheter bygger på. Där är abstraktionsnivåerna flera och vi känner inte längre till alla massor som vi ingår i. Masskoreografins estetik förändras och om vi görs medvetna om vilka nätverk och datasystem vi ingår i – och som kartlägger oss och våra beteenden – skulle vi också kunna bli mer fria att utnyttja mediet. Idag blir vi snarare bortkollrade i våra egna algoritmer av förval och tjänster.

I tidigare verk har du låtit filmhistoriska scener utfördas av levande kroppar i neutrala scenrum, på ett liknande sätt som du nu ställer datorgenererade rörelser mot människokroppens muskelminne. På vilka sätt skulle du säga att film och kroppsburen koreografi undersöker eller rentav stör varandra?

I de nya arbeten som visas på Marabouparken konfronteras den digitala kroppen med den fysiska, särskilt i performanceverket And or Or, där dansarna Rebecca Chentinell, Pär Andersson, Andrea Svensson och Sybrig Dokter träder in i den digitala kroppens mönster. Då uppstår skillnaderna mellan det organiska och det digitala, inte minst då dansarna gestaltar de restriktioner som en «default character» lyder under. I ett framtida VR-projekt planerar jag att låta publiken kliva in i en sådan folkmassa, för att uppleva och kanske även avbryta dess flöde.

Isidora Duncan var en pionjär inom modern dans som frigjorde den individuella dansaren från ensemblen. Fotografi av Arnold Genthe, 1917. Foto: Wikimedia Commons.

Det är också värt att nämna att programmen för dessa simulationer initialt skapades för att ersätta levande statister med en datorgenererad folkmassa, vars syfte kan vara att till exempel agera som krigare i en episk film. Idén om folkmassan som en destruktiv kraft har en lång historia, och i början av förra seklet omskrevs massan av bland andra den franske socialpsykologen Gustave Lebon som som en «mobb av barbarer». När det kommer till användningen av dessa humanoider i program som planerar publiksäkerhet är de däremot fullständigt värdelösa, eftersom den organiska människan är så mycket mer komplex och agerar irrationellt därefter.

I ditt arbete ställs individen mot massan, ornamentet eller ordningen. Dessa motsatspar har en tydlig roll i den västerländska danshistorien där den barocka, sedermera akademiserade baletten byggde på att flera dansare tillsammans utgjorde en enhetlig kropp. Idén om den enskilda dansaren som själv står som avsändare för sina rörelser tog plats först kring förra sekelskiftet, med koreografer som Loïe Fuller och Isadora Duncan. Vilken roll spelar danshistorien för ditt arbete och hur vill du idag arbeta med dess arv i mötet med det virala?  

Nutida dans är en viktig referens i mitt arbete och jag förstår också den automatiserade massan som ett koreografiskt förslag. Bland mina referenser har den belgiske koreografen Jan Fabres tidiga verk varit betydelsefulla. Hos honom blir kroppen ett konceptuellt och socialt verktyg som vi inte kan lämna ifrån oss. För mig är koreografin angelägen då den är ett språk som kroppen utövar utan ord. Här är det dock viktigt för mig att skilja på folkmassan och gruppen, eftersom människan ännu har möjlighet att yttra sin individualitet i den sistnämnda. Idag finns flera koreografer som just framhäver den enskilda agenten i gruppen, som Jerôme Bel som låter individuella aktörer träda ut ur sitt kollektiva sammanhang. Jag närmar mig snarare motsatsen: hur individen generaliseras till ett utbytbart tecken i en algoritm.

Anna Ådahl, ur serien In-Visible Infrastructures (digitalt collage) 2018.

I vad Franco «Bifo» Berardi kallar för en «semiokapitalism» kommodifieras det semiotiska –  både tekniskt och lingvistiskt. När det kommer till semiokapitalismens inflytande på samtidskonsten har Michael Sanchez beskrivit «en ny antropomorfism i konstobjektet» som idag tar sig uttryck på nätverksnivå och i termer av beteende. Jag tycker att hans ord korresponderar väl med hur du analyserar samhällets system genom sociala i koder översatta i lingvistiska mönster, snarare än affektiva. Vad säger du om detta resonemang?

Den data som samlas in från oss är vad vi själva också kapitaliserar på, vilket förstås är ett utmärkt exempel på semiokapitalism. När det kommer till antropomorfism är fenomenet «predictive modelling» ett bra exempel. Samma system används för att förutspå hur en folkgrupp ska rösta eller agera. För min del blir det intressant i termer av vem som har tillgång till denna data och i förlängningen även till folkmassan som kommodifierad grupp. Forskaren Evgeny Morozov har sagt att om vi själva hade tillgång till denna information skulle det finnas stor risk att människor medvetet skulle prostituera sin data, vilket idag sker ofrivilligt. I min mening borde det upprättas ett demokratiskt organ motsvarande FN som förvaltar datan.

I klassikern The Mass Ornament (1927) beskriver Siegfried Kracauer hur massrörelsen sätter tid och geografi ur spel. I ditt arbete följer och analyserar du givna rörelser och mönster i samhället, men skulle du säga att du också förändrar dessa narrativ, eller rentav skapar nya?

Jag uppmärksammar och belyser dessa system i hopp om att förstå dem, eftersom de är väldigt opaka idag. I mitt arbete tar sig mjukvarans estetiska potential uttryck som ready mades, vilket innebär att jag inte själv genererar dessa massor, utan istället bearbetar det material som finns tillgängligt i videosekvenser online. Mitt centrala intresse är systemets fokus på flöde, vilket också är massornas syfte enligt existerande program: de ska fortsätta att röra på sig. Därför finns funktioner för de digitala karaktärerna som kallas för «avoid collision» – de ska i största möjliga mån inte krocka med något eller varandra. Genom att förstå verktygen som används för att övervaka och producera folkmassor i det digitala försöker jag få en bättre förståelse av dess politiska verkan.

Yvonne Rainer var en av de första att använda «funna rörelser» i modern dans. Foto: Wikimedia Commons.

Som du nämner är materialet i ditt arbete primärt «funnet» – om så i befintliga dokument, videomaterial eller datorsystem. Funna rörelser är sedan Yvonne Rainer ett etablerat begrepp i den västerländska danshistorien, men när Rainer «fann» vardagens rörelser, finner du i stor grad koreografiska sekvenser genererade av en mjukvara. Vad för roll spelar det «funna» för dig och till vilken grad skulle du säga att du också skapar «ny» rörelse?

Jag tänker inte att jag skapar några «nya rörelser», däremot tillskrivs de befintliga koreografierna och objekten ett nytt, öppet narrativ. Genom att placera det datorgenererade bredvid det organiska påvisas hur dess estetik kan påverka oss politiskt, samt hur våra organiska och sociala rörelser också är en form av«funnet material» för detta system. Genom att exponera en «default character» vill jag visa att dessa humanoider inte bara «finns», men att de är skapade av någon som själv är människa. Så förtydligas kontrollmekanismens sociopolitiska funktion. Det är så uppenbart till den grad att några motbilder inte behöver göras, eftersom systemen utgör sina egna motbilder – de motsäger sig själva. Det räcker med att belysa dess brister: i datans gest är produktionens rester uppenbara. Jag tror därför att mitt arbete skulle fungera annorlunda om jag själv valde att skapa digitala folkmassor. Jag kommer att närma mig den positionen i framtiden, men idag arbetar jag snarare med att citera mjukvarans egen marknadsföring.

Några av dina verk presenteras som liveperformance, även om merparten tar sig uttryck i videoverk. Vad för roll spelar den levande kroppen bredvid den filmade eller animerade, och vad för potential och problem ser du i respektive medium?

Den levande kroppen går inte att undvika eftersom den till skillnad från den simulerade förmedlar alla sina inneboende egenskaper på en gång. Den filmade kroppen är i sin tur en digital sekvens av den levande. Det skapar en viss distans och vi behöver inte förhålla oss till människan bakom bilden – på gott och ont. Som jag nämnde tidigare är en verklig folkmassa aldrig så rationell som den datorgenererade, vilket i sin tur är en brist hos mjukvaran. Därför arbetar man idag med att utveckla den simulerade massans intelligens med bland annat emotionell intelligens, där människans affektiva beteende appliceras på den artificiella intelligensen. Men även detta är svårt, eftersom det inte går att räkna ut ett mänskligt irrationellt beteende matematiskt – ännu. Jag upplever att det är genom vår organiska kropp som vi kan förstå och analysera den digitaliserade representationen av oss själva. Därför är mötet mellan den levande kroppen och den digitala massan ett centralt grepp i utställningen.

Anna Ådahl, Di-Simulated Crowds (stillbild), 2018.

Du använder dig även av collage, installationer och skulptur. Vilken skillnad innebär det för dig att arbeta med stillastående medier, som fixerar en rörelse eller pose, alternativt initierar andra, interna rörelser som inte är koreografiska eller filmiska?

Det nya verket Default Character 1-2-3 (2018) visar valbara standardfigurer från digital mjukvara i form av byster. De är 3D-printade i ohärdad lera och polyuretanplast. Leran imiterar mjukvarans kortvariga temporalitet – som ständigt utvecklas och därmed gör föregående version föråldrad – genom sin förvittring och nedbrytning. I kontrast till detta representerar plasten något beständigt och närvarande. Så upprättar materialvalet ett dialektiskt förhållande mellan det förgängliga och det eviga. Några av bysterna visar tydligt hur 3D-utskriftstekniken ibland hakar upp sig, vilket avslöjar digitala gester och inneboende brister i datorsystemets förvalsinställningar. Jag låter detta vara för att synliggöra den ursprungliga mänskliga gesten i en datoriserad handling som kan ses i det mesta omkring oss. Nästan allt är digitaliserat och filtrerat genom mjukvaror.

Att översätta det digitala till ett analogt material tror jag däremot är ett generationsfenomen, särskilt framträdande för oss som föddes före internet och den massdigitalisering som präglat de senaste decennierna. Vi identifierar oss med det analoga, i detta fall det utskrivna. De yngre generationer som nu växer upp i en digital vardag kommer säkert att ta till andra medel för att analysera sin omgivning, men för min del är gränstillståndet mellan det analoga och det digitala centralt. Det handlar om en dubbel erfarenhet.

Installationsvy från Marabouparken med The Locomotion Diamond, 2018 (i bakgrunden) och Default Character 1-2-3, 2018 (i förgrunden).

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!