Programserie Postmodernt: «Nya språk i konsten: 80-talets filosofier»

Panel: Sara Danius, Lars O. Ericsson, Gertrud Sandqvist, Cecilia Sjöholm, Kim West. Moderator: Daniel Birnbaum.



Moderna Museet Stockholm, Stockholm
26. februar - 26. februar 2011
Artikkel 07.03.11

Postmoderna Museet

(Fotografiene er hentet fra Moderna Museets hjemmeside og artikkelen «Daniel Birnbaums första tid på Moderna». Bildetekstene er fra samme sted. Bildene er med andre ord ikke fra det seminaret som her omtales. Red.anm.) «Under två kvällar i början av december hölls föreläsningar och diskussioner på Moderna Museet under namnet «Alla kungens hästar». Det är ett multinationellt projekt som kommer att följa den Situationistiska Internationalen och dess nätverk av anknutna grupper och sektioner till olika platser i Europa.»

Man häpnar: en paneldebatt med rubriken «Nya språk i konsten: 80-talets filosofier» fyller Moderna museets auditorium. Är det ett tecken på att Jean Baudrillard och Paul de Man är enormt saknade? Kanske det. Helt säkert är det i alla fall ett tecken på att det finns ett stort intresse för vad Daniel Birnbaum ska göra nu när han är chef på museet.

Det är för att ge Eva Löfdahls utställning på Moderna museet ett sammanhang, berättar Birnbaum, som han har dragit i gång en programserie om postmodernism och även gjort en utställning om svenska tidskrifter på 80-talet. Motiveringen låter inte helt självklar, tycker jag. Med tanke på att Eva Löfdahl har en väldigt levande närvaro i dagens svenska samtidskonst, med nya verk, är det inte uppenbart att man gör hennes konst en tjänst genom att placera den i ett historiskt sammanhang.

«Flera svenska och internationella konstnärer har gästat museet under dessa veckor. Rirkrit Tiravanija har hållit ett matlagningsperformance.»

Tillställningen var trevlig och i långa stycken intetsägande. Men vid enstaka tillfällen kom en energi och frihetskänsla till uttryck som känns väldigt främmande och saknad idag. Inte minst för att entusiasmen var knuten till teori, medan man nu länge har sagt att teori är stendött. Gertrud Sandqvist var på 80-talet kritiker och startade den nordiska konsttidskriften Siksi. Senare var hon med och startade konsthögskolan i Malmö. Nu talade hon just om det befriande i teorin, medan estetikprofessorn från Södertörns högskola, Cecilia Sjöholm, betonade att teorin på 80-talet var ett personligt projekt. Och Lars O. Ericsson, filosofen och konstnären som nog kan sägas också ha varit den dominerande kritikern på den tiden, och faktiskt den som startade debatten om postmodernismen i morgontidningen Dagens Nyheter, gick igenom det postmoderna tankegodset med samma entusiasm som om det hade upptäckts igår morse. Den där tidsandan som panelen gav uttryck åt, känslan av ny mark och att allt kunde göras annorlunda, fick vår egen samtid att framstå som lite dyster och anpasslig.

«Museet har denna höst återigen befunnit sig mitt i diskussionen om vad konst kan vara idag. Med anledning av det bjöd museet in till «Konstens gränser» – ett samtal mellan Daniel Birnbaum och kritikern och filosofen Lars O Ericsson om de gränser som bestämmer vad konst är, kan och får vara.»

Ibland undrade nog publiken vad det här tillbakablickandet som Moderna museet arrangerar ska tjäna till? För några månader sedan var det Situationisterna som diskuterades. Därefter har för all del Hans-Ulrich Obrist varit där och talat om framtidens curating. Birnbaums insats som moderator visar ändå ganska tydligt att det han är intresserad av, är att få syn på nuet med hjälp av det nära förflutna. Anledningen till att han ville ta upp just 80-talets filosofier var bland annat att de artikulerade tänkandet i förhållande till bildkonsten, medan filosofin idag verkar söka sig till andra områden. Att han då tycks bortse från i första hand Jacques Rancière beror nog på att Rancière, trots stor förtrogenhet med samtida konst, faktiskt mest talar om estetiken, inte konsten, som ett sätt att tänka som just inte alls påverkas av modernism och postmodernism och andra små förändringar i konsten. Beror den här separationen mellan dagens teori och konst på konsten, undrade Birnbaum, är den för ospännande och trendig för att vara tänkvärd? Panelen ville inte riktigt ta i det där. «Det vet jag ingenting om» svarade Sandqvist, trots att hon är professor just i konstens teori- och idéhistoria, och faktiskt startat en framgångsrik konsthögskola. Det här var verkligen punkten där panelen hade haft chansen att rannsaka sig själva. Efter postmodernismen har de alla, som pedagoger, kritiker och curatorer, kunnat ha inflytande på konstens relation till teorin – har den generationen på något sätt understött en utveckling i konsten som gjort den ointressant för tänkandet? Den diskussionen uteblev. Sjöholm lyfte istället fram politiken som en plats som tänkandet söker sig till idag. En kommentar som bara ledde till en diskussion om huruvida postmodernismen hade varit opolitisk eller snarare politisk på ett nytt sätt.

«Anna von Hausswolff, Carl Michael von Hausswolff, Karl Holmqvist, Anneè Olofsson och Jakob Krajcik har framfört performance och musik på Moderna Museet.»

Rubriken «Nya språk i konsten» syftade på att kritiken på 80-talet började formulera sig genom teori. Birnbaum beskrev det som att kritikerns person ersattes av ett teoretiskt perspektiv – vilket genast illustrerades då Sandqvist påstod att om man bara hade det teoretiska perspektivet, så skrev texten sig själv i förhållande till verket. En stor fördel idag, tänker jag, är kanske ändå att kritkern inte ljuger sig ur konsten på det där sättet. För inte kan man väl, som Sandqvist, tro att det finns en metod som kan koppla konsten direkt till teorin, utan att gå via kritikern, och göra kritiken till en avskild plats där språk och objekt interagerar ostört? Ett sådant lätt erotiserat möte mellan konst och teori tror jag inte på. Åtminstone kräver de maktanalyser vi har ärvt från postmodernismen att vi inte lättvindigt tror på kritikerns förmåga att trolla bort sig själv ur kritiken. Och det är ju direkt olustigt att det är människor som har eller har haft mycket makt över svenska konstnärers karriärer som sitter och förnekar sin egen roll i kritiken, sina egna intressen, relationer och antagligen sina egna vänner. Birnbaum oroade sig främst för för att teoretiseringen hade berövat kritiken den litterära rösten – Strindberg var ju konstkritiker och Harold Rosenberg och många andra kritiker var poeter. Lars O. Ericsson replikerade att det skulle vara en paradox att inspirerad av Roland Barthes tala om upphovsmannens död och samtidigt skriva personlig kritik. Men Birnbaum menade att Barthes ju just «var den paradoxen». Och visst framträder Barthes som ett en mer intressant modell för kritikern, då han är både teoretisk och personlig. Vad ska man då göra med postmodernismen, frågade Brinbaum? Filosofen, konstkritikern och tidskriftredaktören Kim West (involverad även i Kunstkritikk) ansåg att postmodernismen hade lämnat två olika uppgifter efter sig. Å ena sidan handlar det för konstnärernas del om att hitta ett kritiskt förhållningssätt till den historieskrivning och de begrepp som hade införts genom postmodernismen, främst då genom tidskriften October. Å andra sidan, för teoretikernas del handlar det om att fortsätta introduktionen av den kontinentala filosofin, fördjupa receptionen av Foucault och andra och göra «normalvetenskap» av dem. Ericssons «nackhår restes» när han hörde ordet normalvetenskap: med så subversiva tänkare måste man göra bättre saker än normalvetenskap, inskärpte han, man måste «använda dem». Vilket enligt Sandqvist är just vad konstnärer gör. Sara Danius, professor i estetik på Södertörns högskola, ville gå längre än så: använd dem inte, sa hon, gör som dem istället, gör någonting nytt!

«Fyra dagar efter Daniel Birnbaums tillträdande hölls ett samtal mellan honom och Christine Macel, chefskurator på Centre Pompidou. Tillsammans organiserade de Airs de Paris på Centre Pompidou, som markerade museets 30-årsjubileum år 2007.»

Och det var i sanning ett uttalande som verkligen inte kom ur postmodernismen själv men ändå hade den andan. För den glada paradoxen med postmodernismen var just att den gjorde något nytt med hjälp av tanken att inget nytt kunde göras. Postmodernismen, den som är värd att minnas åtminstone, var kanske framförallt en ny energi, den där nya friheten och intensiteten i livet som Sandqvist pratade om. Givetvis är den svår att få fram i en debatt. Även om diskussionen gick trögt lyckades den i vissa ögonblick rikta en främmande epoks blick på samtiden och ställa några otidsenliga frågor. Det var faktiskt mer än jag hade väntat mig av postmodernismen i 2011.

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!