Julekalender 08.12.12

8 december – Kim West

Vilka var årets bästa utställningar, händelser och publikationer 2012? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2012. Nummer åtta är Kunstkritikks nordiska redaktör i Stockholm, kritikern Kim West. Han är också medlem av redaktionerna för tidskrifterna SITE och OEI, samt doktorand i estetik vid Södertörns Högskola.

Tre verk/utställningar/filmer jag såg i år

      Rabih Mroué. Ett direkt, närmast tvingande tilltal, ett akut ämne, ett genomreflekterat arbete med bilder och bildteknologier: Rabih Mroués Non-Academic Lecture, om amatörbilder inifrån inbördeskrigets Syrien, var på en och samma gång en påminnelse om att konstverket, trots allt, kan få oss att se politiskt, och en andningspaus mitt i Documenta 13s stora, «objektorienterade» och «icke-antropocentriska» sörja.
       
      Animism. Ett sammansatt, didaktiskt montage av konstverk, filmer, böcker, artefakter och dokument som samtliga angrep, ifrågasatte eller helt enkelt övergav idén om en skarp distinktion mellan liv och icke-liv, kultur och natur, det besjälade och det obesjälade, från Walt Disney-skelett till protovetenskapliga instrument, från Jimmie Durhams stenar till Pasolinis fåglar, från Jean Painlevés hypnotiska naturfilmer till Étienne-Jules Mareys kameragevär: den Anselm Franke-curaterade Animism var på en och samma gång en påminnelse om att utställningen, trots allt (och trots D13, skulle det visa sig), kan vara en rik kunskapsform, och en andningspaus från den samtidigt pågående sjunde Berlinbiennalens konstnärliga, kritiska och politiska kollaps.
       
      Holy Motors. Monsieur Merde: årets filmkaraktär. I slutet av Fahrenheit 451 möter huvudpersonen Guy Montag en grupp människor som har memorerat olika litterära verk för att försöka rädda dem undan bokbrännarna och apokalypsen. I Leos Carax återkomst till filmvärlden spelar Denis Lavant Oscar, en upplöst figur som körs omkring i en vit limousin mellan olika «möten» där han ikläder sig olika identiteter, förkroppsligar olika roller och uppför olika filmiska uppdrag, eventuellt för att rädda filmen från dess stundande undergång. Det är en drömsk, bombastisk film, dess konstnärliga och kritiska anspråk är lika vaga som storslagna, men den är i allt sitt barocka överflöd stilistiskt konsekvent och skoningslöst underhållande.

 

Tre böcker jag läste i år

    Isidore Isou, Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique. Vad hände egentligen i Paris när New York trodde att de stal idén om den moderna konsten? Den 21-årige rumänen Isidore Isou klev in på Gaston Gallimards kontor, lade ett tjockt manus på den allsmäktige redaktörens skrivbord, förklarade att denna text kommer att avsluta litteraturhistorien och förändra världen, och tillade att han inte accepterar refusering. Han kastades genast ut, men återkom, och återkom, och återkom. 1947 publicerades lettrismens manifest och första teoretiska traktat hos Gallimard: en spretig, gränslöst anspråksfull uppgörelse med all poesi och litteratur från Hugo till Appollinaire, som kanske aldrig fick det väldiga, epokgörande genomslag Isou hade hoppats, men som skulle komma att utöva ett underjordiskt inflytande över en mängd rörelser inom efterkrigstidens poesi och konst, från de nya realisterna till den konkreta poesin, från Raymond Hains och Guy Debord till Öyvind Fahlström och JO Mallander.
       
      Quentin Meillasoux, Après la finitude. Den «spekulativa realismens» urkund: när jag – till sist – satt och läste den här boken fick jag plötsligt för mig att det kändes som att läsa något obskyrt skolastiskt gudsbevis, ett intryck som i sista hand kanske inte var så missvisande. Meillasouxs bok är en retorisk tour de force, men bakom det grandiosa argumentet, där all kritisk filosofi från Kant och framåt buntas ihop under rubriken «korrelationism» och avfärdas som naiv idealism, och där de matematiserbara vetenskaperna visar sig kunna nå kunskap om tingen i sig bortom det mänskliga subjektets kategorier, skymtar en besynnerlig legering av positivistisk vetenskapskult och kristen mystik. Att denna konservativa metafysik sedan började citeras för att ge teoretisk legitimitet åt en ny våg av skulpturala praktiker som hämningslöst bejakar varufetischismens mekanismer är helt enkelt konstigt. En amorf keramikklump på en sockel är inte ett ting i sig.
       
      Maria Lind & Olav Velthius (reds), Contemporary Art and Its Commercial Markets: A Report on Current Conditions and Future Scenarios. Abstract Possible på Tensta Konsthall var en i sig ganska svag och, med tanke på det historiskt och teoretiskt belastade temat («abstraktion»…), märkligt underteoretiserad utställning, som ville skapa ett samtal om konstmarknadens strukturella förvandlingar, och i synnerhet om förskjutningarna i relationen mellan en «primärmarknad» (gallerierna, som tycks förlora i inflytande) och en «sekundärmarknad» (auktionshusen, som gradvis tycks ta över de förras roll), men som till synes helt aningslöst kastade sig huvudstupa in i ett annat problemkomplex genom att samarbeta med Lundinägda Bukowskis (ett förbluffande beslut, med tanke på den uppmärksamhet Lundin hade i svensk media kring denna tidpunkt), med en ytterst infekterad debatt som följd – en debatt som i sin tur snabbt bidrog till förvirringen eftersom de mest högljudda rösterna antingen aggressivt försökte reducera hela diskussionen till en fråga om individuell moralisk skuld, eller försvarade utställningen för hur den genom intrikata konceptuella manövrer blottlade den offentliga konstfinanseringens prekära situation (ett ämne som var i princip helt frånvarande från utställningens många delar och texter). Hur som helst, i hela denna historia glömdes den här boken bort: en användbar, upplysande samling korta «rapporter» om konstvärldens förändrade ekonomiska förutsättningar, där flera texter utmanar etablerade uppfattningar om den internationella konstscenens struktur, såsom Olav Velthuis text om konstmarknadens relativa konservatism, som hävdar att konstvärldens institutionella och ekonomiska system utvecklas cykliskt och bara har förändrats marginellt sedan 60-talet, och Alain Quemins statistikspäckade artikel om konstvärldens «globalisering», som visar hur detta i själva verket är ett extremt begränsat fenomen, förbehållet ett tunt toppskikt av storsäljande konstnärer, gallerister och samlare.

 

Tre Händelser

      Chris Marker, 1917–2012. Filmessäns store mästare behöver ingen presentation. Se om Sans soleil. Se om Le fond de l’air est rouge. Se om Le tombeau d’Alexandre. Se om Lettre de Sibirie. Se om La jetée. Se om Les statues meurent aussi. «He wrote me: I will have spent my life trying to understand the function of remembering, which is not the opposite of forgetting, but rather its lining.»
       
    Koji Wakamatsu, 1936–2012. Den japanske mästerregissören, en av centralfigurerna i Pinku Eiga–rörelsen (vänsterradikal mjukporr), upphovsman till åtminstone 35 filmer (från Vagabond of Sex och Ecstacy of the Angels till United Red Army och Caterpillar), på senare år tillbaka med en rad filmer som blandar dokumentär och fiktion och gör upp med den japanska extremvänsterns terroristiska arv: Koji Wakamatsu dog för en knapp månad sedan, påkörd av en taxi i Shibuya. Jultips: se United Red Army (2007) tillsammans med familjen, följ upp med gruppdiskussion.
       
    Hardy Strid, 1921–2012. Den «situationistiske stålmannen», en av konstnärerna bakom det legendariska kollektivet Drakabygget i Skåne, nära samarbetare med Jörgen Nash, Jens Jörgen Thorsen och Ambrosius Fjord i den andra situationistiska internationalen, även känd som Bauhaus Situationniste, eller helt enkelt Co-ritus: målaren och collagisten Hardy Strid var en av den svenska efterkrigskonstens stora, otillräckligt uppmärksammade konstnärer. (Bild: Hardy Strid och Jörgen Nash, Drakabygget, 1962)

 

 

  1. Innlegg fra Kim West

    Det stämmer! Tack för att du påpekar det. Jag blandade ihop Imaginist Bauhaus och Situationist Bauhaus, korrigerar nu.

  2. Innlegg fra André Tehrani

    Ikke meningen å ødelegge førjulsstemningen med hårkløyverier her altså, men The International Movement For An Imaginist Bauhaus var vel strengt tatt en gruppering grunnlagt i 1953 av Asger Jorn, Guiseppe Pinot-Gallizio og Piero Simondo som slo seg sammen med the Lettrist International og London Psychogeographical Committee i 1957 og som etter sammenslåingen utgjorde Den Situasjonistiske Internasjonalen. Med andre ord var IMIBs levetid fra 1953 til 1957, og gruppen hadde altså gått i oppløsning (eller snarere fusjonert med LI og LPC) før Den Andre Situasjonistiske Internasjonalen (som Hardy Strid var en del av) så dagens lys i 1964.

    Riktignok blir gruppen med tilholdssted i Drakabygget ofte omtalt som ”The Situationist Bauhaus” (se http://www.stewarthomesociety.org/ass/sitwo.htm eller s. 12 i Simon Sadlers ”The Situationist City”), noe som antagelig har utløst forvekslingen i Wests omtale av Hardy Strid.

    Ellers vil jeg gi kudos til Kunstkritikk for en flott julekalender.

  3. Innlegg fra Peter Johansson

    Mer info om Hardy Strid: http://user1.netatonce.com/~u25109/index.htm

  4. Innlegg fra thierry geoffroy /colonel

    very interesting selection , great to see something else

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!