Julekalender 20.12.16

20 december – Ulrika Flink

Vilka var årets viktigaste, skarpaste eller mest rörande utställningar och publikationer? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Nummer 20 är Ulrika Flink som är verksamhetsledare för Konstfrämjandet Stockholm, assisterande curator på Tensta konsthall och curator för den nordiska konstbiennalen Momentum som öppnar 17 juni, 2017 i Moss, Norge.

 

UTSTÄLLNINGAR

Installationsvy från Making and Unmaking, Camden Art Centre. Foto: Mark Blower.

Installationsvy från Making & Unmaking, Camden Art Centre. Foto: Mark Blower.

Making & Unmaking, Camden Arts Centre, London.

Making & Unmaking på Camden Art Centre omslöt besökaren med konst som hängde från taket, smyckade trädgården, draperade väggarna och spred sig över golven. Här fanns en generositet och en otyglad glädje inför möjligheten att dela med sig av en upplevelse, må det vara via skulptur, tyger, keramik, fotografier, smycken eller gobelänger. Utställningen curaterades av den brittisk-nigerianske modedesignern Duro Olowu, vars förkärlek för mönster och starka färger återspeglades i verk av ett 70-tal konstnärer från olika konsthistoriska perioder. Ett självporträtt av Claude Cahun blandades med Yoruba-textilers vackra geometriska mönster som i sin tur mötte verk av formgivaren Anni Albers, verksam vid Bauhausskolan och Black Mountain College.

Olowus utställning firade konstnärens förhållande till sitt material, och den personliga ritualen kring själva skapandet. Verk av Yvette Yiadom-Boakye, Chris Ofili, Louise Bourgeois och Hamidou Magia hade placerats mot en vägg klädd i färgstarka afrikanska tyger. Fotografier av Nobukho Nqabas hängde på en vägg klädd i rutiga plastpåsar av det slag som syns i migrationens spår världen över som den billigaste varianten av väska. Utställningens myller talade om kulturell identitet, sexualitet och representationen av kroppen. Gamla hierarkier i förhållande till en väst-orienterad kanon löstes upp, samtidigt som Olowus passion gav en glädjeinjektion utan att tappa i styrka.

 

Tarek Atoui, Bergen Assembly, Bergen.

Tarek Atoui, Bergen Assembly, Bergen.

Tarek Atoui, Bergen Assembly, Bergen.

I en tom bassäng på det nedstängda Centralbadet i Bergen stod nio instrument som alla utgjorde Tarek Atouis verktyg för att undersöka hur hörande och döva kan lära sig av varandras förmågor. Via en guidad rundtur fick man lära sig om processen med att bygga upp ett förtroende i dövsamhället i Bergen, hitta personer som ville komma och improvisera och inte minst utveckla instrumenten tillsammans med Atouis inbjudna instrumentbyggare. Ett fantastiskt exempel var instrumentet Soft Cells, gjord av 33 beröringskänsliga textilpaneler anslutna till olika typer av ljud- och datorprogram. När mina fingrar rörde sig över plattorna slogs jag av den koncentration och finkänslighet som krävs för att plocka upp nyanserna i det du känner. I barnpoolen visades objekt från Norges Dövmuseum och Naturhistoriska Museet i Bergen. Ett fantastiskt och lustigt urval av objekt som väckte betraktarens nyfikenhet.

Att besöka biennaler och förhandsvisningar är ofta en ganska stressig upplevelse. Ändå spenderade jag tre timmar på Centralbadet som blev en plats för både produktion och sociala möten. På kvällen bytte badhuset skepnad till konsertlokal då den nya kompositionen WITHIN I framfördes av Tarek Atoui tillsammans med Pauline Oliveros, BIT20 ensemblen, Mats Lindström från EMS i Stockholm och den norske musikern Espen Sommer Eide. Det var en oförglömlig kväll där publiken kunde känna badhusets olika material vibrera i takt med musiken. Nu är det bara att hoppas att badhuset förblir en plats för kultur, och att lokalpolitikerna i Bergen undviker att bygga om huset till ännu en shoppinggalleria.

 

Gunilla Klingberg, Sun Print, ytterdörr i Daesunsa, Gwangju, Sydkorea.

Gunilla Klingberg, Sun Print, ytterdörr i Daesunsa, Gwangju, Sydkorea.

11 Gwangjubiennalen, The Eight Climate (What does art do?), 2016.

Under ledning av Maria Lind och curatorn Binna Choi tog den elfte Gwangju-Biennalen fasta på frågan «Vad gör konsten?», och i en utställning med över 110 konstnärskap fanns det självklart många svar att förhålla sig till. Frågan ställdes även till ungefär hundra små och medelstora konstorganisationer som bjöds in till biennalen i egenskap av Biennal Fellows. Samtliga var där för att deras verksamhet ansågs bidra till att placera konsten i centrum. Ett tredagarforum hölls i Gwangju i september där alla Fellows fick möjlighet att träffas.

Jag tycker att det låter som en fantastisk tanke att träffas, dela erfarenheter och diskutera framtiden. Kanske är det möjligt att få upp ögonen för institutioner som man tidigare inte hade upptäckt, men som det visar sig att man delar hela sin grundläggande idébas med? Från ett svenskt perspektiv önskar jag en konstvärld som är lite mer global än vad den idag utger sig för att vara. De nordiska institutionerna som bjöds in var Henie Onstad Kunstsenter, Konsthall C och Marabouparken.

Jag skulle kunna räkna upp ett 20-tal verk som jag fastnade för på biennalen som var skarp, rolig och stundtals otroligt vacker. Men jag har valt en höjdpunkt uppe i Mudeungbergen utanför Gwangju, där hela fasaden på Uijae Museum of Korean Art hade täckts med Gunilla Klingbergs måncykelmönster utskuret i svart vinyl. När solen silade igenom glasfasaden fylldes golvet av ett vackert mönster och ljuset i sig blev plötsligt väldigt påtagligt. I museets nedre galleri hängde Klingbergs cyanotyper, eller solavtryck, skapade som avtryck av lokala Sajus (spåkvinnors) skyltfönster med deras fönsterreklam och utsmyckningar. Här kunde man bland annat läsa om vilka datum som var mest lyckosamma för giftermål. På väg ner för trappan stannade jag mellan de två våningsplanen. I ett ögonkast fångade jag där cyanotyperna, fasadens måncykel och en kaskad av gyllene bambumattor som likt vatten böljade genom det höga rummet.

Utanför på gatorna i Seoul och Gwangju samlades samtidigt människor till massprotester mot Sydkoreas president Park Geun-Hye. Korruptionsanklagelserna bottnade i att presidenten har låtit sin nära vän, som är medium och livscoach, ha ett mycket stort inflytande över hur Sydkorea regeras. 

 

HÄNDELSER

Black Women Artists for Black Lives Matter på New Museum, New York, 2016. Foto:  Maria Koblyakova.

Black Women Artists for Black Lives Matter på New Museum, New York, 2016. Foto: Maria Koblyakova.

Simone Leigh och Black Women Artists for Black Lives Matter (BWA for BLM).

Simone Leigh var inbjuden som artist in residence på New Museum i New York, då hon bestämde sig för att använda den plattformen till att sammankalla en grupp som respons på det ständigt pågående institutionaliserade våldet mot afroamerikaner. Den 10 juli träffades över 100 svarta kvinnliga konstnärer för att forma en ny samlad grupp under namnet Black Women Artists for Black Lives Matter (BWA for BLM). När det första offentliga mötet hölls första september så sträckte sig köerna långa runt kvarteret. BWA for BLM fokuserar på ömsesidigheten mellan omvårdnad och handling, osynlighet och synlighet, självförsvar och självbestämmande samt möjligheten att synliggöra de strukturer som bygger och underhåller rasismen.

Egenvård var också något som den legendariska medborgarrättskämpen Angela Davis återkom till när hon besökte Stockholm hösten 2015. Davis ombads ge råd till aktivister som organiserar sig för social rättvisa, och argumenterade då för en holistisk inställning som värnar jaget i kollektivet. Simone Leighs utställning på New Museum hette The Waiting Room, och tog också den fasta på hur egenvård och social omsorg kan fungera som motstånd mot det systematiska återskapandet och avståndstagandet av svart smärta. BWA for BLM har sedan fortsatt att hålla framgångsrika events i New York under året.

 

Installationsvy från A Public Resource på . Foto: Mark Blower.

Installationsvy från A Public Resource på Cubitt Gallery. Foto: Mark Blower.

A Public Resource, Cubitt Gallery, London. 

Ett av de mest spännande programmen under 2016 stod Cubitt Gallery i London för. Från mars till april bjöds Londonpubliken på ett omfattande program med samtal, filmvisningar och ett bibliotek med inriktning mot politiska gräsrotsrörelser, aktivism och alternativa konsthistoriska förlopp. Curatorn Morgan Quaintance beskriver A Public Resource som ett forskningsverktyg och en allmän resurs, med målet att stöpa om Cubitt Gallery till en plats för spridandet av progressiva, icke-konformistiska idéer och energier.

A Public Resource bjöd bland annat på en visning av Isaac Juliens Black and White in Colour som lyfter fram svarta och asiater som en del av det brittiska samhället, och en serie workshops av gräsrotsorganisationen Sisters Uncut om hur polisvåld riktas mot svarta och bruna kvinnor, samt om vikten av säkra bostäder för att skydda kvinnor som är fast i våldsamma relationer. Målet med programmet var att diskutera effekterna av gentrifiering, aggressiva polisiära metoder och resultatet av en ständig åtstramningspolitik i London. Genom att ge utrymme åt en bred grupp av gräsrotsorganisationer, konstnärer, filmare och curatorer fick programmet en bärkraft som nådde långt utanför galleriets dörrar.

 

PUBLIKATIONER

Petra Bauer, Sisters! Making Films, Doing Politics, 2016.

Petra Bauer, Sisters! Making Films, Doing Politics, 2016.

Petra Bauer, Sisters! Making Films, Doing Politics, Art and Theory Publishing, 2016.

Petra Bauers avhandling ger sig i kast med svåra frågor om filmens förutsättningar att agera politiskt. Hennes ständiga teoretiska följeslagare är Hannah Arendt, och hennes idéer om det utrymme som framträder när vi relaterar till varandra genom tal och handling. Bauers konstnärliga forskning undersöker olika estetiska och politiska strategier hos 1970-talets olika brittiska filmkollektiv, som The London Women’s Film Group, Berwick Street Film Collective och Cinema Action. I avhandlingen diskuteras produktionen av Bauers film Sisters (2011). Här får läsaren följa hela produktionen, från mötet med den feministiska organisationen Southhall Black Sisters och utvecklingen av den kollektiva arbetsmetoden till öppningen på The Showroom i London, hösten 2011. En välskriven avhandling som vilar på ett starkt konstnärskap.

 

Tirdad Zolghadr, Traction, Sternberg Press, 2016.

Tirdad Zolghadr, Traction,  2016.

Tirdad Zolghadr, Traction, Sternberg Press, 2016.

Enligt curatorn och författaren Tirdad Zolghadr styrs samtidskonsten av en moralisk ekonomi av obestämdhet, där curatorer och konstnärer ser sig själva på motsatt sida om makten. Och det är just denna självpositionering som ställer till problem. Zolghadr skräder inte orden då han beskriver samtidskonstens tillstånd som politiskt bankrutt, intellektuellt stillastående och estetiskt förutsägbart. Traction är ett manifest och en stridsskrift som även presenterar exit-planer och en önskan om att göra om samtidskonsten till ett kunskapsfält genom att åter ta fasta på objektet och rehabilitera viktiga termer som styr samtidskonstens infrastruktur. Endast via kollektiva och framtidsinriktade strukturer kan «business as usual»-ekorrhjulet inom samtidskonsten stoppas. Traction tål att läsas flera gånger, speciellt av alla er som någon gång känt «men vad fan håller vi på med?»

 

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!