Julekalender 02.12.12

2 december – Karl Lydén

Vilka var årets bästa utställningar, händelser och publikationer 2012? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2012. Nummer två är konstkritikern, översättaren och forskaren Karl Lydén, som bor och arbetar i Stockholm.

Utställningar

      Manifesta 9, The Deep of the Modern, Genk, Belgium.
En magnifik utställning i det gamla kolgruveområdet i Belgien, i mycket märklig slottsliknande industribyggnad som uppförts ovanpå gruvan Waterschei i Genk. Här inhuserades documentas småsyskon Manifesta, den kringresande biennalen som väljer sina platser i olika typer av periferier. Det curatoriella konceptet var enkelt, på gränsen till det banala med sina tre delar: Poetics of restructuring med samtidskonst, The Age of Coal med tidig modern och modern konst, och 17 tons om den regionala kolindustrin. Bäst var The Age of Coal som (med verk av Duchamp, Broodthaers och en underbar samling kolbrytningsrelaterade 1700-1800-talsmålningar) svävade mellan gruvindustrin och den något fluffigare samtidskonten i utställningens lodräta ordning, där varje del fick ett eget våningsplan i den urblåsta fabriksbyggnaden. På så vis förband kolets och slaggresterna i underjorden – genom de tre utställningarna vars densitet sjönk för varje ny våning – med växthusgaserna i atmosfären, och gruvnäringen med den informella ekonomin. Och medan allt fast förflyktigas, erbjöd denna dagobertmacka till utställning en på sätt och vis historiematerialistisk illustration av Heideggers exempel ur Konstverkets ursprung, om om det grekiska tempel som det som förbinder jorden med världen.
       
      A Blind Spot, Haus der Kulturen der Welt, Berlin.
En utställning curaterad av Catherine David som en del av Berlin Documentary Forum 2: stramt och tankeväckande, med starka verk av Eric Baudelaire och Efrat Shvily. Delvis animerat av den tryckkokareffekt som utgick från själva film- och föredragsprogrammet en trappa upp i den stora kongresshallen i Tiergarten.
       
      En ömsesidig sak, Konsthall C, Stockholm.
Eftersom jag har samarbetat med Konsthall C och – av pressetiska skäl – är förhindrad att recensera deras utställningar passar jag på här. I dessa juletider av allmän moralisk förflackning och konstkritisk nedräkning till Jesus/Tomtens ankomst tar jag mig friheten att nämna En ömsesidig sak (som öppnade 2011 men fortsatte in i mars 2012), för arbetet med dess egna rumsliga förutsättningarna, för dess imponerande filmprogram och för att man erbjöds möjligheten att se Iratxe Jaios video 24 Hours a day Revolution (2002) om politisk organisering, våld och maskering.

 

Publikationer

      WORK, WORK, WORK, A Reader on Art and Labour, Konstnärsnämden/Iaspis och Sternberg Press 2012.
En antologi sammanställd av Michele Masucci och Iaspis om sambanden mellan konst och arbete, om konstnären som modell för generella arbets- och produktionsvillkor, om kopplingar mellan kreativitet, finanskris och de arbetandes subjektivitet. Med intressanta bidrag från Judith Revel och Franco «Bifo» Berardi och en rad andra teoretiker och konstnärer, svenska som utländska.
       
      OEI #56-57/2012 Tidskriften / The Magazine / La Revue.
Det vittförgrenade poetisk-arkiviska projekt som kallas OEI och utgör tidskrifternas svar på Biblioteket i Babel släpper ett dubbelnummer på temat «Tidskriften». I en intervju förklarar Sylvère Lothringer, grundare och redaktör för Semiotext(e), tidskriften/förlaget som sedan 1970-talet spelat en viktig roll i introducerandet av samtida fransk och europeisk filosofi i USA: «När jag kom till Amerika märkte jag direkt att akademikerna var ointresserade av teori medan konstnärerna tyckte mycket illa om allt som var en smula begreppsligt orienterat. De tog det personligt: om de inte visste vade ett visst begrepp betydde, trodde de att man var ute efter att skrämma eller terrorisera dem. Det var en fråga om ego. […] Sedan förändrades detta helt när amerikanerna fick någonting eget nytta visa och relatera till. Då blev de i själva verket mer teoretiska än jag!»
       
      Michel Foucault, Le gouvernement des vivants, Seuil/Gallimard 2012.
Nu är den här! Foucaults föreläsningar på Collège de France från 1980, årskursen som utgör övergången från Foucaults 1970-tal om fängelser, övervakning, biopolitik, regerandet av andra och begrepp som «gouvernementalité», till hans sista verk om regerandet eller styrandet av sig själv, subjektet som konstituerar.

 

Händelser

      Documenta 13.
Om Manifesta var den bästa och Berlinbiennalen den sämsta av internationella grupputställningar jag såg 2012, så var Documenta naturligtvis den som i högsta grad förtjänar epitetet händelse. Årets upplaga har rönt både beröm och kritik. Mig tycktes anspråken – med infogandet av fem tusen år gamla afghanska stenskulpturer jämte Morandis stilleben (och själva dess förlagor) jämte prydnadssaker tagna ur Hitlers badrum 1945 – vara totala på gränsen till det totalitära: att säga precis allt om allting. Bland rosa lösa hundar, kartläsande konstturister och kolsvarta sång- och dansrum av Tino Seghal minns jag bäst Emily Jacirs installation på Fridericianum, med bilder av ex libris som fotograferats ur en del av de 6000 böcker som 1948 stals ur palestinska hem, bibliotek och institutioner och nu förvaras på National Library of Israel i västra Jerusalem.
       
      Den nederländska kulturpolitikens sista dans.
Efter decennier av en kulturpolitik som lagt grunden för internatiellt respekterade institutioner som Rijksakademin, de Ateliers, Jan van Eyck-akademin samt van Abbe-museet, BAK, och andra utställningsplatser bestämde den nyliberala regeringen (som satt med stöd av Geert Wilders rasistiska och islamofobiska parti PVV) för att skära ner budgeten för bildkonst med 30%. En rad av dessa nedskärningar träder i kraft efter årskiftet, så detta får bli en hyllning till allt intressant som skett under detta sista år av en aktiv hollänsk kulturpolitik, där jag grämer mig en smula över att ha inte ha hunnit se den så träffande betitlade «How Much Fascism?» på BAK i Utrecht.
       
     

Det första försöket att göra upp eld i den svenska kulturpolitikens vakum.
Först debatten om Tensta konsthalls och Maria Linds ekonomiska samarbete med auktionshuset Bukowskis (som ägs av Lundin Petroleum), sedan en rad konsthallars strävan efter att diskutera frågan om svaret på utebliven offentlig finansiering, och sist Kunstkritikks diverse ställningstaganden gentemot Astrup Fearnley-museet i Oslo (som sponsras av Lundin Petroleum): har konsekvenserna av privat finansiering av konsthallar nu blivit så tydliga att debatten kan börja nå vissa slutsatser? Låt oss hoppas på detta inför 2013.

 

Skriv innlegg
Navn (kun innlegg under fullt navn tillates)*:

E-post (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!